Bara elände =(

Näää nu blir jag galen !!!!
Först så brinner bilen jag äger upp och sedan blir Tessan dålig och kräks och har diarre.
Sedan så ska jag tvätta henne då hon fått bajs på benet och är allmänt smutsig då hon är i löp och vi inte badat henne på 10 dar.
Vad händer då. JO givetvis brakar ryggen ihop. Jag tvättade henne och satt på en pall vi har i badrummet. Det gick väl i och för sig ganska bra. Tills jag skulle kliva upp vill säga. Då jag skulle upp från pallen som är rätt låg så man kommer i lagom höjd för att tvätta en liten hund., då small det bokstavligt talat till. Jag försökte ta mej upp men hade inget att ta fast i så det högg till ordentligt i ryggen och ut mot höften. Sedan skulle jag försöka gå och det gick nästan inte. Vi var ju sedan tvungen att blåsa Tessan torr så det var bara att fortsätta och inte känna efter hur ont det tog. Men sen , då vi var klara så då kände jag minsann. Det tog ont varje liten rörelse. Kunde inte ta mej fram utan att ta stöd och ändå så gjorde det ont.
Det högg som om jag fått en kniv instucken i ländryggen och som sedan vreds om vid varje rörelse så smärtan spred sej ut mot höften , ner i låret , förbi knäet och sedan som en blixt rakt ner i foten.

Jag säger bara FAN;( FAN;( FAN;(
Ska jag ALDRIG kunna göra nått, ens en liten grej???????
Ska det alltid bli så här?????
Jag blir så less.
Jag blir så arg.
Jag som tyckte jag haft det rätt hyfsat ett tag. Visst jag har haft ont , men jag har åtminstone kunnat röra mej.
Nu kommer jag knappt upp ur sängen. Får liksom rulla mej sakta upp . För det hugger så fort jag rör mej.
Så nu blir det inte nått bad i morgon. Kommer inte att kunna ta mej ner i vattnet .
Och jag som precis har börjat om.
Varför skulle jag bada hunden???
Varför lät jag inte Henrik göra det???
Varför väntade jag inte med det till Veronica kommer hem????
Varför ? Varför ? Varför?

Det spelar förstås en stor roll att jag förra veckan var lite för aktiv. Jag hade ju fått för mej att det var en bra ide att städa bort skrot ur rummen uppe på. Som jag egentligen kunde låtit dom andra sköta.
Sedan fick jag ju för mej att baka semlor. Inte sån bra ide då jag redan provocerat ryggen.
Men ibland vill huvudet mer än kroppen.
Ibland så kör man på utan att tänka på konsekvensen. Och jag som haft så här i så många år borde lärt mej. Men icke : Jämt blir det så här.
Nu ligger jag här och surar och är arg. Och undrar varför i hela friden jag skulle göra det här. Det hade kunnat vänta. Jag kunde nöjt mej med att spola av det smutsiga benet. Jag hade kunnat be om hjälp.
Men man blir så less på att be om hjälp hela tiden. Och dom blir less att hela tiden hindra mej. Dom vet ju att det ändå inte går. Dom vet att jag ändå gör precis som jag vill. Dom vet hur det slutar och det vet nog jag också.
Men ibland så vill jag ändå. Göra allt själv. Strunta i konsekvenserna.
Sen blir det till att bita i det sura äpplet och gräma sej över hur dumt det var.
TÄNK ATT MAN ALDRIG LÄR SEJ:

Men som jag alltid brukar säga åt andra:
Är huvudet dumt får kroppen lida.

Semlor och brand.

Vilken helg det blev...slutade med en brand.
Helgen den här gången blev riktigt dramatisk på slutet. Min son Andreas, har en bil som jag äger, eller hade kan vi nog säga nu. Den brann nämligen upp i söndags. Skit också. Nu blir det försäkringstjafs och elände. Eftersom det är min bil så får jag hålla i den biten. Så nu blir det att sitta i telefon i morgon.
Tråkigt för jag hatar den biten. Nu är det bara att hoppas det löser sej på bästa sätt utan krångel.

Igår tog jag och Veronica och bakade semlor. 2 stycken för att vara exakt. Så gott med egna bakade semlor då man får fylla dom med riktigt mycket mandelmassa...mums.
Eftersom det snöat ordentligt så blev det ingen promenad heller. Oplogat inget bra. Då orkar jag inte gå. Och sen så hade jag så ont i benet sedan städningen i veckan så det var inte läge att spä på det.
Baka var väl inte heller en lysande ide men eftersom jag redan inhandlat grädde så var det bara att sätta igång. Veronica fick göra bullarna och jag fixade fyllningen och grädden. Bra lagarbete och det blev goda semlor.
Men idag tog vi en promenad som vanligt och vi gick hela rundan och det kändes helt okej. Tog väl lite mer ont på slutet men ingen huggande smärta utan "bara" den vanliga smärtan.

Var på Qigongen i fredags och det gick hyfsat. Inte bra men hyfsat. Men det roliga var förstås efteråt då vi satt i bastun. Två av dom som var med hade jag inte träffat på flera månader så vi hade jättemycket att surra om. Så vi blev kvar en bra stund i bastun . Veronica som väntade på mej började faktiskt undra var jag tagit vägen. Det behövde jag. Få en trevlig pratstund och umgås även om så bara för en stund. Att vara på Qigongen betyder för mej flera saker. Både det fysiska och det sociala. Det sociala betyder nästan mer för mej än den fysiska biten. Jag som inte träffar så mycket folk normalt behöver den biten. Då mår jag genast bättre och smärtan känns lindrigare även om den finns kvar. Om själen mår bra mår även kroppen bättre.

Har haft några jobbiga nätter nu . Inte bara pga smärtan. Tessan löper och mår inte så bra. Hon mår illa och är allmänt orolig. Är just nu i höglöp och ska ut hela tiden. Så nätterna är oroliga. Och då jag sedan har mer smärta just nu så har jag svårt att somna om mellan rastningarna . I natt var vi ute tre ggr.
Nu har hon drygt en veckas löp kvar innan ordningen blir återställd.

Hann med en fika hos pappa idag som vi brukar på söndagar. Blev även en klippning av honom då han var "så långhårig" som han uttryckte det. Han som endast har en krans kvar =).
Blev som sagt lite stressat då vi hade branden som förstörde friden idag. Men som tur var blev det endast materiella skador och ingen människa skadades. Bilar kan ersättas men inte människor.

Semlor och brand.

Städning !!!

Idag gjorde vi, jag och Henrik ett ryck med att städa ur ett av rummen på övervåningen. Har varit Andreas rum men blivit ett rent skrotrum på sistone. Allt möjligt har hamnat där. Både skräp och "bra ha" grejer. Till slut kom vi knappt in i rummet. Även Richards gamla rum är fyllt till brädden men vi började med ett rum i taget. Vi har en säng där som Henrik sover i då han jobbat natt så den får vara kvar.
Men mycket skrot blev det slängt. Det var gamla täcken, kuddar, filtar , lyktor,TV-kartonger, böcker, CD-fodral. Ja det var allt möjligt smått och gott. Vi fyllde hela bilen med prylar som Henrik sen for iväg med till tippen. Vad skönt. Det blev riktigt fint. Nu är det bara en gammal tjock-Tv och en bäddsoffa som ska bort. Vet inte om det blir tippen med det också eller om vi kan ge bort det till nån. Får se, men bort ska det innan sommaren. Sedan står det även ett köksbord och stolar där som Andreas inte fick plats med då han flyttade till en etta. men jag hoppas han tar det då dom skaffat sej en större lägenhet. Om han inte vill ha dessa möbler då får det nog bli Blocket för detta. Vi ska i alla fall inte ha dessa möbler mer.

Men min rygg gillade inte mitt deltagande i rensningen. Och då gjorde jag inte särskilt mycket. Pekade mest och såg till att saker faktiskt slängdes. Henrik har lite svårt för det, ska spara så mycket. Men som sagt ryggen är jätte-sur nu. Tar så ont att jag inte kommer upp ur sängen nu. Ska prova med lite värme ett tag och se om det släpper lite.
Hade ju redan värk i benet i morse så det blev ju inte bättre av min städnoja.
Men jag ville vara med. Jag ville få det gjort och då var jag tvungen att vara den som styrde och ställde. Annars hade inget blivit slängt.
Nu är det gjort och jag får nog lida ett tag för det.
Så vi får vänta några dar innan vi ger oss på nästa rum. Där finns nästan lika mycket prylar och vi måste ta tag i det också. men det får vänta. Orkar inte nu.
Förstår inte varför man ska spara så mycket prylar. Vore bättre om man direkt nått inte behövdes åkte till tippen. Ibland undrar jag hur vi kunnat bo fem personer här. Sedan pojkarna flyttat har deras rum blivit rena skrotsamlingen...förstår inte hur det gått till. Var hade vi alla dom prylarna då dom bodde där??
Ju mer plats man har desto mer skrot sparar man. Det är dagens sanning.
Nu hoppas jag vi kan få ordning där uppe så vi kan ha ett rum som extra sovrum och ett rum som klädkammare. Tanken är i alla fall så. Början är ju gjord nu så nu är det bara att fortsätta på den banan.

I tisdags var jag på bassäng träning med eget program. Gick hyfsat. men egentligen blev det inte mycket till träning då jag träffade några bad-kompisar som jag inte sett sedan jag gjorde uppehåll. Så det blev mycket snack och lite verkstad kan man säga. Lika bra det för jag ska ju ta det lite ungt så här i starten.
Men det var trevligt och jag kände mej glad och nöjd efteråt.
I morgon är det Qigong-dags igen. Hoppas det funkar fast jag har så ont nu. Ska höra med sjukgymnasten om dom fått hem tejpen så kanske hon kan tejpa mej igen. Tro faktiskt det hjälpte lite då hon gjorde det förra gången. Dom har haft slut tejp så hon kunde inte göra det i tisdags.
Värme-dynan nu så kanske jag är fit for fajt igen.

Måndag ...med nya utmaningar och smärta !!!

Måndag och en ny vecka igen. Ingen bra vecka verkar det som idag =(.
Har så ont i benet och höften idag. Började bli värre redan igår men idag så är det "olidligt" . Skulle helst hugga av benet från höften och ner. Om det hade hjälpt , vilket det förmodligen inte gjort-
Vet inte varför det känns så illa idag. Kan vara vädersmärtor som påverkar då vädret spelar stor roll för mej numera. Kallt och varmt om vart annat är ingen bra kombination. Det gör alltid att smärtan ökar. Benet tar så ont att det rent kryper i det så man knappt kan ligga still. Svårt förklara den krypande smärtan. Man måste nog haft det själv för att förstå. Går inte att beskriva...måste upplevas.

Var i fredags på min första Qigong i vatten sedan uppehållet i oktober. Kändes otroligt skönt att komma ner i bassängen igen. Gick riktigt bra att göra de lugna övningarna och jag blev ordentligt avslappnad. Länge sedan det funkat så bra i vattnet. Sedan var det ju roligt att träffa mina badkompisar igen. Vi har ju , många av oss, badat länge tillsammans så vi känner varann rätt bra. Bara det gjorde ju att det kändes extra roligt att vara tillbaka. Och dom hade saknat mej =) Inte dumt det heller.
Tror inte att badet gjort att jag fått ondare nu för lördagen kändes helt okej. Men sedan hade jag ju tejpad rygg i några dagar som jag i lördags var tvungen att ta bort då det började klia så mycket. Tror faktiskt att tejpen funkat lite. För direkt på morgonen efter jag tagit bort tejpen så var smärtan ilsknare igen.
Nu ska jag be sjukgymnasten göra om det. Måste få bevis för att det gör skillnad.
Pratade med henne idag och hon sa att dom just nu hade slut tejpen men väntade hem mer under veckan så kanske jag kan få ny tejp på fredag efter badet. Tror det är bättre efter badet då det började svida och klia sist.
Vore ju bra om nått så simpelt som tejp på ryggen kan funka. Vet inte om det var en ren placebo-effekt eller om det var på riktigt- Man griper ju varje halmstrå som finns för att hitta nått som eventuellt kan hjälpa.

Och just nu , idag så är jag ju "otejped" och har fruktansvärd smärta som är näst intill olidlig. Tufft både för kroppen och knoppen då smärtan är så intensiv.

Tog i alla fall en promenad med hunden på morgonen och den gick hyfsat. Lite tungt då det kommit lite snö under natten och oplogat som vanligt. Det är så tungt at skjuta på rullatorn så fort det är lite snö- Nu var det inte så mycket men det var kompakt. Så jag gick på bilvägen och kom runt som planerat. Går bra att gå trots smärtan om jag bara ser till att hålla mej så rak som möjligt och inte ta för stora steg.

I morgon blir det bassängen igen. Ska köra mitt egna lilla program en halvtimme. Ska försöka gå två ggr i veckan nu ett tag och se hur det går. En dag med eget program och en dag med Qigong-gruppen. Har ju gjort det tidigare , innan uppehållet . Hoppas det nu funkar bättre än det gjorde i höstas. Måste ju bli i form till i maj .
Min sjukgymnast gillar att jag har ett mål att sträva emot. Hon menar att det gör att man tänker efter före så man inte stressar på och gör för mycket. Hoppas jag nu kan göra det också, tänka efter. Är lite dålig på det ibland. Vill lite för mycket . Och då brukar det bli platt fall-

En lustig grej hände förra veckan. Jag fick ett brev från handels om ny avgift som jag blev konfunderad över. Så jag tog helt sonika och ringde upp dom för att ifråga- sätta avgiften. Då svarade tjejen mej att det var rätt avgift, och att jag nu står som "pensionärsmedlem" och inte behövde bry mej om det som stod om arbetslöshets avgiften. Pensionär, det lät så gammalt. Jag blev stum och tackade för mej. Fy sjutton vad jag kände mej gammal efter det samtalet. Bara att få det bekräftat, pensionärsmedlem, fy vilket ord. Jag blev som 80 år direkt. Har inte tänkt på det så där. Har ju "varaktig sjukersättning" och det låter bättre än sjukpensionär fast det egentligen är samma sak. Tänk vad ett ord kan betyda mycket.
Nåväl , man är väl inte äldre än man gör sej.

Gammal...vad är det?
Är det 50.. vem vet?
Men ålder i sej är ingen hemlighet.
Det blir vad man gör det till.
Vad man kan och vad man vill.
Även om pensionär är en realitet.

Överraskning =)

Morgonen började struligt. Hunden har börjat löpa och hon mår alltid dåligt då. Magen krånglar mer än vanlig och hon äter dåligt. Sen ska hon ut i ett och pissa, markera förstås. Nu blir det minst tre veckor med blöja på för henne . Hon gillar det inte men det är ett måste då hon ligger i soffan och sängen.

Sedan var det besök hos läkaren , det årliga med medicinkoll och sånt. Min läkare är riktigt bra. Han lyssnar och svarar på alla frågor och tar sej verkligen tid att prata. Vi diskuterade mina hälsoproblem och mediciner. Han undrade också om mina funderingar angående en ny operation och hur jag tänkt där. Vi pratade ju om det i höstas och då ville han jag skulle ta mej en funderare. Men han förstår min motvilja med en ny operation då förra slutade så olyckligt. Men som han sa om jag nån gång i framtiden får sån smärta att jag helt enkelt inte står ut kanske alternativet då är en ny operation.
Vi pratade även om benskörhet och han skulle stöta på Hermelinen om min undersökning där. Han har skrivit remiss redan före jul men jag har inte hört nått ännu.
Sen hade vi även snack om medicinerna och ändring av doseringen av en del.
Blodtrycket var lite för högt igen trots medicinen så det ska kollas igen om en månad. Sen ämnesomsättningen den var inte helt okej men vi skulle avvakta medicin ändring där. En annan medicin jag tar , en vitamin Folsyra, den ville han trappa ner då det kommit ny forskning om långvarigt bruk av den. Jag tar den tillsammans med B12 då jag har B12-brist. Så nu ska jag bara ta den två ggr i veckan istället för varje dag. Vet inte vad det var för forskning men han vet väl bäst.
Och så smärtlindringen. Den hade vi en lång pratstund om. Hur jag ska fördela doserna och hur jag kan ändra dom för att må bättre. Han var nöjd med min nedtrappning av den ena till förmån för den andra.
Jag visade upp min rosa tejpade rygg också och han var lite nyfiken på vad det var. Inget han var bekant med ännu. Läkare brukar ju inte vara så kunnig i österländsk läkekonst=)
Han undrade även om jag hade de hjälpmedel jag behövde och om rullatorn funkade bra. Han bryr sej verkligen om sina patienter. Han ger sej tid att prata och vi hann t.o.m att prata resor och barnbarn och deras betydelse för välmående då man lever med en kronisk smärta. Kände mej väldigt tillfreds efter mötet , som tog hela 50 min. Fick faktiskt beröm av honom för hur jag tacklar min tillvaro. Menar att jag funnit mitt sätt att leva ett gott liv trots allt-. Och han tycker jag verkar ha gott humör och det menar han är A och O i att leva som jag gör. Sen att jag har en sån stöttande make och familj bakom mej hela tiden. Han sa att många i min sits blir

Sedan då jag kommit hem och lagt mej som vanligt tillrätta så ringde telefonen. Hör och häpna , det var från jobbet, COOP, eller före detta jobbet kanske jag ska säga. Chefen där skulle komma förbi med en present till mej från föreningen ,COOP.
Jag som trodde jag blivit bortglömd. Så jag sa att det bara var att komma förbi för jag är alltid hemma. För det mesta i alla fall. Så han kom efter en timme och det var faktiskt första gången vi träffades överhuvudtaget. Jag har aldrig träffat honom tidigare . Han började ungefär för ett år sedan som chef och eftersom jag inte jobbat har vi aldrig mötts tidigare. Men han verkade trevlig och han gav mej presenten och ett presentkort på blommor. Presenten det var ingen dålig sak. Ett presentkort på 2000 kr på Fritz Ohlson är inte illa.
Så nu blir det till att åka in på stan och se vad jag skulle vilja ha. Ett halsband eller kanske en ring. Jag älskar smycken så det var en riktigt fin present. Jag blev väldigt glad och det kändes bra att få nått för alla år man slitit på jobbet. I år skulle jag ha haft 25 år inom COOP.

Så idag kändes det som en riktigt bra dag. En dag med många glad händelser.
För jag fick även idag veta att sonen som spring-vickar på dagis fått ett längre vikariat. Det var en riktigt bra nyhet. Behöver han verkligen .
Han som snart blir pappa för andra gången.
Sen skulle andra sonen på intervju inför sin praktik och det gick säkert också bra. Han är så duktig på det han gör så det blir nog bra.

Så även om morgon var lite strulig med hundlöp och dylikt så blev det en bra dag.
Och i morgon då är det äntligen dags för mitt fredagsbad , Qigongen, igen. Ska bli så skönt. Nu hoppas jag det ska funka igen så jag kan fortsätta med det. Hoppas hoppas.

Rosa tejp

Så blev det ytterligare en natt med usel sömn. 3,5 timme så det blev till att skippa promenaden. Orkade helt enkelt inte. Både kroppen och knoppen var slut. Kunde somna om en liten stund efter frukost. Brukar inte göra så men jag var så trött och hade så ont. Kändes lite bättre efteråt.
Men normalt sett brukar jag inte somna om på morgonen. Vill ha regelbundna vanor även om jag inte måste det. Stiga upp på morgonen i tid . Ligger ju ändå hela dagen mest men då påklädd och vaken.
Viktigt för mej att känna sej så.

På eftermiddagen hade jag träff med sjukgymnasten. Vi har inte träffats sedan i början av oktober så det var trevligt. Nu hade hon lite nya ideer. Hon har alltid nått att komma med. Vill så gärna få mej att bli smärtfri, så mycket det bara går.
Den ide hon hade i dag var ny. Dom hade gått en fortbildnings kurs om kinesiologi. Vad hon idag ville testa på mej var en tejpning av ryggen med kinesiologitejp.
Hon tejpade i olika riktningar och upp längs ryggraden. Kändes inte alls mer än att det var jobbigt då jag skulle luta mej framåt. Har svårt att göra det.
Nu ska tejpen sitta fast där bak så länge den sitter. Går att duscha och bada som vanligt. Ska vara smärtlindring på något vis.
Få se om jag känner nån skillnad. Än gör jag inte det men får väl ge det en chans. Är ju inte skadligt att testa.
Och det var åtminstone vacker färg på tejpen....rosa....min favoritfärg.

Vad vi också kom överens om var att jag äntligen får lov att hoppa ner i bassängen igen. Qigongen startar på fredag och jag får börja. Sen ska jag även lägga in ett pass i bassängen med egen träning igen som jag gjort tidigare. Så nu är det äntligen dags igen. Tisdagar och fredagar ska här badas och njutas igen. Längtar.
Ska bli roligt att träffa mina badvänner igen också. Dom flesta har jag inte träffat sedan jag gjorde uppehåll.
Till och med tjejerna i receptionen på Helex hade märkt att jag varit borta. Roligt att vara lite igenkänd. ; )

Det enda som jag tyckte var tråkigt med vårt samtal var att hon helst såg att jag lät bli att köra bil. Har ju inte kört på ett år nu och än funkar det inte med benet. Trist men bara att acceptera. Har ju mer eller mindre gjort det men hoppas ännu att jag en gång ska kunna göra det igen.
Nån gång i framtiden. Hoppas kan man ju alltid.

Ny vecka...börjar med usel sömn

Så ny vecka , måndag morgon. Vaknade tidigt, skulle iväg på provtagning. Skulle även ha ett urinprov med så det blev till att kissa i mugg idag. Tur jag kom ihåg det trots att jag var så trött.
Sovit endast 4 timmar inatt. Hade väldigt ont i benet och ryggen efter en jobbig promenad i snöstorm igår. Vi gick den trots att Henrik protesterade och tyckte det vore olämpligt. Men eftersom lördagen var så kall, -28,5 grad så ville jag verkligen gå.
Självklart fick jag äta upp det i natt. Men jag MÅSTE träna. Jag MÅSTE få benen i form. Vi far fram med stormsteg mot maj och vår resa. Så det gäller att slipa formen till dess. Men man ska kanske vara lite förståndig ändå. Svårt, men nog en nödvändighet. Annars kommer bakslaget som ett brev på posten.
Vilar nu på fm och kanske tar jag en runda senare idag istället. Får se hur det känns då.
Nåja , jag kom mej upp i morse och kunde göra mej klar för provtagningen. Blev tre provrör blod jag fick lämna plus då urinprovet jag tagit hemma. På torsdag ska jag träffa läkaren och få veta om det var bra eller dåliga provsvar.

Har faktiskt fullt upp den här veckan.
Idag var det alltså provtagningen . I morgon blir det träff med sjukgymnasten- På torsdag träff med läkaren och på fredag förhoppningsvis Qigong- Väntar bara på klartecken från sjukgymnasten.
Känns som om jag skulle klara det nu men jag vet inte om hon håller med. Hoppas det för jag VILL verkligen börja igen.
Behöver det , både för kroppen och knoppen.

Henrik jobbar natt den här veckan så jag och Tessan har hela sängen för oss själva. Jag sover ofta sämre då han jobbar natt så nu då jag har ont så blir det dubbelt svårt att sova. Vet inte varför jag sover illa då han är borta. Jag är ju inte ensam. Har ju Tessan och Veronica sover ju bara på andra våningen. Har alltid haft svårt att sova då han jobbar natt.
Så nu hoppas jag att jag kan sova bättre i natt för jag känner mej otroligt sliten idag. Har haft rätt bra nattsömn några veckor nu så det känns ovant med så lite sömn som endast 4 timmar. Har den sista månaden faktiskt haft runt 6 timmar i sträck varje natt och då känner man sej rätt utvilad .
Har ju haft lite bättre med smärtan och ändrat lite på medicineringen så det har hjälpt. Hoppas nu bara denna natt endast var en liten svacka.

Vet även att vädret spelar stor roll i smärtsammanhang. Jag har hemska vädersmärtor. Och gårdagens snöstorm var inget undantag. Och att sen ge sej ut på promenad i centimeter djup snö var ingen höjdare. Att man aldrig lär sej. Av misstag ska man ju lära sej. Men en del, alltså JAG, lär sej aldrig. Verkar i alla fall så. =)
Är huvudet dumt får kroppen lida. Ett ordspråk så SANT.

Grått hår eller askblond ????

Idag en seg dag. Sov uselt. Vaknade redan kl.04,30. Hade ont i benet och även ont i halsen igen. Hostan har blivit sämre också igen. Tar det aldrig slut? denna eländiga infektion jag dragits med i en månad nu.
Att jag hade ont i benet mer än vanligt har sina orsaker.
Jag var till frissan igår för en uppfräschning av den gråa kalufsen.
Var lite tveksam hur jag skulle göra igår. Färga det brun-rött eller försöka få fram mer naturlig look? Vi, jag och min frisör diskuterade färger hit och dit. Hon kom sen med förslag om att gå på kalla askblonda färger. Det liknar mer min "gråa "nyans jag egentligen har numera. Bara inse, åren börjar sätta sina spår. Både här och där.
Hon gjorde två nyanser av ask-färger. En lite blondare och en lite brunare. Vi ska stegvis sendan framöver ta fram mer askblond. Hon vill göra så för att inte behöva avfärga håret innan. Resultatet blev riktigt bra. Precis som jag tänkt mej. Mer ask-färgad än rödbrun nu alltså. Tror det passar bättre nu och att utväxten inte syns lika tydligt. Känns i alla fall bra. '
Fast Henrik kunde inte se det "askblonda " i håret. Han menade att det var grått. Dessa karlar...färgblinda är dom helt klart. Färgen är askblond inte grå.
Hårfint nära men askblond låter bättre i mina öron så så får det heta.

Idag tog jag ingen morgon-promenad då jag var alldeles för trött och hade för ont i benet. Måndag och tisdag gick det helt utan problem att gå men idag kände jag att det nog inte funkar. Om jag vilar idag kanske det funkar i morgon. Vill inte förstöra den fina trend jag haft nu ett tag med att gå fast jag inte borde. Har ju som sagt tänkt vara förståndig i år då jag har så mycket framför mej. Resor bl.a.
Sen har jag ju tänkt jag ska få börja bada igen nästa vecka och det vill jag inte missa. Qigongen startar då för vårterminen och jag har inte fått gå på tre månader så jag längtar ner i vattnet igen. Hoppas bara sjukgymnasten ger mej klartecken. Vi ska träffas på tisdag nästa vecka och på fredag börjar Qigongen. Håller tummarna för att jag ska få vara med igen.
Det är inte bara badet i sej jag saknar. Jag saknar också den sociala gemenskapen vi har. Vi är ju många som gått där länge och vi känner varann rätt bra så bara den biten är otroligt viktig. Speciellt för mej som inte träffar folk så ofta. De enda jag egentligen träffar är familjen och det är väl i och för sej bra. Men man behöver träffa andra också ibland. Annars så tror jag det blir problem. Henrik och Veronica som har skola och jobb dom träffar ju andra varje dag så dom har inte det behovet . Men jag som bara vistas här hemma hela dagarna och inte har någon mer än min dator och hunden att umgås med . För mej är fredagsbadet väldigt viktigt. Jag behöver det och speciellt nu då jag varit tvungen att avstå ett tag.
Hoppas , hoppas nu att jag får börja igen. Och att det sen fungerar så jag kan fortsätta med det som tidigare. Känns i alla fall som om jag kravlat mej lite upp ur svackan jag hade i höstas då jag var tvungen att sluta bada då jag knappt kom upp ur bassängen pga av smärtan.

Till middag idag blir det att koka palt. Jag blev så sugen på det efter alla helgmiddagar som varit. Vanlig hederlig husmanskost känns det som om det är läge för nu. Kokade också lingonsylt igår så vi har det klart. Palt med fläsk och lingonsylt och extrasaltat bregott....mums vad gott.
Nu dags för att skala potatisen och förbereda fläsket för stekning. När Veronica kommer hem ska vi sätta igång för jag behöver hjälp med kvarnen. Klarar inte riktigt av att mala potatisen själv. Är ingen bra arbetsställning för en skada rygg. Sen själva palten den vill jag göra själv.
Vill ha den som jag vill och då får det ta hur ont det vill.
Palt ska det bli för det har jag bestämt.

Framtidstro och eftertanke !!!

Måndag morgon...första dagen på ett bra tag sedan jag varit själv hemma. Veronica har börjat skolan igen efter jullovet och Henrik jobbar förmiddag. Känns lite konstig då nån varit hemma med mej nu hela tiden i flera veckor. Har varit skönt då jag haft lätt att få hjälp och få promenadsällskap.
Men idag blev det alltså bara jag och Tessan som skulle ut på promenad. Hade målsättning att klara rundan, hela rundan idag. Och det GICK: Fan så nöjd jag blev. Det var stundtals tungt då det snöat lite igen . Men det var ändå plogat mer än igår . Så jag gick och jag gick. Tänkte positivt och på det roliga som väntar framöver. Försökte glömma smärtan och tänka bort den. Och idag gick det helt okej.
Jag gjorde till och med ett rekord idag. Rundan tog endast 64 minuter : Så snabbt har det inte gått sedan i somras tror jag. Länge sedan var det i alla fall.
Jag känner mej så nöjd , så stolt och så glad. Jag behövde få känna så. Speciellt känna att jag klarade trots att jag var ensam. Ensam kan vara stark ibland. Även om det är sällsynt---=)
Jag gjorde det Jippi Jag klarade det Jippi. Äntligen en positiv sak. En stor sak för mej . Nya året börjar med bravur. I alla fall idag.

Tänker tillbaka på 2010 som varit ett otroligt tungt år . Smärtan har fällt mej och rullat mej ner i en djup grop som nästintill varit omöjlig att krypa ur.
Varje gång jag kom en bit upp så blev det en knuff ner igen. Ett steg framåt och två tillbaka. Så har det varit i drygt ett och ett halvt åt. Motgång efter motgång.
För ett år sen ganska precis var jag tvungen sluta köra bil. Smärtan i rygg och höger ben blev för stark att det var omöjligt att ge sej ut och köra själv.
Kan inte det än idag men förhoppning finns att jag nån gång ska kunna köra igen. Saknar det otroligt mycket.
Sen blev det till slut så att jag till och med var tvungen sluta på sjukgymnastiken för att smärtan blev för stark. Den däckade mej totalt. Sängläge var det enda som funkade.
Men så kan man ju inte leva. Man kan inte bara ligga ner. Vad är det för liv. Inte ett liv alls. Att ligga och stirra i tacket varje dag , varje timme dag ut och dag in. Frustrerande , trist, ur tråkigt, deprimerande Ja allt man kan komma på.
Så kan man inte ha det.
Nu hoppas jag den onda cirkeln har fått sitt slut. Ser en liten öppning nu. En millimeter åt rätt håll. Myrsteg. Små små steg.
Men ett litet steg i rätt riktning.
Håller tummar och tår för att det ska fortsätta så. Nytt år och nya tag. Nytt år och glömma det förra trista tunga året.
Jag vill, jag kan, jag ska.

Tänker också ännu längre tillbaka idag. I morgon den 11 januari är det exakt 31 år sedan jag och Henrik blev ett par.
31 år...har det gått så länge. Och ändå minns jag exakt hur det var. Jag var endast 18 år och hade spanat in honom under ca en månads tid. Vi skulle träffas på nyårsafton 1979 men av olika anledningar så kom inte Henrik dit jag var. Så vi träffades istället efter helgerna och då klickade det ordentligt. Vi blev ett par och har varit det sedan dess. Vi flyttade ihop efter endast 6 månader och förlovade oss. Vi fick barn efter 2 år och gifte oss samma år. Sedan kom barn nr 2 efter ytterligare 2 år. Vi flyttade till huset 1988 och på vintern 1989 kom sista barnet.
Vi har varit med om mycket. Uppgångar och dalar. Framgångar och motgångar. Men vi har alltid haft varandra ändå. Har stöttat varandra i glädje och sorg .
Fast under alla dessa år har nog händelsen för snart 5 år sedan förändrat oss mest.
Det var då jag gjorde den andra operationen i ryggen. Den som slutade med hjärnblödning och skall-operation. Den tiden var nog den tuffaste vi varit med om under alla våra år tillsammans. Det var den händelsen som förändrade vårat liv mest. Minns det i detalj.
Den 25 mars 2005 skulle jag få en ryggmärgsstimulator inopererad. Misslyckades helt och efter 2 timmar på operationsbordet gav läkaren upp. Vad han inte sa var att han skadat ryggmärgen på mej så att jag fick ett läckage där av spinalvätska.
Jag fick direkt efteråt en fruktansvärd huvudvärk men ingen sa att det var från läckaget. Henrik kom och hämtade mej och vi for hem . Jag låg hela helgen med svår huvudvärk så när måndagen , den 28 mars, kom åkte vi till vårdcentralen. Där fick jag inflammationsdämpande medicin för hon , läkaren , trodde jag hade nackspärr. Trots att hon visste om min ryggoperation sa hon inget om att det kunde bero på den att jag hade sån svår huvudvärk. Jag åt tabletter mot inflammation i två veckor men inget blev bättre snarare tvärtom.
Sedan den 3 april så gick mamma bort efter att ha varit sjuk och helt förlamad i drygt 6 år. Det gjorde inte huvudvärken bättre precis. Även om det var väntat så kändes det ledsamt och sorgligt. Begravningen planerades till den 25 april.
Påsken kom och vi hade middag i Kallax med familjen och jag låg i stort sett hela tiden för huvudvärken tog knäcken på mej. Det enda som var positivt med huvudvärken var att jag inte kände av ryggen och benet då.
På påskdagen var Henrik och jag och beställde nya vitvaror till köket som vi planerat ett tag. Natten mot annandagen så blev huvudvärken ännu värre.
Jag ringde akuten men hon jag fick prata med tyckte jag kunde vänta tills jourcentralen öppnade. Jag låg då på soffan i vardagsrummet med ispåsar i pannan. Det lindrade lite. Men då det blev morgon och vi skulle åka iväg till jouren så började jag kräkas. Kunde inte sätta mej upp ens. Kräktes hela vägen in till jouren och var tvungen att ha Henrik som stöd för att överhuvudtaget kunna gå. Väl där sa läkaren direkt då han hörde om min ryggoperation att det bara var att åka till akuten. Vi åkte dit och jag låg i baksätet och kröktes i en plastpåse. Fick på akuten komma in till en säng omgående. Läkaren där skickade mej på DT-röntgen och sedan började det hända saker. Först sa han inget men sa att han skull kontakt Umeå. Vi blev förstås oroliga då vi inget fick veta. Att det var allvarligt det förstod vi. Fick då till slut efter många timmars väntan veta att jag hade en hjärnblödning på både höger och vänster sida. En större blödning på vänster sida som tryckte på hjärnan. Skulle få åka till Umeå för en eventuell operation.
På kvällen samma dag blev det då dags att åka. Henrik fick inte åka med så han blev kvar hemma. Jag kräktes hela tiden så fort dom försökte ändra mitt ryggläge. var lite problem att lasta in mej i planet utan att vicka båren men dom lyckades bra. All kredit till den duktiga personalen på ambulansen och ambulansflyget.
Väl i Umeå fick jag träffa både en neurolog och en narkosläkare. Neurologen förklarade att jag fått ett läckage av ryggmärgsvätska som i sin tur lett till ett ökat tryck i hjärnan och sedan orsakat en blödning där. Narkosläkaren talade om att han skulle ge mej en medicin i hopp om att läckaget stoppades. Om inte det lyckades så skulle det bli operation för att täta läckaget men att de helst ville undvika det då det också innebar en risk.
Om dom då fick stopp på läckaget så skulle jag få vila i helt sängläge en vecka för att se om blödningen avtog. En vecka senare gjordes en ny DT och efter den kom två stycken allvarliga läkare för att prata med mej. Det hade blivit så mycket tryck på hjärnan nu att den började bli "platt" . Alltså blev det en skall-operation. Minns inte mycket efteråt mer än att jag hörde i bakgrunden hur Henrik ringde . Orkade inte prata själv förrän efter drygt ett och ett halvt dygn.
Då orkade jag själv ringa upp och prata. Just den dagen skulle mamma begravas. Och där låg jag , nyopererad och oförmögen att vara med. Det var tufft. Missa sin egen mammas begravning och själv ligga och försöka komma igen efter operationen. Blev som dubbelt upp då.
Efter tre dagar till i Umeå fick jag flyga tillbaka till Sunderbyn och stannade på sjukhuset ytterligare tre dagar. Fick sedan åka hem och det var skönt även om jag mådde allt annat än bra. Två dygn senare tappade jag talet helt plötsligt. Fick inte fram ett ord. Fy sjutton så otäckt. Henrik slängde sej då i bilen och skjutsade mej till baka till sjukhuset. Där blev det ny DT och jag hade fått en blödning till. Inläggning och två veckor till på sjukhuset. Talet var endast borta några timmar , men det var det otäckaste jag varit med om. Visste vad jag ville säga men inte ett ord kom fram.
När jag sedan slutligen fick komma hem var det till en skakad familj. Allt hade tagit på dom också. Henrik var stressad och orolig . Kunde knappt vara på jobbet. Ringde hem för att kolla. Veronica gick hos kurator och fick stöd där. Jag fick själv också gå hos kurator och det hjälpte bra. Efter månader av rehabilitering kom jag till slut upp på benen som vanligt och kunde röra mej igen. Det var en tufft tid för oss alla och för att få nått annat att tänka på skaffade vi Tessan. Hon kom till oss som en liten lurvboll och fick oss att tänka positivt igen. Det var den bästa medicinen . För mej, för Henrik och för resten av familjen.

Så inte har de 31 åren gått omärkt förbi. Den har satt tydliga spår efter sej. Men vi har varann och vi kan leva ett gott liv ändå.
Nu ska jag se framåt och göra det med glädje. Har så mycket att glädjas åt. Speciellt i år då det blir både resor och fler barnbarn. Ett händelserikt år .
Ett år jag ska kämpa mej tillbaka där jag var innan jag ramlade ner i gropen. Frisk och alert lär jag aldrig bli. Inte smärtfri heller. Men Friskare och lindrigare smärta hoppas jag på. Viljan finns . Bara att gräva fram den och kämpa på.
Jag vill , jag kan, jag ska.

Full rulle...se upp i backen!!

Nu har jag haft fullt upp sen igår . Mitt lilla barnbarn Viggo har varit med oss sen igår och har sovit över. Och då är det full rulle vill jag lova. det lilla ennergiknippet tar nästan musten ur sin "gamla"farmor. Men roligt är det.
Han kom redan igår på dan och vi hann med en hel del. Vi struntade i kylan och pälsade på oss. Vi, det var jag , Veronica , Viggo och Tessan.
Sen drog vi iväg till kullarna vid skolan där vi bor. Veronica drog Viggo på pulkan och jag kom efter med Tessan och rullatorn. Undra om folk trodde jag var klok som kom med rullator till pulk-backen??? Inte för att jag bryr mej mer om vad folk tror och tänker. Det gick faktiskt bra att ta sej fram på snön vid kullarna med rullatorn. Viggo och Verran tog sej upp i backen. Först inte så långt upp för att se om han ville åka. Men han blev inte nöjd med farten utan skulle ännu högre upp. Upp till toppen var det. Så Verran fick minsann ta upp honom och pulkan dit. Första gångerna åkte hon med honom ner och det gick med en väldig fart. Viggo tjöt i skratt och Veronica också. Såg så kul ut att jag var tvungen att klättra upp jag med. Tessan hon sprang i en väldig fart både upp och ner för kullen. Hon gillar då hon får var med och spring lös. Till slut kom jag då upp på toppen och då ville Viggo att "ammo" skulle åka med. Sagt och gjort. Farmor, jag, satte mej bakom honom och vi for iväg. Oj vad det gick. Har inte åkt pulka sedan Veronica var liten så ovant var det. Med roligt. Vad vi skrattade. Sen provade vi även åka ner på bara rumpan och det gick lite saktare men det gick. Veronica hittade en trasig stjärtlapp som hon och Viggo också testade. Viggo hade nog åkt hur länge som helst men det var minus 22 grader så vi var bara en halvtimme och sedan gick vi hemåt. Vill ju inte att han ska bli kall. Han protesterade lite men gick med på det för han var rätt trött av allt springande upp och ner för kullen.
Väl hemma klädde vi av oss alla tjocka kläder vi haft och Viggo fick sova middag ett tag. han slocknade direkt den lille gossen.
Sen då middagen var på gång väckte jag honom och han fick hjälpa till med maten. han åt med god aptit och sen blev det lek igen. Det var lek med rockring, ficklampor och leksaker. Full rulle. Vid 20-tiden så tänkte jag få honom att varva ner så vi plockade fram madrass och täcke och han hjälpte till att bädda "sin" säng. Han är så hjälpsam. Efter att Veronica busat ett tag med honom med lite olika lekar så berättade hon en saga och vi sjöng lite . Vips så somnade gossen snällt. Oj vad tyst det då blev.
Sedan sov han ända till klockan 9,15 på morgonen. Tolv timmars sömn, ja det skulle man nog behöva själv också. När han sedan vaknade var han glad och pigg. Åt frukost med farfar och sedan hann han leka en stund med honom innan han skulle åka iväg på jobbet. Farfar och Viggo leker så bra tillsammans. Lekte med bilar och garaget han fått av Veronica i julklapp. Sen var det en stunds bus med farmor och Veronica innan Richard kom och hämtade honom.
Men oj så tyst och tomt det blev här.

Nu är ryggen och benet ordentligt sur. Inte konstigt efter pulkåkning och barnpassningen. Men jag har haft så roligt att det är värt det. Man får offra sej ibland. Vill man ha roligt får man ta det trista efteråt. I med en massa piller och ryggläge resten av dan. Inget annat att tänka på. Visst är det tufft men som sagt det är värt var enda sekund med Viggo. Smärtan den glömmer jag då . Att den sedan kommer som ett slag i ansiktet det vet jag ju. Men jag vet ju varför och jag vet att det lägger sej sen. Blir några ilskan dagar av smärta men sedan är jag förhoppningsvis tillbaka till normalont.
Trist att det ska behöva vara så här. Om jag inte hade så här ont hade jag haft hand om Viggo ännu mer. men tyvärr måste det bli då antingen Henrik eller Veronica är hemma som hjälper till . Annars orkar jag inte. Men med deras stöd så går det och jag njuter av att ha honom hos oss. Han är en sån härlig kille. Glad , rolig, söt, pratsam , busig. Ja han är allt en gosse i den åldern ska vara . Farmor och farfars gosigkille, och fasters förstås. Tessan däremot är nog nöjd att slippa konkurrensen. Hon är lite sotis på honom och vill gärna vara med och leka . Igår i backen så var hon ju med och hon hade också roligt då hon fick spring med.
Tessan tycker bäst om Viggo då han äter. Hon håller sej alltid i närheten då för att få det han möjligtvis tappar ner. Hon är inte dum hon.

Nu ligger vi här , jag och Tessan och vilar upp oss. Om det nu bara kunde bli lite varmare så vi kan fortsätta med promenaderna Igår var det -28 grader som lägst och idag har det varit - 26 på morgonen och nu är det ca -22. Det är lite för kallt med så många minusgrader då jag inte går särskilt fort. Har problem med att jag fryser så om tårna så det får inte vara under - 20. Kallare går inte och för Tessan är det också för kallt även om hon brukar få kläder på sej. Men det är tassarna som är värst. Dom går ju inte att skydda även om vi har sockar åt henne som vi använder ibland om hon fått sår på trampdynan. Men hon gillar dom inte så vi använder dom bara i nödfall. Sin fleeceoverall däremot , den gilla hon. Hon står helt stilla då vi ska ta på den. tror hon tycker det är skönt då det är så kallt.
Hoppas nu på mildare väder men helst ingen snö- För då orkar jag inte heller gå. Blir för tungt då med rullatorn och eftersom jag släpar ena benet så orkar jag inte då. Så mildare men ingen snö. Håller tummarna för det.

januari 2011 början på det år jag blir riktigt gammal

Så är det alltså nytt år ...igen. Vart har förra året tagit vägen. Det rullar på snabbare och snabbare för varje år. Månntro om det har med åldern att göra ??? Att man tycker allt går så fort. Åldersnoja, ja kanske lite. Känns som om man nu trillar över det STORA ålderstrecket i år. Ett halvt sekel !!!! Usch så gammal jag blir. Nåja det är sju månader kvar, nästan innan det händer , Men det låter så gammalt. Ibland då man möter människor som man vet är ungefär jämngamla så kan man tycka att dom ser gamla ut. Sen ser man sej själv i spegeln och inser.... jag är lika gammal.
Och med tanke på att mina barn också börjar bli rätt "gamla" så är det ju inte konstigt att man själv är så här "gammal"
Nåväl man är inte äldre än man gör sej. Man kan vara ung i sinnet fast man blir gammal. Är jag det??? Ja det kan man undra, men jag tror att jag är rätt så "ung" i sinnet . I alla fall om jag får säga det själv.
Så det här året , det är året det händer . Det händer mycket . Det händer bra saker.
Nu är det bara fysiken och hälsan som också måste bli "ung" igen. Brukar ofta säga att kroppsligen är jag som en 80-åring .
Ska försöka komma närmare min riktiga ålder med fysiken också. Men det blir tufft.
Att kravla sej upp ur den djupa dal jag hamnat i sista åren.
Inte lätt att krypa upp ur en grop då sanden hela tiden rasar ner och man är i botten igen.

Viljan finns....tror jag . Men orken , finns den? Ja säg det den som vet. Då jag under sista året tappat så mycket muskler så är orken usel. Men jag har sista veckorna faktiskt kommit igång rätt hyfsat. För första gången på flera månader har jag kunnat gå min sträcka på 5,5 km i flera dagar i sträck. Och det utan att benet vikit sej. Visst det har varit smärtsamt, men inte värre än att jag kommit runt och sedan lagt mej och vilat efteråt. Smärtan har hållit sej rätt konstant och jag har sluppit huggen som fäller mej.
Det ger mej kraft att gå framåt om än i sakta mak. Får inte bli för överambitiös för då kommer bakslaget som ett brev på posten.
Måste vara bättre på att känna efter och försöka tänka klokt. Inte lätt för en tjurskalle som jag. Vill oftast mer än vad som är hälsosamt.
Men , i år har jag lovat mej själv att vara lydig. Lyssna och känna efter. Inte bli för övermodig.

Har ju ett stort mål att sträva emot.
Det är maj månad som det händer massor. Och då vill jag vara "fit for fajt" så jag orkar med alla saker.
Vad händer då i maj ??

Ja först och främst så fyller mitt lilla busfrö Viggo 3 år, det kan man inte missa. Tänk att den lilla gossen har blivit så stor. Minns än idag den dan han föddes. Som om det var igår. Och hur stolt jag blev att få vara farmor.
Sen nån gång i maj kommer Viggos lillasyster till världen. Ett ytterligare litet barn att älska. Det är lika stort att bli farmor en andra gång som första gången. Nu hoppas jag bara allt ska gå bra. Längtar så efter att få vara farmor till en bebis igen.

Sen kommer det , den 14 maj åker jag och Veronica till London. En resa jag längtat efter sedan jag var 17-18 år. Men nu ska det bli av och det ska bli så roligt. Det är en av orsakerna till att jag vill bli så bra fysiskt som möjligt. Måste ju orka gå omkring då vi är där. Och jag hade tänkt försöka klara mej utan rullatorn då. Vet inte om det går men målet är att jag ska klara mej med enbart kryckor och käpp på resan. Får väl se hur långt jag kommer men målsättningen är att lämna rullatorn hemma.

Som det känns just idag så går det inte men om nån månad hoppas jag vara där. om jag tar det "piano" och lyssnar på min kropp och inte tar för stora steg så kanske jag lyckas. Jag har ju kunnat gå utan stöd för ett år sedan. Så det är dit jag vill komma igen.
Vad jag också skulle vilja klara av igen är bilkörning. Det saknar jag otroligt mycket. Känner mej inlåst här hemma då jag inte tar mej själv dit jag vill. Känner mej fast i huset . Jag som alltid tidigare kört själv och även haft egen bil. Nu har jag alltid chaufför. Och visst , det går men det är frustrerande att vara beroende av andra. Och det är jobbigt för dom som skjutsar också. Att alltid vara tvungen att följa mej vart jag än ska.
Kan väl i och för sig åka buss men då jag har så svårt att sitta och måste luta sätet, det gör jag i bilen, så är det inget alternativ. Visst om det riktigt kniper och jag måste iväg så går det väl. Men det har inte behövts ännu. Sen att få med rullatorn på bussen, det vet jag inte om jag kan. Jag kan ju inte lyfta upp den. Har alltid hjälp här hemma med att få den ut och in och uppför bron. För lyfta det är helt uteslutet, då ligger jag ner direkt.
Så ett annat mål det är alltså bilkörning igen. Det är nu ganska precis ett år sedan jag körde sist.
Vad har vi mer som kommer i år. Ja min svärdotter fyller 30 år.....tänk när man fyllde det. Det var läääänge sedan. Det är också i maj . Men jag vet inte om det blir så stort just då då hon får bebisen i just den tiden. Så det kanske hon väntar med till sommaren.
Sen i juli då smäller det . Då ramlar jag med buller och bång över halv sekel strecket. Hur vet jag inte men planer finns att jag ska smita iväg söderut och fira det där . Hoppas det blir så också. För jag orkar inte med nått stort kalas. Ska väl bjuda mina bästa vänner från jobbet men inget mer, Det är ändå inte så många. Så blir det kanske ett litet med familjen , men som sagt inget stort som när Henrik fyllde och vi hade totalt 40-45 gäster. Det orkar jag inte med.
Så det är mycket som händer i år och jag hoppas det blir bara bra händelser.
Ett år fyllt av förhoppningar och med energi som ska räcka ända fram.
Om viljan finns och klokheten går hand i hand med den så kanske jag når dit . Målet är i alla fall det.