En dag kvar....2011 väntar om hörnet!!!!

Så var det den 30 december. Endast en dag kvar av 2010. Hoppas 2011 bjuder på ett bättre år än det som varit. Mindre motgångar och fler framgångar.
Nyårslöftet får bli att jag SKA bli bättre, SKA komma i form.

Var på bio igår och såg filmen "Änglagård-tredje gången gillt"
Bra film men inte lika bra som dom tidigare. Tror inte man ska göra för många filmer på samma tema. Blir ut tjatat till slut. Men dålig var den inte ändå. Den var faktiskt lite komisk också. Minns inte det från de andra filmerna. Så betyget blir sevärd.
Filmen var rätt lång så självklart var det jobbigt att stiga upp efteråt. Vi satt högst upp i salongen där det var lite bättre benutrymme och det var tur för då kunde jag sträcka ut mitt stackars ben. Men det blev ändå obekvämt till slut. Att sitta i nästan två timmar är alldeles för länge egentligen men vad gör man inte för att få roa sej en stund. När filmen var slut och jag skulle resa mej upp fick Henrik dra mej upp ur stolen och benet vek sej direkt. Väntat förstås men det tog ont. Fick stå en stund innan jag vågade gå. Sen väntade vi till alla gått iväg så jag kunde gå uppför trappan i lugn takt utan stressade människor i ryggen. Jag är ju inte snabb precis. En kvinna som också hade svårt att gå sa att det finns en hiss för handikappade men jag ville inte ta den för jag vill inte känna mej handikappad. Även om jag nog är det till en viss grad. Nåväl jag kom upp genom trappen och det gick hyfsat. Sen vek sej benet en gång till då vi promenerade till bilen men då höll jag fast i Henrik så jag ramlade inte som tur var.
Väl hemma blev det ryggläge och vila som gällde.
Natten blev jobbig då jag hade svårt att sova. Hittade inge bra sovställning. Allt tog ont. Sen då jag väl somnade så kom hostan igen. Så var den sömnen förstörd.

Trots att jag hade så ont i morse så bestämde jag mej för en promenad. Nu då det äntligen var lagom temp ute. Endast -9 grader. Så det var bara att passa på. Gick lite tungt då det kommit lite snö . Men viljan var stark så jag kom runt hela rundan och det gick bra. Visst, det nöp ordentligt i rumpan och höften men jag försökte inte känna efter. Ibland lyckas det faktiskt att tränga undan smärtan men det är inte lätt. Lite "jävlar-anamma " så får det. Har ju bestämt mej för att vinna mot smärtan och inte låta den ta över helt. Den har gjort det under det sista året och nu måste jag få vinna i stället. Viljan finns men är den nog stark???
Ska göra ett tappert försök i alla fall.
Nu har jag ju faktiskt lyckats gå hela rundan i rätt många dagar de senaste två veckorna. Med uppehåll då det varit för kallt förstås men ändå. De bästa veckorna på länge. Och smärtfri har jag ju inte varit men smärtan har inte vunnit över mej .
Jag har för en gång skull fått vinna .
Nu hoppas jag det inte blir lika kallt framöver så jag kan fortsätta på den banan och kanske komma ett steg framåt för en gång skull.

2011 ska bli mitt bästa år har jag bestämt. Ett år med mycket att se fram emot. Många födelsedagar och resor. Ett nytt litet liv ska komma till världen.
Förhoppningsvis även andra festligheter, kanske ett bröllop??? Hoppas jag.
Jag själv ska komma i form och kunna komma igen till det jag var för 1 och 1/2 år sedan då jag kunde vara i farten mer och hade mindre ont. Smärtan ska kontrolleras och hållas i schack. Jag ska få se mycket jag aldrig sett. Andra städer och andra länder. Kunna börja köra bil igen. Kunna gå utan stöd, åtminstone kortare sträckor.
Få kontroll på vikten igen, den gillar jag inte just nu.
Så målen är många och förhoppningarna stora.
2011 mitt bästa år då jag blir ett halvt sekel gammal.

Ny vecka, snart nytt år.......med förhoppningar

Så var julen över för den här gången. Fort var det gjort. Nu går vi mot nyåret och vips är det också över.
Julen klarades av utan allt för mycket slit. Ryggen och benet klarade av det också. Tur jag kunde ligga och vila under kvällen , när man är bland känt folk går det ju an att man ligger ner. Annars hade det nog blivit tufft. Sen har vi tagit det lugnt övriga juldagar, bara varit hemma och myst för oss själva. Det bidrog också till att det känns så bra nu.

Har nu promenerat i 5 dagar hela min runda på 5,5 km. Det var länge sedan jag kom runt så många dagar i sträck. Och det har gått otroligt bra. Benet tar visserligen ont men det gör det ju alltid. Men det hugger inte och då gör det inget. För den huggande smärtan den går inte att gå med. Då viker sej benet hela tiden. Den "vanliga "smärtan den klarar jag av för den gör inte att benet viker sej i alla fall.
Idag kändes det som om orken också kommit tillbaka lite. Benen pinnade på i rätt god fart. Små steg men bra fart gjorde att det inte tog allt för lång tid att gå runt.
Så nu får jag hoppas det fortsätter så här ett tag. Efter den jobbiga hösten och egentligen det jobbiga året så hoppas jag på ett bättre år nu 2011.
Att smärtan håller sej i schack och inte lägger krokben för mej hela tiden.
Jag kanske behövde den här vilan från sjukgymnastiken som jag nu haft i drygt två månader. Kanske det inte är aktuellt med sjukgymnastik förrän jag fått ordning på promenaderna igen. För promenader ger mej tillbaka lite mer muskler än vad sjukgymnastiken i badet ger. Och jag behöver verkligen få tillbaka lite muskler i ben, mage och rygg. Tror att om jag lyckas med det ska även smärtan lugna ner sej lite.
Igår efter promenaden fick Henrik ge lite knådning på ländryggen ut mot höften då mina muskler där krampade så det tog sååå ont i benet. Efter det la jag mej på värme- dynan och låg där i 20 minuter och faktiskt så lättade det.
Min sjukgymnast har visat mej hur han ska trycka ut rump-muskeln då den krampar. För då den gör det klämmer det ännu mer på nerven och tar ännu ondare.
jag har ju nog ont utan det så det är bra om det funkar.
Jag har ju ärrvävnad efter mina två operationer som ständigt trycker på nerven. Så jag vill helst inte ha muskler som också gör det.

Så nu hoppas jag på det nya året som kommer att det ska bli ett riktigt bra år. Ett år då jag får ta små steg framåt utan att direkt falla bakåt igen.
Smärtfri , det är en önskan som aldrig blir verklighet men önska kan man ju.
Det finns ju olika lägen på smärtan och kan den hålla sej på "normalont" nivå så klara jag av det. Har man som jag levt med ständig smärta i rygg , ben och fot i snart nio år så vet man inte hur det känns att vara smärtfri.
Den enda gång under dessa år som jag inte hade ont i nedre delen av kroppen var då jag låg på neurointensiven i Umeå med hjärnblödning. Då hade jag så ont i huvudet att ben- och ryggsmärtan inte kändes alls. Minns att jag nämnde det åt sköterskorna där och dom förklarade då att det är den starkaste smärtan man känner för hjärnan klarar bara en sån stark smärta i taget. Så under tiden jag tillfrisknade efter operationen av huvudet så märkte jag att smärtan i benet kom tillbaka ju bättre jag mådde i huvudet. Så då visste jag att jag var på rätt väg med det problemet i allafall. Så hur tokigt det ändå låter så blev jag glad då jag kände smärtan i benet igen. Att ha smärtan i benet är nått jag klara av men den smärta jag hade i huvudet , den var fruktansvärd. Den vill jag aldrig uppleva igen.
Så även om jag ibland blir tokig av bensmärtan så vet jag ju vad det är och att det ger sej och blir mer uthärdligt efter ett tag.

Det finns en väg till glädje
och det är att sluta bekymra sej för sånt man inte kan påverka

Några kloka ord som jag läst någonstans. Så sant är det.

Juldagen. efter julaftonen

Så har julafton passerat i år också. En riktigt trevlig och fin julafton. Med god mat och trevligt sällskap och en tomte förstås. Vi var alla samlade hos min pappa som vanligt. Alla utom Andreas och Sara som åkt upp till Gällivare för att fira jul hos Saras mamma. Hennes alla syskon skulle också dit.
Maten var god och mätt blev man, för mätt som vanligt. Tänk att man alltid ska äta för mycket på jul. Sen godis och efterrätt också.

Viggo var uppspelt som vanligt och vi hade tomte som for och kikade in genom fönstret och knackade. Viggo han vinkade glatt till tomten och ville helst han skulle komma in. Till slut kom tomten in men då blev Viggo lite spak. Men inte rädd direkt. Han tog emot sina paket och började genast öppna. Det var så många , eftersom han än så länge är enda barnet så blev det en massa presenter till honom. Han blev väldigt förtjust i sin nya hockeyklubba och Luleå-hockey tröja. Sen bilen som var radiostyrd var också en favorit. Mjukis-paketen fick Helena öppna åt honom.
Viggo busade och lekte med sina julklappar till dess det var dags att åka hem .
Favoriten var hockeyklubban som han verkligen gillade. Kanske han också blir en hockeylirare som hans pappa var en gång. Vore kul , så får vi återuppleva det vi hade då pojkarna spelade hockey. Oj bad vi har stått och frusit vid ute-rinkarna förr.
Han fick även en radiostyrd bil som han lekte med. Han tyckte speciellt om att köra den och krocka i någons fötter. Han fick tom gammelmorfar Olle ( min pappa 81 år) att skutta omkring . Viggo han skrattade glatt. Vilken härlig unge han är . Han får alla att bli glada och uppspelta. Barn är för härliga. Jul utan småbarn är ingen riktig jul , helt klart.

Vi blev kvar i Kallax till sent på kvällen så man var rätt trött då vi kom hem. Tur jag kunde ligga på pappas kökssoffa , annars hade det inte funkat att vara borta en heldag.

Idag har vi bara tagit det lugnt och tog en promenad på morgonen då det inte var så kallt. Då var det "bara" -12 , nu har det sjunkit igen till -19. Vi gick hela rundan på 5,5 km och det kändes så bra. Bästa gången hittills. Otroligt att det gick trots att jag hade så ont efter gårdagen. Kanske jag får börja nya året med lite bättre flyt än jag haft under 2010. Hoppas det.

Ska försöka gå varje dag nu så jag kommer i form till min London.resa i maj. Bara hoppas på få bakslag och mer framgång än motgång. Måste väl nån gång lyckas komma ur det negativa spiral jag haft sen förra hösten.
Mottot måste vara :
Jag vill
Jag kan
Jag ska
Lätt att säga men svårt att genomföra.

Idag blir det rester till middag. Har ju mängder av julmat kvar trots att jag försökt att dra ner på inköpen i år. Men det lyckades inte nu heller. Att man alltid ska köpa för mycket mat. Man blir ju så less på julmaten att den inte är rolig att äta i flera dagar framöver. Men idag blir det så. Så får man slippa matlagning idag i alla fall.

Julvecka !!!

Oj vad det går fort , snart står julen och knackar på. Bara två dagar till och sen julafton. Hur fort har inte det gått.
Min vecka började med en rejäl hosta. har hostat så jag inte kunnat sova. Och jag som sover nog illa som det är. Sen är jag hes också men det börjar ge med sej. Så kanske jag har blivit okej till fredag.

Igår hade jag en helt underbar stund med mina bästa arbetskamrater som kom och hälsade på. Jag blir alltid så glad då dom kommer. Det var Birgitta och Birgit och vi hade en trevlig prat och fika stund. Det lever jag på länge. Så upp-piggande med besök , jag som sällan träffar folk numera. Jag blir glad och glömmer det trista för ett tag. En dag som denna gör att man orkar med en dag till.
Fika fick jag också som present. Birgitta hade bakat flera sorters kakor åt mej. Helt underbart. Jag som brukat baka så mycket förr orkar inte med det så mycket nu att det blir det lilla bara. Så det var en riktigt välkommen gåva. Tänk vilka fina vänner jag har. Dom både bakar och stickar åt mej. Dom betyder jättemycket för mej och det är så roligt att dom vill komma hit trots att jag inte själv kan återgälda besöket då jag inte tar mej nånstans utan skjuts numera. Dom är så välkommen hit och det hoppas jag dom vet. Dom är mina bästa vänner.
Det är ju då man blir sjuk och skadad som man ser vilka som är ens riktiga vänner. Dom finns kvar oavsett allt. Dom sviker inte . Dom bryr sej om en och det betyder allt.

Idag var också en fin dag. Visserligen kall och snöig men förutom det. Jag fick ju låna Viggo en stund. Denna underbara lilla kille. Farmors lilla sötnos.
Han kom hit och skulle stanna här en stund då hans föräldrar skulle på sjukhuset en sväng. Vi , jag Viggo och Veronica , hann med att leka en bra stund. Han är ju så lättroad och en liten kille som gillar det mesta. Veronica läste lite åt honom och vi lekte med klosslådan och han skulle "lära" Veronica hur man gör. Så duktig han var då han ville visa att han minsann kunde. Lilla charmtrollet. Sen lekte vi med en ficklampa ett tag. Den var en rolig grej att leka med . Han och Veronica kom på att dom skulle fånga lampskenet. Och Viggo han sprang omkring och försökte ta det. Tänk vad en ficklampa kan roa =)
Då farfar vaknade var det han som fick leka ett tag för alla ska helst vara med tycker Viggo. Då föräldrarna kom var han inte alls klar att åka hem. Så dom fick vackert sitta ner medans han lekte klart. Ingen brådska där inte.
Dom hade varit på ultraljud, det första för den här bebisen. Vi fick se en bild på underverket , tänk att man kan få det redan. Första fotot på nya bebisen som ska komma i maj. Spännande och roligt med ett litet barn till . En till att älska och busa med. Så jag känner mej riktig glad över att bli farmor en gång till. Ska bli så spännande att se vad det barnet blir för en liten person.
Och Viggo , han blir säkert en duktig storebror för han är så duktig redan.

Efter middagen idag bar det av till stormarknaden. Dags att handla julmaten och allt där till. Tog en bra stund innan vi var klara för det var mycket på listan. Det var inte bara julmaten utan även den vanliga veckohandlingen som stod på listan. Det tog minst en och en halv timme innan vi var färdiga. Gissa om jag var slut då . Ryggen värkte så jag ville helst lägga mej ner på golvet i affären. Så känns det alltid då vi varit och handlat. När vi kommer till kassan är jag så slut och har så ont. Är väl inte helt optimalt att gå med en krycka i affären men jag kan inte ha båda då jag samtidigt ska plocka varor jag ska ha. Och jag vill göra det själv även om Veronica skulle klara det helt på egen hand. Men det känns roligt att komma iväg till affären även om det är tungt. Vill komma ut ur huset nån dag i veckan.
Ser ju inga andra väggar än husets alla andra dagar. Så då tar jag den smärtan bara jag får komma ut.
Men nu är allt färdighandlat och nu får julen komma när som helst. Jag är redo.

Helg med snö, kyla och heshet

Vilken helg. Började med snö i flera dagar, inte lite snö utan mycket snö. Det snöade mest i torsdags men fortsatte både fredag och lördag. Och sen blev det förstås kallt på söndag. Till på köpet tappade jag rösten . Började lite i onsdags men blev värre och värre. Sen en rethosta på det och natten är förstörd.
Är inte speciellt förkyld eller så, ingen snuva men hes och hostar , riktig rethosta. När man börjar hosta så går det inte att sluta. Har haft ont i halsen sen förra lördagen men då jag blev hes i onsdags slutade det ta så ont halsen. Jag brukar få så . Inte ofta numera men förr, då man jobbade hände det rätt ofta.
Idag är det bättre med hesheten men rethostan kommer så fort jag lägger mej ner. Får nog sitta upp i natt. Måste få sova . Har sovit så uselt i en hel vecka nu. Först var det smärtan som spökade, kyla och snöoväder gjorde inte saken bättre. Sen rethosta på det och allt är ur led. Men vad säger man, en olycka kommer sällan ensam.

I fredags tog jag och gjorde en bulldeg och bakade bullar som jag skulle ge åt pappa. Han hade slut och jag brukar baka åt honom. Jag sa åt Veronica att jag har ändå så ont att det inte spelar någon roll om jag gör det eller inte. Värre än så här kan det ju inte bli. Så jag bakade och Veronica diskade upp efteråt. Blev väl drygt 100 bullar så nu har han ett tag framöver. Och vi slipper bli bjuden på köpesbullar.

Var ut till Kallax och gav honom bullarna plus kakorna vi också bakat åt honom.
Han blev glad och det kändes bra.

Det blev dåligt med promenader den här veckan. Först var det så kallt, sen var det en dag då det var drägligt ute och jag gick hela min runda och var så nöjd. Sen kom ovädret i torsdags och jag blev hes. Så snöade det och sen kallt igen. I morse var det ju -19 grader och det är lite för kallt då jag inte ville bli mer hostig och hes än jag redan är. Så ingen promenad idag heller. Kanske i morgon om det nu blir varmare. Får se hur hostan är först. Vill ju inte bli sämre till jul.
Hade ju tänkt pina mej och få igång gammel-benen igen. Och gå fast det tar ont. Då stoppar förstås vädret mej. Bara för att jävlas. Min vanliga tur.

Pratade med min svägerska igår om mina problem. Hon tror att jag kan ha en inflammation som ligger och pyr i ryggslutet och höften. Och att det i sin tur är den som ställer till alla problem jag haft sista året. Speciellt som det blivit så mycket värre sista året. Hon trodde att om jag hade fått nån som gav mej kortisonsprutor i ryggen så skulle det kanske lätta något. Men bara kanske. Garanti finns inte då heller.
Och sen sa hon också att det inte är lätt att få nån som ger dom sprutorna. Här i Sunderbyn gör dom det inte. Är inte helt enkelt, men det går att göra om man får nån som kan göra det. Hon visste inte vem men vet att det ska gå.
Visst , det var också en risk att ta men om det funkar så . Det är ju ingen operation i alla fall.
Ska ta upp det med min doktor då jag träffar honom i januari. Bara för att höra vad han tror om den teorin. Och om han vet vem man ska konsultera då. Borde väl vara en smärtläkare av nått slag. Men jag är ju lite skeptisk till han i Sunderbyn då det var han som skadade mej. Vill nog ha en annan doktor då.
Vi , jag och svägerskan, pratade även om eventuell operation och hon förstod precis varför jag inte har lust med det. Då ingen kan ge mej en garanti för att det ens hjälper så fattade hon också varför jag tvekar. Hon menar att då jag redan har gjort två operationer så blir det ännu mer ärrvävnad om det görs en till. Och att nerven förmodligen är skadad för gott, nerven ska ju läka själv och har den inte gjort det på dom här åren är nog chansen väldigt liten till att den läker mer.
Var som skönt att prata med henne och få en till syn på saken . Och en bekräftelse för att mina tankebanor inte är helt ute och cyklar.

Idag är det fjärde advent och på fredag julafton. Vart har dagarna tagit vägen ? Veckorna bara rusar på. Nyss var det första advent. Man börjar nog bli gammal då man tycker tiden går så fort.
I torsdags så fyllde en kusin till mej 50 år och i morgon en kusins fru. Oj vad alla börjar bli gamla. Och snart är jag där själv. Inte undra på att man känner sej som hundra ibland. Kroppen i alla fall. Knoppen inte riktigt än, inte alltid i alla fall. Men även den är lite små-senil då och då. Men jag skyller på smärtan, den kan göra en dum har jag läst. Bra att jag har nån nytta av den, den kan jag ta till som ursäkt då jag är lite vimsig.

Snöstorm och vädersmärta !!!!

Efter att i går lyckats promenera hela min runda på 5,5 km , helt ensam förutom hunden och Karl-Oskar ( rullatorn)så kände jag mej ganska färdig i kroppen igår kväll. Sen vaknade jag tidigt av att det blåste och snöade ute och mitt ben värkte så det stod härliga till. Mina vädersmärtor är helt olidliga. Går inte att sova då . Går inte att ligga då. Går inte att göra någonting då. Det kryper i kroppen och man vet inte vad man ska ta sej till. Typiskt att det skulle bli snöstorm nu efter att det varit kallt så man inte kunde vara ute för det. Aldrig får man vara nöjd.
Och nu då jag hade flyt med prommisen igår så blev det skit idag.
Men jag har aldrig oddsen på min sida. Inte i nått.

Så idag var det uselt med humöret , speciellt som jag vaknade tidigt och hade sovit illa. Vaknade redan kl halv fem i morse och då hade jag bara lyckats sova fyra timmar så pigg det var jag inte. Men det var rent omöjligt att somna om. Så jag steg upp och duschade och åt frukost och la mej ovanpå sängen istället.
Vid 9-tiden ringde Richard och undrade om jag ville ha besök. Självklart ville jag det. Viggo ville inte vara på dagis idag så dom kom förbi hit en stund istället.
Det var ju roligt. Så jag fick nått annat att tänka på en stund. Viggo verkade inte riktigt pigg. Det var nog därför han inte ville på dagis . Kanske sjuk igen .

Medan jag väntade på att dom skulle komma så ringde telefonen igen. Nu var det pappa.
Han hade kris...han hade lyckats med bedriften att låsa sej ute. Han hade tänkt åka och handla men skulle skotta undan lite snö först. La husnycklarna i bilen och gick ut men garageporten gick i lås och där stod han. I snöstormen utan varma kläder och kom inte in nån stans. Så jag fick ringa Veronica och be henne skynda sej hem och ta bilen och åka ut med mina reservnycklar. Så dramat slutade lyckligt . Han behövde ju inte stå ute mer än ca 45 min men det var tur det inte var kallare. Då vet man inte hur länge det hade gått. Han var ju klädd för att åka och handla inte för att vara ute direkt. Men som sagt det löste sej och han var så tacksam.

Tur att Veronica går skola här i närheten så hon snabbt kunde komma hem då jag inte själv kan köra. Jag provade faktiskt sätta mej bakom ratten medan jag väntade på Veronica men kände direkt att det inte skull gå. Gick inte att använda högerbenet, det tar alldeles för ont. Så bilkörning är bara att glömma än så länge. Nu är det snart ett år sen jag körde bil sist. Hur ovan är jag inte då?

Viggo och Richard kom då och vi lekte lite men han var lite loj. Hade inte riktigt den energi han brukar. Men lite bus , det hann vi med ändå. Var i alla fall roligt för mej med lite sällskap.

För att sysselsätta mej på eftermiddagen så blev det paketinslagning. Hade inte gjort färdigt Viggos julklappar ännu. Måste ju vara paket till en liten gosse.
Och jag hade svårt att bara ligga då smärtan är så här stark. Måste försöka röra mej så gott det går då smärtan kryper och bränner i ben och rygg. Så nu är julklapparna färdiga och inslagna.

Igår då vi var och handlade så träffade vi Richard svärfar och svärmor. Svärfadern har ju skadat sej ordentligt efter en svår olycka i februari och vi har inte träffat honom sedan dess. Var så roligt att se honom på benen igen. Och han såg förhållandevis pigg ut med tanke på hur skadad han faktiskt varit. Ett rent under att han står där idag. Han har haft det kämpigt men så sakta kommit tillbaka även om det är lång bit kvar. Men att han ändå kan åka med och handla och gå för egen maskin är rent otroligt. Han har som jag smärta , och har inte mycket ork att vara i farten men nån stund då och då orkar han. Det var så roligt att se att han faktiskt verkar vara samma person som innan trots det jobbiga han varit med om. Men han sa också att efter den här handlingen så blir det sängen resten av kvällen. Då är orken slut för idag.
Och hur det är det vet jag mer än nog. Fast för mej är det ju smärtan som är värst. Den gör ju att jag inte kan eller orkar vara i farten.
Kändes som om vi förstod varann rätt bra . Vi är ju lite i samma sits även om jag inte varit med om en sån dramatisk olycka. Vi lever ju båda med nedsatta funktioner och ständig smärta .
Det syntes också på hans fru att det varit en jobbig tid. Hon har blivit så mager att det inte var sant. Så liten har hon blivit. Så visst tar det på omgivningen också då en olycka händer. Hon satt ju vid hans sida varje dag i flera månader under hans sjukhusvistelse.
Det är aldrig lätt då en så nära anhörig blir skada eller sjuk. Minns precis hur det var efter min hjärnblödning. Både Henrik och Veronica hade en riktigt jobbig tid.
Henrik blev stressad och hade svårt med att jobba. Veronica ville inte vara hemma och fick gå hos kurator. Och även då jag kom hem var det tufft för oss alla. Henrik oroade sej för hur jag klarade mej då jag var ensam hemma och ringde ofta.
Och då man själv är mitt uppe i allt så ser man inte alltid hur dom andra runt omkring tar stryk. Det är nått man blivit varse efteråt , då man själv kommit genom sin egen kris.
Så det är tufft då nån man står nära blir sjuk eller skadad.
För alla , inte bara för en själv.

Brrr...jag fryser

Men fy så kallt...minus 24,5 grad inte skönt. Vill bara krypa ner under täcket direkt. Inte ens hunden vill ut. Svårt att göra sina behov då hon står på tre ben. Så ingen promenad idag heller. Var likadant igår.
Vill ha varmare. Jag som var på gång med promenaderna igen. Aldrig blir det som jag tänkt.

Igår var det lucia och jag fick mej en mysig överraskning på morgonen. Det knackade på redan vid 8 -tiden och där stod en liten tomtenisse och ville in. Det var min lilla smurf Viggo som kom för att vara hos farmor en stund. Vilken glad överraskning så här på lucia. Dom hade varit på dagis innan på luciafirande.
Så jag fick maj en mysig lekstund på Viggo så här denna kyliga luciadag. Vi lekte allt möjligt , han och jag. Tessan gick och la sej i vardagsrummet där Richard satt och såg på TV då hon blir lite sur om jag leker med Viggo. Men det får hon finna sej i. Hon gillar honom men tycker han tar hennes matte så då går hon och surar.
Vi , jag och Viggo byggde med klossar, läste bok, busade i sängen med bilar , lekte med min "nypare" som han säger om min griptång. Den gillar han att leka med. Han är full i bus den lilla gossen. Energin sprudlar i honom och det är så härligt. Han sprider sån glädje runt omkring sej och jag blir så glad av att ha honom på besök det lilla charmtrollet.

Efteråt var jag trött men glad.
Värken , som blir värre då jag blir kall är jobbig nu. Jag fryser hela tiden, inne som ute. Hjälper inte hur mycket jag klär mej. Jag fryser om fötterna, jag fryser om benen, jag fryser om händerna. Så nu vill jag ha varmare igen. är så less på kylan. Visst vinter innebär kyla men det får vara lagom kyla. -24 grader är att ta i. Minus 5-10 grader är lagom , men vädret rår man inte på hur mycket man än gnäller. Men klaga kan man ju=).
Har sovit så där i natt. Vaknade redan klockan 05,25 då Henrik åkte på jobbet och kunde sedan inte somna om. Benet värkte och jag hittade ingen bra viloställning. Att jag sen frös om fötterna gjorde inte smärtan bättre. Så det blev att facebooka lite och surfa allmänt på datorn. Jag har svårt att somna om då jag vaknat. Det vill sej bara inte. och då behöver jag ju ändå inte stiga upp då jag inte ska någonstans. Skulle kunna somna om om det bara gick. Men icke. Men jag har fått mej nästan 5 timmars sömn så det får väl vara okej.

Jag hade tänkt baka en saffranskaka idag. Få se om jag kommer mej för det. Kanske fixa några kakdegar som Veronica sedan kan baka ut. Drömmar kanske, kolakakor och nån syltkaka också. Brukar baka lite småkakor till jul som jag sedan ger till pappa. Så har vi fika då vi hälsar på. Han brukar bli glad över det. Sedan måste Veronica baka bullar åt honom då han hade köpta kanelbullar i söndags. Dom är inte goda. Torra och tråkiga fast han köpt dom färska. Nej hembakt ska det vara.

Då det är för kallt så blir det ingen promenad idag. Trist då jag kommit igång så bra och hade tänkt komma mej iväg ensam den här veckan. Men kylan gör att det inte blir av. Kan inte utsätta hunden för det heller då hon har problem med tassarna. Blir torr och sprucken på trampdynorna trots att vi smörjer in dom. Och jag fryser så om fötterna och händerna att det bara är att glömma. Jag brukar kunna promenera ner till - 15 eller -17 men inte kallare. Då jag inte går så snabbt numera så blir jag inte varm i kroppen av promenaderna. Går lite för långsamt. Men benen kan inte gå snabbare. Dom vägrar helt enkelt. Hoppas kunna få mer speed i benen innan maj då vi ska till London. Men det går trögt. Alltid då jag tycker jag är på G så kommer ett bakslag. Ett steg framåt och två tillbaka. Så har det sett ut nu sen förra hösten. är så less. Är så trött på smärtan. Är så besviken då det inte går framåt nån gång. Skit, skit, skit.

Läste några rader om just smärta:*
Smärta är alltid en personlig upplevelse och det går inte att jämföra smärtan hos olika individer. Det finns inte heller någon metod för att mäta styrkan på smärtan.
( ingen vet hur ont just jag har)

Man kan dela upp smärta i akut respektive långvarig smärta. Om du har haft ont i mer än sex månader räknas smärtan som långvarig. ( jag har haft smärta i 9 år så då räknas den väl som LÅNGVARIG)

Behandlingen varierar beroende på vad som orsakar smärtan. Ibland går det inte att behandla orsaken, då kan behandlingen inriktas på att lindra smärtan. ( just vad jag får som behandling, smärtlindring då orsaken inte går att behandla mer)

Helg med bak och sjuk vovve

Fredagseftermiddagen blev det av, vi bakade mazariner. Dom blev riktigt bra måste jag säga. Var länge sedan jag bakat mazariner. Brukar bli så besviken då man ska få dom ut formarna att jag nästan gett upp försöken. Men den här gången hade jag köpt engångsformar i aluminium. Och nu blev dom hela och fina, och mycket goda. Bakade faktiskt dom helt själv =) Veronica fick ta disken istället då hon inte gillade att trycka ut degen i formen. Tyckte det var för besvärligt. 36 stycket fina mazariner blev det.

Lördagen var kall och promenaden var kylig. Vi gick än en gång hela 5 km och det gick bättre än dagen innan. Kändes så skönt att jag kom runt utan problem. Var enormt stolt över mej själv. Tog visserligen rätt lång tid men vad gör det . 1 och 1/2 timme tog det så snabbt var det ju inte. Kallt var det däremot för med -17 grader och ganska mycket vind så bet det bra i kinderna. Hunden frös också trots att hon hade både fleeceoverall och fleecesockar på. Veronica fick ta upp och bära henne en stund så hon blev lite varmare. Mina tår var också djupfrysta men det är dom ju alltid så det är inget nytt.

Till middag blev det ugnsstekt lax och potatiskroketter smat hollandaisesås. Mycket smarrigt . Riktig lyxmiddag för tre.
Sen bänkade vi oss för att se finalen av dansbands-kampen. Höll tummarna för att rätt band skulle vinna. Rätt band var förstås Elisas och dom vann också med all rätt. För det andra bandet Willez , det bandets sångare kunde ju inte sjunga så om dom vunnit så hade det varit otroligt. Man måste väl även kunna sjunga om man ska spela dansband.

På natten fick Tessan ett kräkanfall. Vi hann precis ut genom dörren så vi klarade mattan den här gången. Nu är det andra gången på drygt en vecka som hon kräks. Vet inte om hon fått ett återfall i sin sjukdom eller om det beror på nått annat. Hon är ju kroniskt leversjuk och får återfall med kräkning ibland. Men då hon dagligen får Prednisolon så har hon varit rätt "frisk" ett tag nu. Men nu får vi försöka hålla diet med ris och kokt kyckling och hälsofil och se om det går över.
Vi skippade därför promenaden idag för hennes skull. Bra att ha nån att skylla på =)

Tessan fick stanna hemma idag då vi for till Kallax. Gissa om hon blev sur då. Hon är ju van att alltid följa med då vi åker dit . Faktiskt tror jag till och med att Ruff ( pappas hund) saknade henne. Han for flera gånger fram till ytterdörren som om han väntade att nån fler skulle komma.
Blev ett rätt långt besök idag så jag hade jätteont i rygg och ben efteråt. Blev för mycket sitta förstås. Men det var roligt att åka dit så man får lite miljöombyte ibland. Tobbe och Britt-Inger kom också dit en sväng så vi kunde planera lite julmat.
Tänk det är ju tredje advent idag och bara 12 dagar till julafton nu. Vad det går fort. Och sen vips så är helgerna över igen.

I morgon så är jag ensam på förmiddagen igen. Henrik går förmiddagsskift och Verran är på skolan . Ska försöka hålla igång promenaderna ändå. Jag är lite feg att gå långt då jag är själv och det är faktiskt sällan jag behöver gå själv. Henrik jobbar ju olika skift varje vecka och det är bara två av fyra veckor han inte kan promenera med mej. Så jag är lite bortskämd med sällskap. Har alltid förr promenerat själv men nu då jag haft problem med att komma runt så har jag varit lite försiktigare med att gå själv. Vill ju inte bli stående nånstans och inte komma hem . Har inte hänt mer än en gång att jag inte klarat av att komma hem men man vet aldrig då benet strejkar. Har alltid telefonen med och Veronica går ju på folkhögskolan så henne får jag ju lätt tag i om det behövs men vill helst klara mej själv. Men om jag går lagom långt och inte utmanar mej själv ska det nog gå. Kanske inte 5 kilometers rundan men 3 km borde jag klara.

Ingenting är omöjligt -bara olika svårt. Om man bara vill så klarar man det. Vilja är en styrka att räkna med. =)

Fredag , efter torsdagseländet!!!

Idag är det fredag igen och ingen Qigong idag heller för mej. Har ju fortfarande badförbud !! Hoppas det förbudet kan hävas snart . Vill bada igen. Tycker jag vilat nog nu.
Därför så tog jag mej en lååång promenad idag. Hela 5 km !! Bestämde mej för att nu är det dags att sätta kärringen på prov och upp till bevis.
Gick väl sisådär kan man nog säga. Halva sträckan gick helt okej. Men då vi kom till en uppförsbacke blev det tungt. Henrik fick knuffa mej så jag kom upp. Som att bestiga Mount Everest !!! Upp kom jag men det var tufft. Det började nypa bakom rumpan och köra ner i benet. Men då vi kom på platten igen så gick det bättre. Vi traskade på i en stilla lunk , går inte fort numera men det går. Till slut hade vi bara 500 meter kvar och då blev det tvärstopp. Det tog så ont i ryggen och benet att det inte gick att ta ett steg. Fick stanna så inte benet skulle vika sej och då släppte det lite grann.
Alltid då jag ser huset blir det problem. Som om jag inte orkar då jag bara har en kort sträcka kvar. Brukar försöka tänka att det inte är vårt hus jag ser utan vi bor längre bort. Verkar som om det funkar ibland om jag tänker så. Hjärnan är en konstig pryl som vill vad den vill ibland. Spelar en ett spratt och jag får försöka lura den . Låter knasigt men det verkar så.
Nåväl hem kom jag till slut men Henrik fick knyta av mej skorna för jag vågade inte ens försöka böja mej lite. Det högg i rumpan och höften lite oroväckande.
I med piller och sängläge en stund innan duschen och jag var fit for fajt igen, nästan i alla fall.
Kändes skönt så här efteråt att jag faktiskt kom runt idag. Visst , det tog ont men det gick. Nu är det bara att fortsätta på den banan och inte ge sej.
Jag SKA komma igen.
Jag vill komma igen.
Jag KAN komma igen......mottot är så =)
Har ju nu promenerat varje dag i två veckors tid , utom två dagar, det är länge sedan jag kunnat det i följd. Så nu ska jag försöka göra det varje dag och se om jag kommer över den tröskeln. Utan att få bakslag igen .

Kom i morse ihåg vilken dag det är idag. Den 10 december 2001 så förstörde det mitt liv. Lyftet av en kund som ramlat knäckte min rygg . Och det lider jag av än idag.
Det var den dagen som eländet startade .
Det var den dagen som jag kände hur det knackade till.
Det var den dagen jag kände smärtan för första gången.
Det var den dagen som kom att förändra mitt liv för evigt.
Det var den dagen som jag aldrig kommer att glömma.

Men livet rullar på och man får göra det bästa av situationen.
Inte lätt alla gånger. Smärtan styr och ställer det mesta med mitt liv. Smärtan är min vardag och den får jag leva med . Smärtan den tär på både fysiskt och psykiskt.
Man blir glömsk , man blir disträ , man åldras.
Känner mej som en 80 -åring i kroppen och ibland även i knoppen.

Igår t.ex höll jag på bränna upp en kastrull på spisen. Jag skulle koka upp vatten och fyllde en kastrull och gick sen iväg på toa. Efter det gick jag och la mej på sängen igen för jag hade så ont. Sen då det gått ett tag kommer Veronica ner och säger att det ryker i köket från spisen. Jag studsar upp, ja studsar och studsar kravlar mej upp , och skyndar in i köket. Där står min kastrull och torrkokar för fullt. Hela köket var full med rök och även hallen. Vi stänger av spisen och tar bort den svarta kastrullen. Det droppar fett från fläkten av all vattenånga som kommit. Vilken tur att det inte tagit eld. Kastrullen var förstörd och jag med. Hur kunde jag glömma det. Veronica hon hade känt röklukten och trott att hennes dator börjat gå varm. Jag märkte ingenting för röken hade inte hunnit in i sovrummet. Konstigt bara att brandvarnaren inte börjat tjuta. Den sitter i dörr öppningen in till vardagsrummet så röken hade väl inte nått ända dit. Vi har flyttat den en gång för den pep varje gång vi använde varmluft i ugnen och det var besvärande.
Så i - 17 grader var vi tvungen att öppna korsdrag i huset ett tag för att vädra ut all rök. Huset blev ordentligt ut-kylt men vi hade inget val. var ju tvungen att få bort röklukten. Var bar 15-17 grader inomhus efter ett tag. Kastrullen åkte till återvinningen och fläkten fick vi rengöra och skura spisen från allt fett.
Usch vad det var obehagligt. Tänk så lätt det är hänt. Hoppas det var första och sista gången jag gjorde den tavlan. Gick ju bra den här gången trots allt. En förstörd kastrull var enda skadan och det kan man ta.

Så nu blev det till att beställa en ny kastrull och det gjorde jag i morse. Blev även en ny stekpanna och en gryta av samma sort när jag lika beställde. Behövde förnya mej men det var ju inte ,meningen att det skulle bli på det här sättet.
Henrik blev nog lite bekymrad och undrade om vi måste monter in en timer på spisen som alla "gamlingar" brukar ha. Så illa ska det väl inte vara , inte ännu i alla fall.

Nu ska vi baka mazariner jag och Veronica. Tur jag har "barnvakt" så inget händer....
Senil som man börjar bli.

Stackars Tessan !!

Nu är det inte bara jag som har ont. Stackars Tessan har fått sprickor på trampdynorna , speciellt på en baktass. Det blödde igår så vi har smort med salva som som luktar tjära och satt på en socka. Sockan hatar hon, hon skuttar omkring här inne på tre ben. Vill inte gå på sockan. Tycker så synd om henne. Det tar ont i tassen , jag får knappt röra i den för att smörja.
Sen har hon haft ett återfall med magen och kräkts i två omgångar. Så vi har lite dietkur nu för att återställa balansen. Ris , kokt kyckling och hälsofil är hennes diet för dagen. Och hon miss tycker inte. =)

Så idag skippade vi promenaden helt. Dels var det kallt, -14 grader och dels hade jag så ont efter köttbullsrullandet igår och så har jag till på köpet fått ont i halsen. Riktigt tjock känner jag mej. Så det blev honung för mej .
Så vi , jag och Tessan ligger här och kurerar oss. Nu hade jag ju en giltig anledning att skippa promenaden. Annars har jag bestämt mej för att jag SKA gå oavsett hur ont jag har. För annars blir det ju aldrig. Skulle jag bara gå då jag INTE har ont, vilket jag aldrig har, så skulle jag bara ligga här och sura.
Jag måste komma i form , jag ska komma i form.

Smärtan har blivit alldeles för stor del av mitt liv. Den har senaste 1 1/2 året tagit mej i ett stadigt grepp och vägrat släppa. Har ju levt med smärtan i 9 år nu ( den 10 dec. 2001 skadade jag mej) men den har förvärrats sista åren. Varför har jag inte fått nån förklaring till. Ingen kan säga varför. Har som hamnat i en ond cirkel med smärta och mindre muskler, mindre muskler och mer smärta och så har det rullat på. Och det verkar tufft att bryta spiralen.
Har nu låtit bli sjukgymnastiken ett tag för att se om smärtan minskar men det har den inte gjort. Snarare tvärtom. Nu ska jag börja om igen efter helgerna och se hur det går då.
Har även försökt ändra lite med medicineringen men jag är inte helt nöjd med den. Mina tidigare smärtstillande har för lite effekt numera då jag ätit dom i så många år. Så därför har jag försökt byta ut den mot en annan . Kan vara en orsak till att smärtan ökat då jag trappat ner den gamla först för att börja med den nya.
Ska prata lite med min sjukgymnast nu före jul och bestämma när jag ska prova bassängen igen.
Jag saknar den så mycket. Det var ju också en social bit för mej. Att få komma hemifrån en stund .Se nått annat än dessa väggar. Så jag hoppas nu jag kan börja igen i januari och att det funkar bättre nu då jag avstått ett tag. Det är svårt att lära sej att vara LAGOM. Inte vara för duktig . Känna efter vad kroppen säger dej och lyssna till det. En riktigt svår balansgång då man oftast vill mer än vad man bör. Vid det här laget borde jag lärt mej det. Men än idag så gör jag för mycket ibland men jag har blivit bättre. Har haft så många bakslag att jag blir tvungen. Om kroppen säger vila så är det vila . Sen har jag ju Henrik och Veronica som tjatar på mej då jag inte lyssnar på kroppen. Dom är på mej jämt och säger till mej. Och det är nog bra för ibland går det överstyr.
Vet en tjej som skadat sej för ett år sej som har riktigt svårt att acceptera läget. Hon är 20 år yngre än mej så jag lider verkligen med henne. Jag , jag är ju gammal och har hunnit med mycket innan skadan men hon har hela livet framför sej. Jag hoppas verkligen hon kan få hjälp med smärtan, bättre än jag fått.
För då man som jag hamnar i läget då smärtan är kronisk då är det liksom kört. Då finns inte mycket att göra utan man får gilla läget och göra det bästa av det.

Får ofta höra att "du ser väl pigg och fräsch ut" och då vill man bara klappa till den personen på käften. Jag känner mej allt annat än PIGG OCH FRÄSCH. Smärta syns inte utanpå, men den känns . Ingen ser hur ont man har. Andra har svårt att förstå. Bara dom själv som lever med smärta vet hur det känns. Jag brukar säga åt en del att har du haft ryggskott nån gång så kan du föreställa dej hur det kan vara fast värre. Ryggskott går över. Och nervsmärta är en smärta som är så ilsken. Den skär inombords som om du har en kniv i ryggen som sakta vrids om . Och om det blir riktigt illa hugger den till så benet viker sej. Smärtan är konstant ner i foten . Förr , i början då jag skadat ryggen så kunde ibland smärtan dra sej tillbaka uppåt och det var ett bra tecken sa dom då. Då skulle det kunna gå tillbaka. Men numera är den alltid ända ner i foten , ut i tårna och där sitter den alltid. Från ländryggen, ut genom högra höften , ner i låret på utsidan och genom knäet. Sen ner efter vaden på framsidan och ut i foten efter sidan fram till tårna. Kan säga precis hur smärtan går. Den drar aldrig tillbaka sej mer. Den är bara mer och mindre stark , mest mer för tillfället.

Är så trött på det här. Nu då jag egentligen vill pyssla med mycket inför julen så känns det extra svårt. Kan ju inte ens fara iväg på stan själv och kika runt. Jag som brukar baka mycket och göra lite hemgjord godis. Nu har det bara blivit saffransbullar och sen pepparkakor , men dom fick Viggo. Hade planer på att göra mazariner men vet inte om det blir. Måste ha Veronica till hjälp.
Känner mej rätt värdelös just nu.

Men en glad nyhet fick jag idag. På tisdag nästa vecka kommer mina kära gamla arbetskamrater Birgitta och Birgit hit. Oj vad jag blev glad då Birgitta ringde. Dom var ju här för ett tag sen och lovade då att komma tillbaka snart igen och nu kommer dom alltså. Ska bli så roligt. Längtar så. Få surra och skratta och skvallra lite. Vilken julklapp det blev. En riktigt bra sådan.
Dom är ju också pensionärer som jag fast inte sjukpensionärer. Dom vet att jag inte själv kan åka någonstans så det är jätteroligt att dom kommer hit istället.
Jag är själv jättedålig på att hålla kontakten men dom har alltid vara bättre på det.
Är så kul att dom inte glömt mej då vi inte jobbat tillsammans på drygt 6 år eftersom jag varit sjukskriven så länge.
Jag behöver det så väl. Nått att se fram emot och glädjas åt. Nått som bryter den trista banan. En ljusglimt i decembermörkret.

Hundvård !!

Igår tog vi tag i det vi borde gjort för nån vecka sedan redan. Vi klippte hunden. Först badade vi henne och fönade och kammade. Vilket jobb!!! Hon var så otroligt tovig. Var jag än satte kammen fastnade den. Tovor överallt och Tessan pep ljudligt varje gång jag fastnade med kammen. Det tog en hel timme att kamma igenom pälsen. Var tvungen att kamma den innan vi klippte med maskin för annars fastnar den . Väl kammad så var hon inte glad precis. Och då vi sen ställde fram trimbordet ville hon inte alls vara med.
Men den var bara att ta henne och Veronica lyte upp henne och höll henne stilla medans jag klippte. Vi tog inte skäret som klipper allt för kort nu då det är vinter men hon blev ändå mycket korthårigare än tidigare. Klippningen tog ca en timme den med.
Då var det smärtsamt, ryggen smärtade som om jag hade fått en kniv i ryggen och sen som om den vreds om sakta så smärtan blixtrade ner benet.
Men vad gör man inte för sin älskade lilla vovve. Hon kan ju inte gå omkring som en tovig liten pudel. Men nu är ho julfin och klar . Och min rygg är sur .

Vi var ju också ute på promenad på förmiddagen och fick gå på oplogade stigar. Var väl ca 2-3 cm nysnö att ta sej fram i. Tungt att gå i med rullator och ett släpande ben. Men jag var tjurig. Henrik tyckte vi skulle skippa promenaden men jag ville gå ändå. Vill inte ge upp nu då jag kommit igång så bra igen. Men självklart var det tufft. Vissa bitar fick han putta mej bakom ryggen för att jag skulle komma framåt. Men runt min sträcka på 3 km kom jag , om än med stor möda och mycket besvär.
Och ont i ben och rygg sååå ini hel...te.

Men jag har bestämt mej för att nu ska här gå oavsett väder. Oavsett smärtan . Oavsett om jag vill eller inte. Gå ska jag göra. Måste få det att funka igen. Nu har det strulat och bråkat i sen i somras och nu måste jag komma igång. Jag kan ju inte bara lägga mej ner för då kan jag lika gärna ge upp helt. Och då blir det bara pannkaka av alltihop till slut. Då kanske jag snart inte kan gå alls. Har ju tappat så mycket muskler i både rygg och mage och i höger ben. Det är lätt att tappa muskler men inte lätt att få tillbaka. Och smärtan gör ju att det motverkar allt vad muskelbygge heter. Ond cirkel med andra ord. Inga muskler med smärta.

Och nu med hundvård i ryggen också så blev det dubbelt upp igår. Först snö-promenad sen hundklippning. Inget för en halvinvalid som jag. Så i natt blev det orolig sömn. Somnade med min starka tablett som hjälp men vaknade några gånger av att benet smärtade och jag hittade inte riktigt nån bra sovställning. Men det blev väl kanske 5 timmar totalt så jag får vara nöjd.
Nu är det bara en ny promenad som står på programmet för idag. Bara att bita ihop och ge sej iväg. Benet får fina sej i att det ska gå. Ont ska med ont fördrivas har jag hört. Tyvärr stämmer det ju inte men skam den som ger. På med långkalsongerna , benvärmare och yllesockar så ben och rumpa håller sej varm så ska det nog gå. Hur det känns efteråt vet jag nog men det tar vi då. Kan ju vila resten av dagen , åtminstone till middagen då jag sk rulla julköttbullar. Kanske en dum ide just idag men så hade jag bestämt och så får det bli. Verkar ju inte spela någon roll. Har ju lika ont i vilket fall som helst.

Veckans höjdpunkt!!!

Igår var det en riktigt rolig dag. En dag jag väntat och längtat efter. Mitt lilla barnbarn Viggo skulle komma hit och vara här själv några timmar och vi skulle baka pepparkakor. Henrik tog sej tid att fara och hämta honom från jobbet eftersom han jobbar helg. Så han var och hämtade upp honom klockan 11. Det var en glad kille han kom med. Han ropade hej ammo direkt han öppnade dörren. Han talade sen om att "affa skulle jobba" så det visste han. Han vinkade hejdå till farfar och vi satte igång med att klä av honom. Hela tiden så surrade han på . Han pratar så mycket nu och man förstår riktgt bra vad han säger. Jag frågade då om han var sugen på att baka och det var han . Vi hade ju förberett lite och redan gjort några pepparkakshjärtan så han fick se vad vi skulle göra. Han drog genast fram en stol till diskbänken och bakbordet och satte igång. Han både kavlade och tryckte ut figurer. Sen skulle han själv lyfta kakorna till plåten , är ju den som "kan själv" lite numera. Det blev en massa olika figurer och hjärtan. När vi gräddat kakorna satte sej Veronica med honom för att dekorera. Vi hade kristyr på tub för att det skulle vara enklare. Det var inte helt lätt att få ut det ur tuben så jag fick assistera honom lite. Sen blev det mest att jag fick göra det och han sa hur. Blev jättefina kakor.
Vi hade så roligt och han var hur engagerad som helst.
Det är det som är så roligt med pepparkaksbak. Att få den stunden då barnen kan få vara med och göra allt. Finns nog inget annat som är sånt som passar så bra.

När vi dekorerat färdigt började Veronica med sitt pepparkakshusbygge. Vi hade ritat en liten skiss hur det skulle se ut och det blev lite så där. Lite vint och snett men vad gör det.
Medans hon pysslade med att dekorera delarna till huset så tog Viggo och jag en paus i baket. Fram med skurmoppen som han alltid pysslar med här. Han städade ett tag och sen var det min plocktång han skulle leka med. Den gillar han att leka med , speciellt då vi nyper fast ett mjukisdjur och sen jagar honom med den.
Veronica fick ta över spring leken då jahg inte orkar springa. Det sysselsatte dom sej ett bra tag med. Då passade jag på att steka lite små plättar som han skulle få till lunch. Han åt faktiskt rätt bra för att vara honom. Han är inte speciellt matfrisk. Är rätt kräsen i maten. En glass blev det också förstås. vad annars då man är hos farmor.

Sen föreslog jag att vi skulle lägga oss på sängen en stund och mysa. Det gick han med på och vi satte på lite julbarnvisor och låg och sjöng ett tag med en varm filt på oss. Han lade sej med huvudet på min arm och kröp ihop där, Hur mysigt som helst. Efter endast 10-15 minuter så sov han gott. Jag passade då på att vila en stund sj'lv också då jag hade rätt ont i ryggen.
Men det var sen dags att bygga ihop pepparkakshuset och det tänkte vi pass på att gör medans han sov. Är ju så farligt med det smälta sockret att det var bäst så.
Vi fick faktiskt ihop huset utan allt för stora problem. Och utan brännskador. Annars är det lätt att bränna sej .
Sen återstod bara att dekorera färdigt huset och sätte det på en bricka med lite bomull som fick bli snö. Det blev ett riktigt fint hus om är lite vint och snett. Men vad gör det. Vi hade lyckats rätt bra .

Efter Viggo sovit i ca 1 och 1/2 timme så kom han upp ch såg hur glad ut som helst. Sen blev det full rulle igen.
Det blev till att busa och leka med allt möjligt. Han började nu undra om inte farfar kommer hem snart. Han visste ju att han jobbade. Han kikade ut några gånger för att se om han inte kom snart.
Eftersom jag bjudit hit allihop, Richard och Helena, Andreas och Sara, så var det dags för mej att börja med middagen.
Så Veronica fick bli lektant. Och Viggo han höll henne i gång. Det blev mycket spring och rop. Han ville bli jagad och sen gömde han sej bakom mina ben, Inte helt lätt att steka fläskfile med ett barn under förklädet. Men roligt hade han. Och hela tiden for han omkring och ropade " kom Erra (Veronica). Så faster fick sej en rejäl lekstund med sin brorson.

Sen då Henrik kom hem blev Viggo jätteglad. han som väntat på farfar och att få leka med honom. Och det är ömsesidigt. Henrik tycker Viggo är så rolig nu då han blivit större och han betyder lika mycket för honom som för mej.

Middagen blev trevlig . Gillar att ha alla samlade så här.
Vi är ju en rätt stor familj nu med 8 personer så det blir lite trångt runt bordet men det är så mysigt. Jag njuter av varje sekund då jag får ha mina barn med sällskap här.

Det var alltså en riktigt lyckad dag och middag .
Visst var jag trött och slut i ryggen och benet värkte ilsket men ibland är det värt att ta den smärtan. Då Viggo är här har jag aldrig ont. Han får mej att glömma det och att jag sen får jätteont efteråt gör inget. De stunder jag får med honom är värt det och det är det som gör att man orkar genom det efteråt. Det onda är borta för en stund och det är det enda som betyder nått. Så bra att det går att mota bort smärtan , om än bara för en liten stund och njuta av livet . Slippa ligga på sängen och inte kunna göra nått annat än ha ont. Få lite annat att tänka på för en stund.

I morse däremot var det alt annat än roligt. Bara att komma ur sängen var en plåga. Så jag steg upp och stoppade i mej en näve piller och la mej sen en stund till tabletterna började hjälpa. Först då kunde jag gå upp och äta frukost. Jag hade sååå ont. Och nu då jag inte har nått som får mej att glömma smärtan så sköljer den över mej som en stor våg. Benet värker så ilsket och talar om för mej att jag borde tänkt på det. Men gårdagen var värd all smärta idag. Jag får tänka på det så kanske det går att mota "OLle i grind".
Jag ropade på Veronica för att vi skulle ta en promenad. Jag kände att jag bara måste ut och gå. Jag var så på god väg den här veckan att jag inte ville bryta den trenden. Så sagt och gjort vi pälsade på oss och hunden och gick iväg. Och hör och häpna , jag kom runt min runda på 3 km utan missöden. Visst det tog väldigt ont hela tiden . Varje steg var en plåga men jag bet ihop och runt kom vi. Kändes otroligt skönt efteråt att vi gjort det.

Måste komma över mina nederlag och komma vidare. Inte ge upp då jag känner att det tar emot. Och tack vare den roliga dag som var igår hade jag energi att puscha mej själv och försöka tänka bort smärtan. Ibland går det , ibland inte.
Men tack vare Viggo som gjort sin farmor så glad och nöjd med sin närvaro igår så lyckades det idag. Hoppas det håller nån fler dag. Vill nån gång komma framåt inte alltid ett steg fram och två steg tillbaka.
Resten av dagen nu blir stilla med vila och försök till avslappning. Så kanske smärtan blir hanterlig igen. Till normalont läge igen.

Ullkalsonger!!!!

Nu har jag införskaffat mej ett par ull-kalsonger. Var väl sjutton om jag skulle frysa då. Ull ska det ju vara för att hålla värmen så jag hoppas verkligen det. Vanliga bomullskalsonger är bara blaha. Får så svårt att gå om jag blir kall om rumpan. Blir stel och benet tar då så ont att det nästan inte går att gå. Så nu hoppas jag detta ska funka annars vet jag inte vad jag ska prova med.
Har även skaffat en varm mössa med öronlappar. Vanliga luvor blåser det ju rakt igenom så jag har sökt efter en riktigt varm mössa som är vindtät och har skydd för öronen. Hittade även en sån till Veronica som också velat ha en sån. Henrik har ju sedan länge haft sin militärmössa som har just öronskydd.
November har ju varit så kall att det verkligen har behövts varmare kläder. Men nu kanske kylan drar bort då man skaffat sånt. Men nu har vi det i alla fall så då får det bli kallt igen.
Fast det är rätt skönt med bara -4 grader istället för -19. Men idag blåste det mer så det var inte lika varmt som igår fast tempen är densamma.

Vi gick den vanliga rundan och nu har jag faktiskt gått varje dag i 5 dagar i sträck. Känns bra att vara igång om än det inte går helt utan problem. men som tur är behöver jag inte gå ensam eftersom Henrik har ledig-vecka och ska jobba helg. Känns lite tryggare att gå med sällskap så jag har om jag inte kan gå hela vägen. Men det har gått hyfsat om än det tagit rätt ont idag och igår. Men jag känner att jag måste gå. Jag måste få benen att funka . Blir tokig annars.
Men igår kväll då for vi och handlade efter middagen och det var ingen bra ide. Då hade jag ju promenerat på morgonen och fick rätt så ont efteråt. Men jag ville med då jag annars inte får komma hemifrån . Men efter bara en kvart så kände jag att jag borde låtit bli. Tog endast med mej käppen och det var alldeles för lite stöd. Borde haft kryckorna eller rullatorn med. Men det verkade enklast att bara ta käppen. Tur jag hade Veronica med som kunde se till att vi fick handla det vi skulle ha.
Sen då vi skulle till bilen så höll jag knappt på ta mej dit. Det tog sååå ONT. Ville bara lägga mej ner.
Så kvällen blev jobbig och inga tabletter hjälpte. Fick till slut ta en extra stark för att jag skulle kunna slappna av.
Fy vad jag är less på det här.
Ska det aldrig vänd.
Ska det aldrig bli LITE bättre.
Kräver inte mycket men lite bättre vore inte att önska för mycket.
Kunde ändå sova rätt hyfsat , blev nog en 5 timmar totalt. Inte i sträck men totalt. Så jag får vara nöjd.

Idag blir det till att göra pepparkaksdegen färdig. Den ska stå minst ett dygn och vårt mål är ju att vi ska baka på lördag så det är dags. Gör alltid mammas pepparkaksdeg. För den är med grädde i och den blir så god.
Nu får vi hoppas lille Viggo kan komma också och baka . Är egentligen mest för hans skull jag gör pepparkakor. Gjorde det då mina barn var små men slutade då dom inte ville baka mer. Vi bakade faktiskt pepparkakor till förra julen också med Viggo. Och han gillade det. Så om han bara är frisk har dom lovat att jag får låna honom en stund på lördag. Längtar. Alltid roligt då han kommer. Han är den stora glädjen i mitt liv. Den som får en att glömma allt ont och trist. Då han är här har jag aldrig ont. När han åker hem har jag det visserligen men det är det alltid värt. Jag gör vad som helst för honom , mitt underbara lilla barnbarn. Betyder så mycket både för mej och för Henrik. Han är vår framtid , den som visar att livet går framåt och släkten lever vidare. Vår lilla solstråle och energiknippe. Världens finaste lilla gosse.

Igår blev det till att rulla lite köttbullar. Men det blir nog att göra mer närmare jul . Tror inte det räcker. Orkade inte rulla köttbullar av hela smeten då jag inte kan sitta eller stå för länge . Så det blev en köttfärslimpa också. Får ta och rulla mer en annan dag. Är ju ännu tre veckor till jul. Men köttbullar måste man ha. Och det ska vara älgköttbullar.
Annars blir det mest färdiglagat som köps till julbordet. Ingen har tid eller lust att göra allt själv som mamma gjorde. Vi köper numera färdigkokt skinka och färdiga syltor, sill och sånt. Och det blir lika gott det. Det vi gör själva är Janssons frestelse, revbenspjäll och köttbullar. Och det räcker gott och väl.
Man har ändå alltid för mycket mat. Hur mycket vi än tänker dra ner så blir det inte så när det väl kommer till kritan. Men det har blivit bättre med åren. Vi har i alla fall slopat risgrynsgröten som mamma alltid skulle ha fast ingen orkade äta det.

Idag ska vi göra våfflor till middag. Blev så sugen på det. Med riktig grädde i smeten . Mums. Onyttigt men ack så gott.

Tisdagsbesvär!!

Idag var ingen bra dag. Igår var en betydligt bättre dag. Den började så bra och vi tog en promenad med hunden trots den bistra kylan som igår var -18 grader. Blev kall om rumpan och höften och ner över låret och det var inte alls bra. Det började ta rätt ont innan vi var hemma men inte värre än att jag kom hem utan problem. Idag fick jag äta upp den promenaden. Var tydligen inte alls bra att kyla ner sej så. Kände redan då jag vaknade att det var sämre idag. Men tjurig som jag är så klädde jag på mej , idag med extra tjocka byxor, och vi tog samma runda igen. Föreslog vi skulle testa lite längre men Henrik sa nej. Och tur var väl det. Då vi hade en dryg kilometer kvar så fick jag tväront. Benet vägrade gå. Jag fick riktigt tvinga mej framåt. Ville helst av allt bara lägga mej ner i snön och vila . Det tog så ont. Så med stor möda tog jag mej till slut hem. Men det var tufft. In och slänga sej på sängen och försöka få ork att gå och duscha.

Blir sååå less på det här. Alltid ett steg framåt och två tillbaka. Inte konstigt att man aldrig kommer i mål.
Känner mej rätt sur och less just nu. Vill komma igen till mitt normalläge och stanna där. Inte hela tiden ramla tillbaka i hålet som jag lyckats kravla mej upp ur.
Den här svackan jag hamnat i har varat alldeles för länge . Har varit så ända sedan förra hösten. Före det gick det i lite jämnare lunk . Inte lika många svackor och inte lika djupa.
Kan det ha med åldern att göra???
Är det en 50-årskris som närmar sej?
Vem vet? Inte jag i alla fall.

Kylan är också ett problem . Jag får ju inte bli kall då blir smärtan värre. Har alltid kalla fötter och ben och kalla händer. Vad jag än tar på fötterna blir tårna kalla. Då vi varit promenad är alltid mina tår alldeles vita. Benen klarar jag rätt bra upp till knäet med min yllebenvärmare medan låren och rumpan ofta är kall.
Har skaffat handvärmare att ha i handskarna och det funkar faktiskt riktigt bra. Dom håller faktiskt mina fingrar varma men det är lite synd att dom kallnar för fort. Men det är ändå bättre med dom än utan. Har inte vita fingrar numera i alla fall.
Vi bor nog i fel land för att leva med smärta. Värme ska vara bättre men vad göra då man bor i Norrland.
Har ju bastu att ta till och en värmedyna att ligga på och det lindrar ibland men inte alltid. Egentligen finns det nog inget som hjälper . Bara att acceptera och ta det som det är.
För nån mer operation kommer jag aldrig att göra i ryggen mer. med mina odds så kan det aldrig sluta bra.
Diskuterade det med min läkare sist vi träffades och han förstod mej. Men menar samtidigt att ända möjligheten som finns för att ta reda på vad som trycker på nerven det är en operation. För det går inte att få fram på annat sätt. Och det finns ändå ingen garanti för att dom kan göra nått för det. Så NEJ det blir inte mer operationer
i min rygg. Sist så slutade med operation i huvudet och det var inte kul.
Om 10 dagar är det precis 9 år sedan jag fick min ryggskada. Inget att fira precis men är ett datum jag inte glömmer. Då tog mitt liv en helt ny vändning och sedan har det bara gått utför. En del säger att livet tar slut vid 50 mitt liv tog slut vid 40.
Men jag är inte bitter men jag är ledsen ibland.
Brukar tänka på vad jag skulle gjort idag om jag inte skadat mej.
Skulle jag jobbat kvar på COOP Örnäset?
Skulle jag ha haft ett mer aktivt liv med gymnastik? Gick faktiskt på motionsgympa varje söndag.
Skulle jag ha hållit på med andra hobbys? Som sy t.ex. Sydde ofta gardiner förr.
Skulle jag ha bakat mer? Har alltid bakat mycket . Numera blir det betydligt mindre och bara med hjälp av Veronica.
Skulle jag ha haft kvar mina blomsterrabatter ute? Dom rök för 5 år sedan då ingen ville sköta om dom åt mej.
Skulle jag kunnat köra bil? Körde ju faktiskt bil till i januari , sedan har det inte funkat alls. Och jag som alltid haft egen bil att och kunnat åka vart jag vill när jag vill. Numera är jag beroende av andra .
Som sagt jag skulle haft ett helt annat liv , det är jag övertygad om.
Men jag lever och jag kan gå, om än med stöd. Jag har klarat av en hjärnblödning som faktiskt kunde varit livshotande. Tur jag inte visste det då.
Jag har ett bra liv trots allt men inte alltid så roligt. Men jag tar vara på dom roliga stunder som finns och njuter fullt ut så. Sen får jag ta smällen efteråt och lida för det. Så är det varje gång men jag väljer ju själv ändå om det är värt det eller inte.
Jag har min älskade make Henrik som är allt för mej. Jag har mina härliga tre underbara barn som betyder så mycket för mej. Deras fina sambos som är bra för mina pojkar. Mitt älskade lilla barnbarn, som får ett syskon i maj, ett litet knyte till att älska. Och sist men absolut inte minst min vackra fina söta lilla pudeltjej. Mitt sällskap om dagarna . Mitt sällskap på promenaderna . Mitt allt, mina fina Tessan.
Så trots allt har jag ett helt underbart liv om än smärtsammare än vad det borde.

Första advent

Idag är det som sagt första advent. En kylig sådan. Minus 14 grader och ganska blåsigt. Var rätt kallt att promenera men det blev en runda ändå. Andra rundan nu som faktiskt funkat. Gick igår också och kom väl ca 2,5 km och det kändes riktigt riktigt bra. Var ju en vecka sedan jag kunnat promenera så bara det var skönt. Idag blev det 3 km och det utan att jag fick lust att lägga mej platt på marken. Det var kallt men ändå skönt på nått sätt. Vill ju komma igång nån gång men det verkar otroligt segt. Vet inte vad jag ska skylla på den här veckan. För lite sömn har det varit bland annat. Blev lite bättre nu då jag faktiskt fått sova. Henrik har ju jobbat natt i veckan och jag har alltid svårt att sova då han inte är hemma. Och då jag också har extra mycket värk så blir det dubbelt så svårt.
Men nu har det känts något bättre i två dagar så jag hoppas det gett med sej för några dagar i alla fall. Börjar bli trött på alla bakslag som kommer hela tiden. Minns snart inte hur det var utan dessa bakslag. Men skam den som ger sej. Bara att kämpa på även om det går i motvind. Nån gång ska det väl vända ändå. Kanske , kanske inte. Den som lever får se.

Igår var det julpyntande som gällde. Ljusstakar och och stjärnor och slingor skulle fram. Julgardiner skulle vi också ha i år hade jag bestämt. Förra julen satte vi inga julgardiner och jag vet nu varför. Hade ett par , som jag visserligen tycker är snygga. Svarta med silversnöflingor på. Väldigt snygga och dom passar jättebra i vårt kök . Men nackdelen är att tyget är så styvt. Går inte att få det att hänga snyggt. Det blir statiskt och far och flyger hur som helst då vi försöker få till vecken. Så det var därför jag inte satte upp dom förra julen. Trodde det var för att Veronica inte ville göra det då jag inte kan klättra upp och göra det själv. Men nu var det alltså för att jag inte tyckte det gick att få dom att hänga snyggt. Nu satte vi, Veronica alltså, upp dom ändå och försökte göra det bästa av situationen men jag blev inte nöjd. Som nödlösning blev det att klämma ihop längderna med en gardinklämma och sen hänga en annan gardin bredvid. Tyvärr hade jag bar en röd då men det får duga tills jag får en annan gardin jag nu beställt.
Till nästa jul får det bli att skaffa nya julgardiner helt och hållet. <<<
Tänkte ju baka lite i helgen men det blev inte av. För igår hade vi besök hela dan och då hade vi annat att syssla med. Först kom båda sönerna hem och Viggo var också med. Vår lilla charmgosse. Han höll oss sysselsatt som bara han kan. För han har så mycket för sej och han är så rolig att ha här. Han roade både sin farmor och farfar ett bra tag. Och till mej valde han kläder som han tyckte jag skulle ha. Han gillade mina tjocka rosarandiga sockar och sen valde han en riktigt cerise-rosa tröja som han tyckte jag skulle ha på mej. Den var "FIN" tyckte han. Han gillar rosa som sin farmor gullungen. Tror han hinner leka med allt då han är här. För han håller inte på länge med en sak utan det ska ske nått nytt hela tiden. Han har sån energi den gossen. Myror i brallan kan man helt klart säga. Tänk om han kunde ge lite energi till mej också. det skulle jag verkligen behöva.

Sen då dom for hem blev så blev det så tyst och stilla. Vad det blir liv i huset med ett litet barn. Man känner att man lever och jag njuter av varje sekund han är här.
Och nu har även Henrik och Viggo börjat leka mycket . Han tycker det är så roligt att busa med farfar och farfar tycker likadant. Är så härligt att se för Henrik kan verkligen leka och busa som inte jag kan. Och vi har olika sätt att umgås med honom och det är bra. Henrik och Viggo busar och vi leker mer stillsammare då jag inte orkar annat. Viggo han förstår tydligen det för han är så klok den lille gossen. Vet att farmor inte orkar och att farmor har "ajaj" i ryggen. Barn är smartare på det viset än vad vuxna är. Och även om han bara är 2,5 år så förstår han mer än vad man tror.
Vad som också märks det är att han vet att farmor är mer tillåtande än vad hans pappa tex är. Om han vill ha en sak och pappa säger nej så tittar han på farmor och visst säger farmor ja. Vad annat , det är en farmors privilegium att få skämma bort sina barnbarn. Hos farmor har man egna regler och hemma får han ha pappas regler, så är det bara . Jag kan bara inte säga nej då han tittar så bedjande på mej med sina snälla ögon. Då smälter jag och han får som han vill. För vill man ha glass istället för mat så får man det , så är det bara.
Minns då mina egna barn var små hur mamma och pappa alltid tillät mer än vad vi gjorde. Men som sagt en farmors rättighet.punkt slut.

Till middag hade vi också besök då Andreas och Sara kom och åt middag med oss. Brukar passa på att fråga om dom vill äta med oss då dom ändå är förbi. Jag gillar att ha barnen här på middag och just Andreas och Sara bor så nära att det är lätt att be dom komma förbi. Det är så trevligt med fler vid bordet och det gör jag så gärna. Mat ska vi ju alla ha och två till är inte hela världen då vi oftast lagar mat som är för fler än bara tre personer.
Igår gjorde Veronica "Flygande Jakob" som är en av hennes favoriter. Den fixar hon också helt själv utan min inblandning så det var bara för mej att fixa salladen och sen sätta sej vid dukat bord.

Vi for en sväng ut till pappa idag som vi brukar på söndagar. Hade med lussekatter så han också får känna på lite advent. Han brukar tycka om lussekatter så då vi bakat tar jag alltid några till honom också.
Nu blir det sen en stilla söndagskväll med rester till middag och vila resten av kvällen. Se på TV och bara vara.
I morgon är det dags igen för nya tag och nu ska jag försöka få fart på benet och komma igång på allvar med promenaderna. Henrik har ledigvecka så då har jag sällskap och det brukar gå bättre då.

Laborerar lite med medicinerna för jag tycker inte jag får den effekt jag vill ha. Läkaren vill jag byter ut mitt "morfin" mot en annan medicin helt och hållet men jag gillar det inte riktigt. Får inte den smärtlindring jag så väl behöver men jag har försökt i alla fall. Nu går jag nog tillbaka till att ta den andra medicinen morgon och kväll och min "morfin" tabletter en gång på dan. Det är ändå nästan som han ville . Han ville ha bort morfinet men det går inte . Har ändå fått bort 5 av 8 tabletter per dag. Så nu tar jag "bara" 3 "morfin" och 2 andra plus 6 panodil. Det är totalt 11 smärtstillande mot 16 stycken tidigare. Ett steg i rätt riktning ändå. För helt utan lär jag aldrig klara mej då skulle jag inte komma ur sängen alls. Och enligt läkaren så SKA jag ta smärtlindring, jag ska inte plåga mej mer än nödvändigt. För man vinner inget på det. Men man ska hålla sej till doseringen och då är det inte skadligt i alla fall säger dom så. Om det fanns ett annat sätt så skulle ingen vara gladare än jag men inget annat har fungerat så det är bara att bita i det sura äpplet och ta det som funkar någorlunda ändå. Fast jag känner mej som en missbrukare mellan varven . Speciellt då jag sitter på söndagarna och laddar dossetten. Då ser jag verkligen hur mycket piller jag egentligen stoppar i mej varje dag . För förutom smärtlindring har jag även 7 andra tabletter jag måste ta per dag för andra krämpor.
Tur jag inte har en känslig mage i alla fall.
Det finns ändå nått som inte är skrot med kärringen =)

Fredag...inget bad idag heller =(

Så är det fredag och jag drömmer om Qigongen. Oj vad jag saknar det. Det var så roligt att varje fredag vid 12 få åka in till Helex och hoppa i det varma vattnet och slappna av. Träffa mina vänner och ha en mysig stunds avslappnade Qigong. är nu 6 veckor tror jag sedan jag var där sist. Och inte har jag blivit bättre utan det heller. Blev inte bra med badet och inte utan. Så jag hoppas jag kan få komma tillbaka i januari och testa igen. Måste ju få se om jag kan det. Men tills dess får jag bara drömma om det och försöka med nått annat.
Den här veckan har varit rent av en "skit"vecka. Smärtan har hållit mej i järngrepp och vägrat släppa. Nätterna igenom har jag plågats av smärtan så jag har inte sovit mycket . Börjar kännas ordentligt nu. I natt blev det ändå 4,5 timme och det är "rekord" för i veckan. Sen hoppas jag att jag nu ska kunna sova bättre då gubben är hemma igen . Han har ju jobbat natt hela veckan så jag har sovit själv med hunden och brukar alltid sova dåligt då. Så det plus värken blev dubbelt upp och knappt nån sömn alls.
Vet att sömnen är viktig för åter hämtning och läkning. Men då kroppen vägrar slappna av är det omöjligt att sova. Och går det flera nätter hamnar man i en ond cirkel som man inte kommer ur. Får väl testa med ett "stort" glas rödvin i kväll och se om jag då kan slappna av.

I helgen är det ju första advent och ljusstakarna ska fram. Julgardinerna strykas och hängas upp. Stjärnor och ljusslingor plockas fram och lyktorna hängas upp utomhus. Veronica får fixa allt detta då jag inte bör göra det. Speciellt inte stryka och hänga gardiner. Det är absolut inget för mej. Klarar inte att stiga upp på en stol utan att ramla så det är bäst att låta bli. Stryka går inte heller då det är vridrörelser som jag inte kan göra . Och om jag gör det ändå då får jag minsann äta upp det i många dagar. Så jag ska vara "lydig" och låta andra göra det åt mej. Svårt att hålla fingrarna i styr har jag ju alltid men så ont som jag haft den här veckan så vill jag inte göra det ännu värre.
Hade även planer på lite julbak men vi får se hur det blir med det. Kanske en nougatkaka i långpanna som är enkel att göra . Hade velat göra mazariner också men det är lite mer pyssel så det får kanske vänta. Kanske vi gör några kakdegar och gräddar dom vid ett senare tillfälle. Man kan ju stoppa det i frysen och ta fram en i taget och rulla kakor då man har lust och ork. Minns att mamma alltid gjorde flera kakdegar färdiga men gräddade dom eftersom hon hade tid och lust. Och har man bara degarna färdiga kan man ju ta fram dom då man får energi nog att göra dom klara. Tycker lite småkakor hör julen till, Annars bakar vi med´st mjuka kakor i långpanna.

Då Veronica kommer hem idag ska jag ta ut rullatorn och försöka mej på en promenad. Har inte kunnat det denna vecka alls pga smärtan. Så med sällskap ska jag testa om det funkar. Vill ju inte att det sk sluta som för två veckor sedan då jag fick ta "bärgning" hem. å tog det så ont att det inte gick att ta ett enda steg till. Men det var då det.
Nu känner jag att jag behöver röra på mej. Att bara vila sej i form i längden funkar inte. Till slut måste man ta tjuren vid hornen och mota Olle i grund.
Och med Veronica som personlig assistent ska jag väl komma runt nån liten kilometer.
Jag vill , jag , jag ska.....mitt motto för dagen.
Sen får vi se hur det slutar.

Trist vecka =(

Ytterligare en natt med dålig sömn. Tredje natten den här veckan. Börjar bli en lång vecka med lite sömn. Sliten i kroppen . Smärtan i benet är olidlig just nu. Inga mediciner biter. Vet inte varför. Verkar vara en sån vecka. Bullbaket kan ju inte sitta i så här länge. Kanske är det kylan. Vet att kroppen inte gillar det. Men jag är ju inomhus. Tycker det borde hjälpa men icke. Det vill bara inte släppa. Och jag som hade flyt förra veckan. Kände att jag var på G igen. Men det är tydligen inte meningen att jag ska få vara glad. Jag ska tydligen plågas mer eller mindre och just mycket mer.
Vet ju att smärtan alltid kommer att vara här men då den blir så här jobbig är det tufft. Kroppen tappar all gnista. Man faller ner i en grop och kommer inte upp. Kravlar sej men ramlar ner igen. Med en kniv i ryggen. Låter dramatiskt men så känns det nu. Humöret är allt annat än bra. Känner ingen glädje alls. Vill inte göra nått. Vill bara dra täcket över huvudet och försöka sova bort det onda. Och så går det inte att sova förstås. Vilken dilemma. Ont så jag vill bara sova och sen kan jag inte sova för att det gör så ont. Snacka om pest eller kolera.

Men jag får väl hoppas det vänder snart. Ska väl ge sej så småningom förhoppningsvis och komma i "normalont" läge igen. För just nu känner jag mej som en narkoman med alla starka tabletter jag måste stoppa i mej för att stå ut. Jag som försöker trappa ner och så vänder det och jag får trappa upp igen . Denna onda cirkel som det inte går att komma ur.
Är så less.
Är så trött på det här.
Är så arg på det här-
Vill inte ha det så här.
Orkar snart inte ha det så här mer.

Till veckan ska vi i alla fall göra pepparkaksdegen så den är klar till nästa helg då vi tänkte baka pepparkakor och pepparkakshus. Hoppas då få låna Viggo några timmar och baka med honom, Vi gjorde ju det förra julen och det var roligt. Han var så duktig trots att han då hade skadat sej i nyckelbenet. Han kavlade med min tunga marmorkavle som om han inte gjort annat.
Så jag hoppas han får komma och vara här en stund och baka med oss. Får väl höra med hans föräldrar om jag får låna honom.
Då har jag nått att se fram emot som är roligt och då glömmer man det onda för ett tag. Känner sej som en människa igen. Inte som en ur vriden trasa som jag annars känner mej.

Henrik han har jobbat natt hela veckan och tur är väl det då jag haft så dålig sömn. Han blir så lätt störd om jag inte sover , är så lättväckt.
Det räcker ju med att en sover dåligt i familjen. Jag kan ju försöka sova en stund på morgonen om det går. Jag ska ju ingenstans.

Ibland känns det rätt trist att man inte ska iväg varje dag. Borde vant mej då jag varit hemma i drygt 6 år nu, Men ibland så saknar jag det mer än vanligt.

Något jag faktiskt saknar då det närmar sej advent och jul är jobbet i affären. Det var alltid roligt , om än stressigt att jobba då. Det var ruschigt men trevligt då nästan alla människor var glada då julen närmade sej. Till och med att jobba dagarna innan jul var roliga. Köerna kunde ringla sej långa men oftast var stämningen god och kunderna glada och trevliga. Var som en speciell stämning då. Och julmusiken strömmade ur högtalarna tills man inte hörde det längre. Och alla önskade god jul innan dom gick. Var en speciell tid varje år. Jobbade ju i nästan 20 år i affär och ofta över julen. Även då jag inte hade fast anställning så jobbade jag oftast varje jul. Nu i december skulle jag ha varit anställd i 25år om jag räknat rätt. Då räknar jag med alla år som springvikarie också, Men min anställning tog ju slut i september i år i och med att jag fick min sjukersättning godkänd. Så man kan nog säga att jag snubblade på målsnöret vad gäller 25 år jubileum. Men strunt samma . Det är inget jag egentligen bryr mej om . Men det kom på tal här en gång och då räknade jag lite på hur länge jag faktiskt jobbat.

Jobbet som sådant är faktiskt inget jag riktigt saknar. Det jag saknar är mina forna arbetskamrater och den gemenskap vi hade. Jag saknar den lilla affären, Örnäshallen, som inte finns mer. Det stora COOP som nu finns saknar jag inte alls då jag aldrig hann börja jobba där. Och numera är det snart inga av mina gamla arbetskamrater kvar. Känner nog bara en handfull av dom som nu jobbar där. Resten känner jag inte alls och chefen har jag aldrig träffat heller.

Men jag saknar julruschen med mina forna vänner.
Jag saknar den stämning vi hade då.
Jag saknar jullunchen vi fick äta. Hur mysigt det ofta var dukat. Med röd duk på bordet och tända ljus. Trots ruschen i butiken hann vi få i oss lite mat och mysa en stund. Då längtar jag tillbaka till det som var då.

Nostalgisk det kan man bli då man har gott om tid att tänka.
Då minns man det som var bra . Då tycker man att livet saknar nått nu.
Någon sysselsättning Någon värdighet. Nånting att prata om.
Känna att man betyder något. Känna att man är behövd.

Irriterad!!!!!!!!!!

Efter en usel natt så är humöret knappast på topp idag. Snarare i botten.
Har sovit ca 3 timmar i natt och det inte i sträck. Smärtan i benet och ryggen är olidlig och gör det omöjligt att slappna av. Kroppen känns spänd som en fiolsträng. Smärtan i ryggen strålar genom höften ner i benet längs lårets utsida , in i knäet och fortsätter ner mot foten på sidan om vaden och ner in i stortån.
Känns som om nån stuckit en kniv i ryggen och som sen sakta vrids om i en ojämn takt. Och för varje vridning strålar det ner mot foten i en jämn ström. Hela kroppen blir spänd och det går inte att ligga still pga smärtan. Det kryper i hela kroppen och jag vill vrida mej för att komma undan men då blir smärtan ännu värre,
Så idag är det inte min dag. Det är den starka smärtans dag. Inget hjälper. Inga tabletter, ingen värme ingenting. Skulle behöva en klubba i skallen så jag tuppar av eller en yxa som an hugga av halva kroppen.

Nej fy så deprimerande jag låter idag. Men smärta och sömnbrist är ingen bra kombination. Och sen droga sej med tabletter gör inte saken bättre. Kylan , inte den heller är bra. Och jag fryser ända in märgen känns det som. Och då är jag inne . Har tjocka sockar på fötterna och mina benvärmare på benen. En yllekofta på och dubbla filtar i sängen där jag ligger och surar.
För sura det gör jag idag.
Vill ingenting. Och jag som tyckte det flöt på så bra förra veckan. Sen kommer bakslaget som en smäll på käften. Och påminner om att "du ska inte tro att du är nått".

Tror ju att det är "bullbaket " som spökar. Att kavla deg är ingen bra arbetsställning. Jag kunde låtit Veronica sköta allt men jag ville så baka. Hon hjälpte ju mej men det blev ändå så att jag gjorde det mesta. Hon sa förstås åt mej men jag lyssnade som vanligt inte på det örat. Ibland vill jag vara som vanligt igen. Om så bara för en dag. Tyvärr får jag äta upp det med besked sedan.
När vi ska baka pepparkakor med Viggo ska jag försöka låta bli att göra för mycket. Låta Veronica sköta kavlingen för det är det som på frestar ryggen mest. I alla fall är ambitionen så. Hur det sen slutar får vi väl se. Men pepparkakor ska bakas. Har planerat det till nästa helg så då har jag nästan två veckor på mej att tillfriskna från det här eländet.

Jag vill .
Jag kan.
Jag ska.
Det är alltid mitt motto . Men ibland så är det tufft att få det att bli så.
Men med lite bättre sömn och vila ska jag nog komma på banan igen.
Hoppas och tro jag i alla fall.
Denna dag hoppas jag snart är över så det blir en ny dag i morgon. Med bättre humör och mer tillförsikt.

Måndag morgon, en dag med eftertanke

Måndag morgon och ny vecka inleds. Helgen har varit bra med mycket kul.
I lördags kom Richard och Viggo just som vi gått iväg på promenaden. Jag vände då om och möttes av en glad, springandes liten härlig kille som ropade "ammo".
Richard tog och letade fram både spark och bob till honom som vi hade . Först testades sparken en stund och sen blev det att prova bobben i backen. Var lite ovan så han blev lite skraj men det gick bra ändå. Men han ville åka med farfar istället och han var ju ute med Tessan så det blev att gå hem och vänta . Väl inne så lekte vi med lite av varje. Vi skruvade , hamrade och busade lite allmänt. Han har ju inte tid att leka särskilt länge med nått så därför byter vi lek mest hela tiden. Inte har han tid att göra en sak länge det lilla yrvädret. Han ha sån härlig energi att jag skulle vilja ha en stor dos av det så jag också orkar mer =)
När Henrik kom tillbaka blev det ännu mer bus.
Vi har båda saknat och längtat efter lille gossen. Det är alltid så roligt då han kommer och vi blir så glada båda två. Henrik brukar säga att det är så roligt att leka med honom nu då han blivit lite större.
Viggo pratar otroligt mycket nu. Munnen går i ett och det bara sprutar ord ur honom. Ibland pratar han lite för fort för att man ska hinna med och förstå, men i det stora hela så är han ganska lätt att förstå ändå. Han är ju bara 2,5 år men kan väldigt många ord och verkar lära sej hur lätt som helst. Precis så var Richard som liten, väldigt surrig och pratade mycket. Med en skillnad att Richard hade mycket egna ord som bara vi förstod . Viggo han försöker säga dom rätt orden och med lite fantasi så förstår man honom riktigt väl.
När han skulle åka hem så fick jag en stor kram och en blöt puss så då var resten av dagen räddad =)Det lever jag länge på=)

När Viggo åkt hem tog jag och Veronica itu med saffransbullarna vi tänkt baka.
Vi gjorde en deg på en liter och av den blev det både lussekatter och smörbullar. Vi testade även att baka en bulla i långpanna med smörkräm emellan . Den blev riktigt god. Så nu är adventsbullarna klara. Eftersom vi fick smörkräm över så blev det även en drömtårta.
Nu är det bara pepparkaksbaket kvar och det tänkte vi göra om två veckor och då ta Viggo till hjälp. Göra ett pepparkakshus tänkte vi också testa den här gången. Blir
intressant. Har inte gjort sånt på många år. Har inte blivit sen barnen blev stora. Men nu har vi Viggo så då ska vi prova igen.

Igår blev det som vanligt en tur ut till Kallax för en söndagsfika. En tripp vi nästan alltid gör varje söndag . Det är som trevligt för mej att ha det att se fram emot varje vecka då jag mest tillbringar min tid här hemma. Lite miljöombyte för en stund.
Väl hemma kom Andreas och Sara förbi. Andreas skulle fixa i ordning min gamla dator till Henrik. Så dom blev kvar en stund så jag bjöd dom på mat.
Lite hemkokt lingonsylt och nybakta bullar fick dom med sej hem efteråt.
Som mamma vill man ju alltid ge dom sånt man vet dom inte gör själva.
Så det blev en trevlig söndag i det stora hela.

Igår morse så testade vi att gå den långa rundan , den på 5,5 km. Den har jag inte gått på flera veckor så det var ett eldprov. Ett eldprov i flera avseenden. Jag kom runt men det var med stark vilja. Benet och ryggen protesterade vilt redan efter halva sträckan men tjurig som jag är så brydde jag mej inte om det. Så väl hemma, ja jag tog mej hem =), så var det smärtsamt värre. Bara lägga sej och försöka slappna av. Vilket inte är lätt då smärtan är så stark. En het dusch hjälpte till lite.
Så nu i morse så känner jag att det var en lite för lång runda. Men jag var ju tvungen att prova. Vet ju inte om det går om jag inte provar.
Vet ju att det blivit mycket dom här dagarna men det har varit roliga dagar och då är det lättare att acceptera smärtan även om den är jobbig.
Det var ju fika stunden i fredags, Viggo och bak i lördags , och sedan långpromenaden och Kallax i söndags. Så i min kropps perspektiv är det mycket.
Jag brukar säga att jag måste ju få leva också, inte bara finnas till. ha ett liv även om smärtan begränsar mej mycket. men ibland trotsar jag den och har roligt för en stund. Sen får jag lida för det några dagar innan jag är tillbaka till "normalont" igen. Brukar kalla det för normalont då jag ALDRIG någonsin är smärtfri.
Den dagen tror jag aldrig att jag får uppleva mer. Har levt med ständig nervsmärta i snart 9 år nu. Den 10 december är det exakt på dagen 9 år sedan jag skadade ryggen. Och för att jag skulle vara hjälpsam så har jag fått lida sedan dess. Men jag tror inte jag skulle ha agerat annorlunda idag om jag varit arbetsför. Jag tror nog jag gjort samma sak igen. För vid det tillfället så tänkte jag inte på konsekvenserna utan mer på att man ville hjälpa.
Vi , jag och Birgit, borde ha struntat i det och ringt efter hjälp istället . Vår tredje arbetskamrat hon for hem och ville inte hjälpa och så här i efterhand var det nog klokt. Men vi ville bara vara snälla och det har fått sitt pris. Men just då så ville vi bara vara snälla och inget annat. Tyvärr så slutade det illa för mej och det lider jag av ännu.
Sen har det ju tillkommit olika komplikationer som gjort mej ännu sämre men starten på det hela det var den där kvällen för 9 år sedan just vid stängningsdags.
En dag jag aldrig kommer att kunna glömma .
En dag som förändrade min framtid för alltid.
En dag som jag skulle vilja spola tillbaka.
En dag som allt blev till "skit"

Men livet rullar vidare ändå. Med motgångar och framgångar. Man får försöka se framåt och kämpa. Glöden , den finns där ibland och ibland inte. Men jag brukar inte ge upp utan jag brukar kunna ta mej i kragen mellan varven. Kan man inte det går man under.
Jag har så mycket som jag kan glädja mej åt . Min make som betyder allt för mej. Mina fina barn som finns där för mej. Mitt älskade barnbarn som verkligen är solsrtålen i mitt liv. Min fina pudeltjej som är min bästa vän. Mina andra kära och nära som bryr sej om mej.
Livet är orättvist ibland och det kan man inte styra . Men man kan göra det bästa av situationen ändå. Inte låta smärtan ta över.

Underbara fredag !!!

Vilken härlig dag!
(Ha ha ha ha)
Man blir härligt glad!
(Ho ho ho ho)
Hela livet ler!
(Ha ha ha ha)
Kan ej önska mer!
(Ho ho ho ho)

Eva Roos.s slagerdänga stämmer bra in på mej idag.
Har verkligen haft en härlig dag idag. Trevligt sällskap och roligt prat och surr . Träffade min badvänner Siv och Anette idag på stan för en fika stund. Vi hade bestämt att träffas på Smedjan och ta en fredagsfika. Vi har lärt känna varann genom Qigongen och alltid haft trevligt ihop då. Nu då varken jag eller Siv badar mer så har vi inte träffats på flera veckor. Så det blev ett kärt återseende och vi hade sååå mycket att prata om. Nu då vi inte skulle ha bad också så hade vi extra gott om tid att prata. Vi fikade och pratade i drygt en och en halv timme. Tiden gick så fort . Vi bestämde oss för att snart göra om det och kanske även ta och käka tillsammans. Vi kramades och gick sen åt varsitt håll. Jag kände mej så glad och nöjd.

Tänk vad lite sällskap kan betyda mycket. Få träffa andra människor som bryter tristessen i vardagen. Min vardag som består av INGENTING. Jag som bara ligger här hemma och ser samma trista väggar hela tiden. Träffar inga människor förrutom familjen. och dom blir nog lite less på mej ibland då jag vill ha sällskap då dom kommer hem. Jag vill prata då om vad som helst. Höra vad dom gjort. Själv har jag ju sällan nått att komma med som är intressant. Därför betyder såna stunder som idag väldigt mycket för mej.
Tror det gör att man orkar kämpa mer .
Tror det gör att man klara mer.
Får lite mer kämpaglöd och lite jävlar anamma i sej .

Efter vi hade fikat så ringde jag efter Veronica som skulle hämta hem mej. Under tiden jag väntade på henne så strövade jag runt lite på stan. Tittade lite i affärerna och hittade lite smått och gott. Blev en lång varm kofta att ha hemma, två par mys-sockar och lite småprylar från Clas Ohlson. Tänk vad man "fyndar" då man går runt så där. Inget man tänkt precis men som man får lust att köpa . Tur man inte är på stan så ofta. Då skulle det bli dyrt =)

Väl hemma igen blev det sängen och tabletter. Det är då jag känner efter hur ont jag har. Tur man kan koppla bort det en stund ibland för att få ha lite roligt. Annars skulle man nog bli tokig. Och tokigare än jag redan är behövs inte.=)

Igår så tog jag och Veronica itu med att fixa adventskalendern. Har inte blivit av men nu har vi äntligen fått den färdig. Tar lite tid att göra 24 små paket och sen knyta fast dom på kalendern. Veronica knöt fast de små paketen eftersom jag gjorde dom färdig så det blev ett bra teamarbete. Tur att det bara ska vara ett paket på varje dag än så länge.

Helgen blir lugn och stillsam. Om jag har tur kommer barnbarnet förbi en sväng och det blir kul. Annars är det en stilla lugn helg med inte för mycket aktiviteter. Eventuellt, om jag orkar , ska vi baka lite saffransbullar jag och Veronica. Har i alla fall köpt hem saffran så vi får se hur det blir. Dagsformen får avgöra.

Kall morgon

Vaknade med tuppen i morse, redan klockan 05,30 var jag uppe. Benet värkte så det var bara att kliva upp och stoppa i sej en hög med tabletter!!
Var förstås promenaden igår som spökade. Borde kanske inte gått så långt första dan, men är huvudet dumt osv!! Man lär sej nog aldrig, inte jag i alla fall.
Nåja , idag blir det bara en kortare promenad då det är minus 20 grader. Det är lite väl kallt och jag tycker även synd om hunden som fryser så om tassarna. Hon hade väldigt bråttom in då vi skulle ut nu på morgonen.
Hon har ju kläder på sej då det är kallt men tassarna är oskyddade. Hon gillar faktiskt sina kläder. Då jag plockar fram hennes fleecedress så kommer hon direkt och ställer sej bredvid och jag får sätta på den. Tycker det är skönt. En del hundar gillar ju inte kläder men det gör min lilla pudel. Hon gillar värme och då hon sover kryper hon helst under mitt täcke. Mysigt, hon brukar ligga tryckt mot min rygg och det värmer skönt.
Men en promenad blev det i alla fall då det blivit lite varmare -16 nu. =)
Måste ju hålla igång nu då jag äntligen törs igen. Nu hindrar ingenting mej från att försöka. Har inget som jag "måste" klara av så det är bara att kämpa på.
Ta sej i kragen och inte ge upp.
Få tillbaka den Christina jag egentligen är.
Bli den kämpe jag varit som inte låtit smärtan styra. Inte lätt men det ska gå.
Det gick faktiskt också även om benet började krampa lite sista km. Blev för kall om rumpan, höfterna och låren. Vaderna och fötterna klarade sej bra då jag hade ylle där, benvärmare och sockar. Måste hitta nått som värmer rumpan mer. Kanske såna där mammelucker som man hade förr i världen. Minns att mamma hade såna. Använder ju långkalsonger men det räcker inte. Och då jag blir kall stelnar jag och får ondare och svårare att gå. Men jag bet ihop och försökte tänka på nått varmt. Hemma blev det en lång varm dusch och sen på med benvärmare , ylle sockar och fårskinnstofflor. Kofta och dubbla filtar och jag blev varm till slut. En kopp starkt varmt kaffe inombords och jag mådde som en prins =)

Igår kom Andreas och installerade min nya dator. Häftigt med ny dator. Den är snabb. Den har också ett bättre tangentbord märker jag då jag ska skriva. Tangenterna är lättare att träffa, då jag är lite klumpig i fingrarna och lätt tar fel. Så jag märker att jag skriver mindre fel nu. Dyr leksak men kul!!
Lättare är den också så jag kan ta med mej den in i andra rum om jag vill. Den andra var lite klumpig och tung. Henrik fick ärva den gamla så han kan pensionera sin gamla burk.
Men det tar lite tid att lära om sej med ny dator och nya menyer och program. och då man är lite "trög" numera så är det inte helt enkelt. Tur jag har sonen och dottern som kan hjälpa mej då jag fastnar.
Blev en julklapp till mej själv. Tyckte jag kunde unna mej det.

På gång igen !!

Tisdag och nu har jag hämtat mej något efter den stora festen =). Söndag och måndag var inga roliga dar då smärtan kröp i kroppen så det inte gick att slappna av. Men i morse då jag vakande så kändes det betydligt bättre. Vilade hela dagen igår och det gjorde nog susen. Benet värker visserligen fortfarande men inte mer än att jag kan ta mej i kragen och försöka mej på promenad.
Så så blev det. Jag tog Tessan med mej och vi gick en runda på ca 3 km.
Vädret var härligt. Solen lyser och ingen vind. Riktigt fint vinterväder . Så det bidrog nog till att jag mådde bättre och att det faktiskt gick att gå.
Var lite knöligt då dom inte plogat särskilt bra men höll jag mej på bilvägen så gick det bättre. Det tog ca en timme att komma runt och det kändes helt okej. Visst var det tungt sista km men med lite jävlar anamma så gick det. Viljans makt över kroppen är stor ibland. Tur väl det. Det var det som höll mej i form i lördags också , på festen. jag kunde då glömma det onda för några timmar och bara ha roligt. Det går ibland och ibland inte. Beror nog på hur mycket jag vill det.
Kände mej så nöjd och stolt då jag kom hem .Jag har klarat det första steget ( för hundrade gången) och är på G igen, hoppas jag. (peppar,peppar). Bäst att inte säga för mycket , men idag kändes det bra . Och det ska jag njuta av och hoppas det går lika bra i morgon.
Ny dag då och nya prövningar.
En dag i taget, ett steg i taget.

Idag hoppas jag Andreas kommer och sätter igång min nya dator. Har fått den men han har inte fixat den så jag har allt på den och sånt. Kan inte så mycket om det så det överlåter jag alltid till honom att ordna.
Ska bli spännande och se om den är nå bättre än den jag har nu. Snabbare borde den vara ändå.

Jag skulle ju ha åkt till stan idag och fikat med två av mina badvänner men vi flyttade det till fredag då jag var lite osäker på om det skulle gå idag. Visste inte om jag skulle klara att sitta en stund så därför sköt vi på det till fredag. Ska bli trevligt då jag inte träffat dom på fem veckor nu. Vi har badat tillsammans i flera år nu och träffats nästan varje fredag under terminerna Qigongen varit. Så det saknar jag jättemycket. Det var min livlina , mitt sociala umgänge med andra. Nu ar jag inget sånt och det känns otroligt tråkigt. Men det var ju tyvärr så att jag hela tiden blev sämre av Qigongen och vattnet att jag tillsammans med sjukgymnasten bestämde att jag skulle avstå från det en tid och se vad som händer. Än har jag inte blivit bättre precis , men mycket beror ju nu på alla aktiviteter jag haft på sistone. Frisören, Björn Skifs och nu senast Ferruform festen.
Så jag får väl se i januari hur jag då har det om jag får börja på bassängträningen igen. Hoppas det för jag sakna det så mycket.

Nu är det snart första advent, endast två veckor kvar. Så nu måste jag försöka göra färdigt adventskalendern till Viggo. har nästan all små paket klara men nu återstår det att knyta fast all 24 paket på kalendern. Det brukar ta tid. Är lite pillrigt men det går.
Tänk att när mina ungar var små så gjorde mamma i ordnig kalendern varje år med tre små paket på varje datum. År efter år så gjorde hon det till pojkarnas och Veronicas stora glädje. Det är samma kalender som jag nu gör i ordning till Viggo. Så det är kul att den får leva vidare till mina barnbarn också. Den här julen blir det bara ett paket på varje datum men redan nästa jul blir det att dubblera.
Så nu ska jag börja så jag kanske får den färdig i veckan.
Och hålla hunden borta så hon inte snor godis igen =)