En dag kvar....2011 väntar om hörnet!!!!

Så var det den 30 december. Endast en dag kvar av 2010. Hoppas 2011 bjuder på ett bättre år än det som varit. Mindre motgångar och fler framgångar.
Nyårslöftet får bli att jag SKA bli bättre, SKA komma i form.

Var på bio igår och såg filmen "Änglagård-tredje gången gillt"
Bra film men inte lika bra som dom tidigare. Tror inte man ska göra för många filmer på samma tema. Blir ut tjatat till slut. Men dålig var den inte ändå. Den var faktiskt lite komisk också. Minns inte det från de andra filmerna. Så betyget blir sevärd.
Filmen var rätt lång så självklart var det jobbigt att stiga upp efteråt. Vi satt högst upp i salongen där det var lite bättre benutrymme och det var tur för då kunde jag sträcka ut mitt stackars ben. Men det blev ändå obekvämt till slut. Att sitta i nästan två timmar är alldeles för länge egentligen men vad gör man inte för att få roa sej en stund. När filmen var slut och jag skulle resa mej upp fick Henrik dra mej upp ur stolen och benet vek sej direkt. Väntat förstås men det tog ont. Fick stå en stund innan jag vågade gå. Sen väntade vi till alla gått iväg så jag kunde gå uppför trappan i lugn takt utan stressade människor i ryggen. Jag är ju inte snabb precis. En kvinna som också hade svårt att gå sa att det finns en hiss för handikappade men jag ville inte ta den för jag vill inte känna mej handikappad. Även om jag nog är det till en viss grad. Nåväl jag kom upp genom trappen och det gick hyfsat. Sen vek sej benet en gång till då vi promenerade till bilen men då höll jag fast i Henrik så jag ramlade inte som tur var.
Väl hemma blev det ryggläge och vila som gällde.
Natten blev jobbig då jag hade svårt att sova. Hittade inge bra sovställning. Allt tog ont. Sen då jag väl somnade så kom hostan igen. Så var den sömnen förstörd.

Trots att jag hade så ont i morse så bestämde jag mej för en promenad. Nu då det äntligen var lagom temp ute. Endast -9 grader. Så det var bara att passa på. Gick lite tungt då det kommit lite snö . Men viljan var stark så jag kom runt hela rundan och det gick bra. Visst, det nöp ordentligt i rumpan och höften men jag försökte inte känna efter. Ibland lyckas det faktiskt att tränga undan smärtan men det är inte lätt. Lite "jävlar-anamma " så får det. Har ju bestämt mej för att vinna mot smärtan och inte låta den ta över helt. Den har gjort det under det sista året och nu måste jag få vinna i stället. Viljan finns men är den nog stark???
Ska göra ett tappert försök i alla fall.
Nu har jag ju faktiskt lyckats gå hela rundan i rätt många dagar de senaste två veckorna. Med uppehåll då det varit för kallt förstås men ändå. De bästa veckorna på länge. Och smärtfri har jag ju inte varit men smärtan har inte vunnit över mej .
Jag har för en gång skull fått vinna .
Nu hoppas jag det inte blir lika kallt framöver så jag kan fortsätta på den banan och kanske komma ett steg framåt för en gång skull.

2011 ska bli mitt bästa år har jag bestämt. Ett år med mycket att se fram emot. Många födelsedagar och resor. Ett nytt litet liv ska komma till världen.
Förhoppningsvis även andra festligheter, kanske ett bröllop??? Hoppas jag.
Jag själv ska komma i form och kunna komma igen till det jag var för 1 och 1/2 år sedan då jag kunde vara i farten mer och hade mindre ont. Smärtan ska kontrolleras och hållas i schack. Jag ska få se mycket jag aldrig sett. Andra städer och andra länder. Kunna börja köra bil igen. Kunna gå utan stöd, åtminstone kortare sträckor.
Få kontroll på vikten igen, den gillar jag inte just nu.
Så målen är många och förhoppningarna stora.
2011 mitt bästa år då jag blir ett halvt sekel gammal.

Ny vecka, snart nytt år.......med förhoppningar

Så var julen över för den här gången. Fort var det gjort. Nu går vi mot nyåret och vips är det också över.
Julen klarades av utan allt för mycket slit. Ryggen och benet klarade av det också. Tur jag kunde ligga och vila under kvällen , när man är bland känt folk går det ju an att man ligger ner. Annars hade det nog blivit tufft. Sen har vi tagit det lugnt övriga juldagar, bara varit hemma och myst för oss själva. Det bidrog också till att det känns så bra nu.

Har nu promenerat i 5 dagar hela min runda på 5,5 km. Det var länge sedan jag kom runt så många dagar i sträck. Och det har gått otroligt bra. Benet tar visserligen ont men det gör det ju alltid. Men det hugger inte och då gör det inget. För den huggande smärtan den går inte att gå med. Då viker sej benet hela tiden. Den "vanliga "smärtan den klarar jag av för den gör inte att benet viker sej i alla fall.
Idag kändes det som om orken också kommit tillbaka lite. Benen pinnade på i rätt god fart. Små steg men bra fart gjorde att det inte tog allt för lång tid att gå runt.
Så nu får jag hoppas det fortsätter så här ett tag. Efter den jobbiga hösten och egentligen det jobbiga året så hoppas jag på ett bättre år nu 2011.
Att smärtan håller sej i schack och inte lägger krokben för mej hela tiden.
Jag kanske behövde den här vilan från sjukgymnastiken som jag nu haft i drygt två månader. Kanske det inte är aktuellt med sjukgymnastik förrän jag fått ordning på promenaderna igen. För promenader ger mej tillbaka lite mer muskler än vad sjukgymnastiken i badet ger. Och jag behöver verkligen få tillbaka lite muskler i ben, mage och rygg. Tror att om jag lyckas med det ska även smärtan lugna ner sej lite.
Igår efter promenaden fick Henrik ge lite knådning på ländryggen ut mot höften då mina muskler där krampade så det tog sååå ont i benet. Efter det la jag mej på värme- dynan och låg där i 20 minuter och faktiskt så lättade det.
Min sjukgymnast har visat mej hur han ska trycka ut rump-muskeln då den krampar. För då den gör det klämmer det ännu mer på nerven och tar ännu ondare.
jag har ju nog ont utan det så det är bra om det funkar.
Jag har ju ärrvävnad efter mina två operationer som ständigt trycker på nerven. Så jag vill helst inte ha muskler som också gör det.

Så nu hoppas jag på det nya året som kommer att det ska bli ett riktigt bra år. Ett år då jag får ta små steg framåt utan att direkt falla bakåt igen.
Smärtfri , det är en önskan som aldrig blir verklighet men önska kan man ju.
Det finns ju olika lägen på smärtan och kan den hålla sej på "normalont" nivå så klara jag av det. Har man som jag levt med ständig smärta i rygg , ben och fot i snart nio år så vet man inte hur det känns att vara smärtfri.
Den enda gång under dessa år som jag inte hade ont i nedre delen av kroppen var då jag låg på neurointensiven i Umeå med hjärnblödning. Då hade jag så ont i huvudet att ben- och ryggsmärtan inte kändes alls. Minns att jag nämnde det åt sköterskorna där och dom förklarade då att det är den starkaste smärtan man känner för hjärnan klarar bara en sån stark smärta i taget. Så under tiden jag tillfrisknade efter operationen av huvudet så märkte jag att smärtan i benet kom tillbaka ju bättre jag mådde i huvudet. Så då visste jag att jag var på rätt väg med det problemet i allafall. Så hur tokigt det ändå låter så blev jag glad då jag kände smärtan i benet igen. Att ha smärtan i benet är nått jag klara av men den smärta jag hade i huvudet , den var fruktansvärd. Den vill jag aldrig uppleva igen.
Så även om jag ibland blir tokig av bensmärtan så vet jag ju vad det är och att det ger sej och blir mer uthärdligt efter ett tag.

Det finns en väg till glädje
och det är att sluta bekymra sej för sånt man inte kan påverka

Några kloka ord som jag läst någonstans. Så sant är det.

Juldagen. efter julaftonen

Så har julafton passerat i år också. En riktigt trevlig och fin julafton. Med god mat och trevligt sällskap och en tomte förstås. Vi var alla samlade hos min pappa som vanligt. Alla utom Andreas och Sara som åkt upp till Gällivare för att fira jul hos Saras mamma. Hennes alla syskon skulle också dit.
Maten var god och mätt blev man, för mätt som vanligt. Tänk att man alltid ska äta för mycket på jul. Sen godis och efterrätt också.

Viggo var uppspelt som vanligt och vi hade tomte som for och kikade in genom fönstret och knackade. Viggo han vinkade glatt till tomten och ville helst han skulle komma in. Till slut kom tomten in men då blev Viggo lite spak. Men inte rädd direkt. Han tog emot sina paket och började genast öppna. Det var så många , eftersom han än så länge är enda barnet så blev det en massa presenter till honom. Han blev väldigt förtjust i sin nya hockeyklubba och Luleå-hockey tröja. Sen bilen som var radiostyrd var också en favorit. Mjukis-paketen fick Helena öppna åt honom.
Viggo busade och lekte med sina julklappar till dess det var dags att åka hem .
Favoriten var hockeyklubban som han verkligen gillade. Kanske han också blir en hockeylirare som hans pappa var en gång. Vore kul , så får vi återuppleva det vi hade då pojkarna spelade hockey. Oj bad vi har stått och frusit vid ute-rinkarna förr.
Han fick även en radiostyrd bil som han lekte med. Han tyckte speciellt om att köra den och krocka i någons fötter. Han fick tom gammelmorfar Olle ( min pappa 81 år) att skutta omkring . Viggo han skrattade glatt. Vilken härlig unge han är . Han får alla att bli glada och uppspelta. Barn är för härliga. Jul utan småbarn är ingen riktig jul , helt klart.

Vi blev kvar i Kallax till sent på kvällen så man var rätt trött då vi kom hem. Tur jag kunde ligga på pappas kökssoffa , annars hade det inte funkat att vara borta en heldag.

Idag har vi bara tagit det lugnt och tog en promenad på morgonen då det inte var så kallt. Då var det "bara" -12 , nu har det sjunkit igen till -19. Vi gick hela rundan på 5,5 km och det kändes så bra. Bästa gången hittills. Otroligt att det gick trots att jag hade så ont efter gårdagen. Kanske jag får börja nya året med lite bättre flyt än jag haft under 2010. Hoppas det.

Ska försöka gå varje dag nu så jag kommer i form till min London.resa i maj. Bara hoppas på få bakslag och mer framgång än motgång. Måste väl nån gång lyckas komma ur det negativa spiral jag haft sen förra hösten.
Mottot måste vara :
Jag vill
Jag kan
Jag ska
Lätt att säga men svårt att genomföra.

Idag blir det rester till middag. Har ju mängder av julmat kvar trots att jag försökt att dra ner på inköpen i år. Men det lyckades inte nu heller. Att man alltid ska köpa för mycket mat. Man blir ju så less på julmaten att den inte är rolig att äta i flera dagar framöver. Men idag blir det så. Så får man slippa matlagning idag i alla fall.

Julvecka !!!

Oj vad det går fort , snart står julen och knackar på. Bara två dagar till och sen julafton. Hur fort har inte det gått.
Min vecka började med en rejäl hosta. har hostat så jag inte kunnat sova. Och jag som sover nog illa som det är. Sen är jag hes också men det börjar ge med sej. Så kanske jag har blivit okej till fredag.

Igår hade jag en helt underbar stund med mina bästa arbetskamrater som kom och hälsade på. Jag blir alltid så glad då dom kommer. Det var Birgitta och Birgit och vi hade en trevlig prat och fika stund. Det lever jag på länge. Så upp-piggande med besök , jag som sällan träffar folk numera. Jag blir glad och glömmer det trista för ett tag. En dag som denna gör att man orkar med en dag till.
Fika fick jag också som present. Birgitta hade bakat flera sorters kakor åt mej. Helt underbart. Jag som brukat baka så mycket förr orkar inte med det så mycket nu att det blir det lilla bara. Så det var en riktigt välkommen gåva. Tänk vilka fina vänner jag har. Dom både bakar och stickar åt mej. Dom betyder jättemycket för mej och det är så roligt att dom vill komma hit trots att jag inte själv kan återgälda besöket då jag inte tar mej nånstans utan skjuts numera. Dom är så välkommen hit och det hoppas jag dom vet. Dom är mina bästa vänner.
Det är ju då man blir sjuk och skadad som man ser vilka som är ens riktiga vänner. Dom finns kvar oavsett allt. Dom sviker inte . Dom bryr sej om en och det betyder allt.

Idag var också en fin dag. Visserligen kall och snöig men förutom det. Jag fick ju låna Viggo en stund. Denna underbara lilla kille. Farmors lilla sötnos.
Han kom hit och skulle stanna här en stund då hans föräldrar skulle på sjukhuset en sväng. Vi , jag Viggo och Veronica , hann med att leka en bra stund. Han är ju så lättroad och en liten kille som gillar det mesta. Veronica läste lite åt honom och vi lekte med klosslådan och han skulle "lära" Veronica hur man gör. Så duktig han var då han ville visa att han minsann kunde. Lilla charmtrollet. Sen lekte vi med en ficklampa ett tag. Den var en rolig grej att leka med . Han och Veronica kom på att dom skulle fånga lampskenet. Och Viggo han sprang omkring och försökte ta det. Tänk vad en ficklampa kan roa =)
Då farfar vaknade var det han som fick leka ett tag för alla ska helst vara med tycker Viggo. Då föräldrarna kom var han inte alls klar att åka hem. Så dom fick vackert sitta ner medans han lekte klart. Ingen brådska där inte.
Dom hade varit på ultraljud, det första för den här bebisen. Vi fick se en bild på underverket , tänk att man kan få det redan. Första fotot på nya bebisen som ska komma i maj. Spännande och roligt med ett litet barn till . En till att älska och busa med. Så jag känner mej riktig glad över att bli farmor en gång till. Ska bli så spännande att se vad det barnet blir för en liten person.
Och Viggo , han blir säkert en duktig storebror för han är så duktig redan.

Efter middagen idag bar det av till stormarknaden. Dags att handla julmaten och allt där till. Tog en bra stund innan vi var klara för det var mycket på listan. Det var inte bara julmaten utan även den vanliga veckohandlingen som stod på listan. Det tog minst en och en halv timme innan vi var färdiga. Gissa om jag var slut då . Ryggen värkte så jag ville helst lägga mej ner på golvet i affären. Så känns det alltid då vi varit och handlat. När vi kommer till kassan är jag så slut och har så ont. Är väl inte helt optimalt att gå med en krycka i affären men jag kan inte ha båda då jag samtidigt ska plocka varor jag ska ha. Och jag vill göra det själv även om Veronica skulle klara det helt på egen hand. Men det känns roligt att komma iväg till affären även om det är tungt. Vill komma ut ur huset nån dag i veckan.
Ser ju inga andra väggar än husets alla andra dagar. Så då tar jag den smärtan bara jag får komma ut.
Men nu är allt färdighandlat och nu får julen komma när som helst. Jag är redo.

Helg med snö, kyla och heshet

Vilken helg. Började med snö i flera dagar, inte lite snö utan mycket snö. Det snöade mest i torsdags men fortsatte både fredag och lördag. Och sen blev det förstås kallt på söndag. Till på köpet tappade jag rösten . Började lite i onsdags men blev värre och värre. Sen en rethosta på det och natten är förstörd.
Är inte speciellt förkyld eller så, ingen snuva men hes och hostar , riktig rethosta. När man börjar hosta så går det inte att sluta. Har haft ont i halsen sen förra lördagen men då jag blev hes i onsdags slutade det ta så ont halsen. Jag brukar få så . Inte ofta numera men förr, då man jobbade hände det rätt ofta.
Idag är det bättre med hesheten men rethostan kommer så fort jag lägger mej ner. Får nog sitta upp i natt. Måste få sova . Har sovit så uselt i en hel vecka nu. Först var det smärtan som spökade, kyla och snöoväder gjorde inte saken bättre. Sen rethosta på det och allt är ur led. Men vad säger man, en olycka kommer sällan ensam.

I fredags tog jag och gjorde en bulldeg och bakade bullar som jag skulle ge åt pappa. Han hade slut och jag brukar baka åt honom. Jag sa åt Veronica att jag har ändå så ont att det inte spelar någon roll om jag gör det eller inte. Värre än så här kan det ju inte bli. Så jag bakade och Veronica diskade upp efteråt. Blev väl drygt 100 bullar så nu har han ett tag framöver. Och vi slipper bli bjuden på köpesbullar.

Var ut till Kallax och gav honom bullarna plus kakorna vi också bakat åt honom.
Han blev glad och det kändes bra.

Det blev dåligt med promenader den här veckan. Först var det så kallt, sen var det en dag då det var drägligt ute och jag gick hela min runda och var så nöjd. Sen kom ovädret i torsdags och jag blev hes. Så snöade det och sen kallt igen. I morse var det ju -19 grader och det är lite för kallt då jag inte ville bli mer hostig och hes än jag redan är. Så ingen promenad idag heller. Kanske i morgon om det nu blir varmare. Får se hur hostan är först. Vill ju inte bli sämre till jul.
Hade ju tänkt pina mej och få igång gammel-benen igen. Och gå fast det tar ont. Då stoppar förstås vädret mej. Bara för att jävlas. Min vanliga tur.

Pratade med min svägerska igår om mina problem. Hon tror att jag kan ha en inflammation som ligger och pyr i ryggslutet och höften. Och att det i sin tur är den som ställer till alla problem jag haft sista året. Speciellt som det blivit så mycket värre sista året. Hon trodde att om jag hade fått nån som gav mej kortisonsprutor i ryggen så skulle det kanske lätta något. Men bara kanske. Garanti finns inte då heller.
Och sen sa hon också att det inte är lätt att få nån som ger dom sprutorna. Här i Sunderbyn gör dom det inte. Är inte helt enkelt, men det går att göra om man får nån som kan göra det. Hon visste inte vem men vet att det ska gå.
Visst , det var också en risk att ta men om det funkar så . Det är ju ingen operation i alla fall.
Ska ta upp det med min doktor då jag träffar honom i januari. Bara för att höra vad han tror om den teorin. Och om han vet vem man ska konsultera då. Borde väl vara en smärtläkare av nått slag. Men jag är ju lite skeptisk till han i Sunderbyn då det var han som skadade mej. Vill nog ha en annan doktor då.
Vi , jag och svägerskan, pratade även om eventuell operation och hon förstod precis varför jag inte har lust med det. Då ingen kan ge mej en garanti för att det ens hjälper så fattade hon också varför jag tvekar. Hon menar att då jag redan har gjort två operationer så blir det ännu mer ärrvävnad om det görs en till. Och att nerven förmodligen är skadad för gott, nerven ska ju läka själv och har den inte gjort det på dom här åren är nog chansen väldigt liten till att den läker mer.
Var som skönt att prata med henne och få en till syn på saken . Och en bekräftelse för att mina tankebanor inte är helt ute och cyklar.

Idag är det fjärde advent och på fredag julafton. Vart har dagarna tagit vägen ? Veckorna bara rusar på. Nyss var det första advent. Man börjar nog bli gammal då man tycker tiden går så fort.
I torsdags så fyllde en kusin till mej 50 år och i morgon en kusins fru. Oj vad alla börjar bli gamla. Och snart är jag där själv. Inte undra på att man känner sej som hundra ibland. Kroppen i alla fall. Knoppen inte riktigt än, inte alltid i alla fall. Men även den är lite små-senil då och då. Men jag skyller på smärtan, den kan göra en dum har jag läst. Bra att jag har nån nytta av den, den kan jag ta till som ursäkt då jag är lite vimsig.

Snöstorm och vädersmärta !!!!

Efter att i går lyckats promenera hela min runda på 5,5 km , helt ensam förutom hunden och Karl-Oskar ( rullatorn)så kände jag mej ganska färdig i kroppen igår kväll. Sen vaknade jag tidigt av att det blåste och snöade ute och mitt ben värkte så det stod härliga till. Mina vädersmärtor är helt olidliga. Går inte att sova då . Går inte att ligga då. Går inte att göra någonting då. Det kryper i kroppen och man vet inte vad man ska ta sej till. Typiskt att det skulle bli snöstorm nu efter att det varit kallt så man inte kunde vara ute för det. Aldrig får man vara nöjd.
Och nu då jag hade flyt med prommisen igår så blev det skit idag.
Men jag har aldrig oddsen på min sida. Inte i nått.

Så idag var det uselt med humöret , speciellt som jag vaknade tidigt och hade sovit illa. Vaknade redan kl halv fem i morse och då hade jag bara lyckats sova fyra timmar så pigg det var jag inte. Men det var rent omöjligt att somna om. Så jag steg upp och duschade och åt frukost och la mej ovanpå sängen istället.
Vid 9-tiden ringde Richard och undrade om jag ville ha besök. Självklart ville jag det. Viggo ville inte vara på dagis idag så dom kom förbi hit en stund istället.
Det var ju roligt. Så jag fick nått annat att tänka på en stund. Viggo verkade inte riktigt pigg. Det var nog därför han inte ville på dagis . Kanske sjuk igen .

Medan jag väntade på att dom skulle komma så ringde telefonen igen. Nu var det pappa.
Han hade kris...han hade lyckats med bedriften att låsa sej ute. Han hade tänkt åka och handla men skulle skotta undan lite snö först. La husnycklarna i bilen och gick ut men garageporten gick i lås och där stod han. I snöstormen utan varma kläder och kom inte in nån stans. Så jag fick ringa Veronica och be henne skynda sej hem och ta bilen och åka ut med mina reservnycklar. Så dramat slutade lyckligt . Han behövde ju inte stå ute mer än ca 45 min men det var tur det inte var kallare. Då vet man inte hur länge det hade gått. Han var ju klädd för att åka och handla inte för att vara ute direkt. Men som sagt det löste sej och han var så tacksam.

Tur att Veronica går skola här i närheten så hon snabbt kunde komma hem då jag inte själv kan köra. Jag provade faktiskt sätta mej bakom ratten medan jag väntade på Veronica men kände direkt att det inte skull gå. Gick inte att använda högerbenet, det tar alldeles för ont. Så bilkörning är bara att glömma än så länge. Nu är det snart ett år sen jag körde bil sist. Hur ovan är jag inte då?

Viggo och Richard kom då och vi lekte lite men han var lite loj. Hade inte riktigt den energi han brukar. Men lite bus , det hann vi med ändå. Var i alla fall roligt för mej med lite sällskap.

För att sysselsätta mej på eftermiddagen så blev det paketinslagning. Hade inte gjort färdigt Viggos julklappar ännu. Måste ju vara paket till en liten gosse.
Och jag hade svårt att bara ligga då smärtan är så här stark. Måste försöka röra mej så gott det går då smärtan kryper och bränner i ben och rygg. Så nu är julklapparna färdiga och inslagna.

Igår då vi var och handlade så träffade vi Richard svärfar och svärmor. Svärfadern har ju skadat sej ordentligt efter en svår olycka i februari och vi har inte träffat honom sedan dess. Var så roligt att se honom på benen igen. Och han såg förhållandevis pigg ut med tanke på hur skadad han faktiskt varit. Ett rent under att han står där idag. Han har haft det kämpigt men så sakta kommit tillbaka även om det är lång bit kvar. Men att han ändå kan åka med och handla och gå för egen maskin är rent otroligt. Han har som jag smärta , och har inte mycket ork att vara i farten men nån stund då och då orkar han. Det var så roligt att se att han faktiskt verkar vara samma person som innan trots det jobbiga han varit med om. Men han sa också att efter den här handlingen så blir det sängen resten av kvällen. Då är orken slut för idag.
Och hur det är det vet jag mer än nog. Fast för mej är det ju smärtan som är värst. Den gör ju att jag inte kan eller orkar vara i farten.
Kändes som om vi förstod varann rätt bra . Vi är ju lite i samma sits även om jag inte varit med om en sån dramatisk olycka. Vi lever ju båda med nedsatta funktioner och ständig smärta .
Det syntes också på hans fru att det varit en jobbig tid. Hon har blivit så mager att det inte var sant. Så liten har hon blivit. Så visst tar det på omgivningen också då en olycka händer. Hon satt ju vid hans sida varje dag i flera månader under hans sjukhusvistelse.
Det är aldrig lätt då en så nära anhörig blir skada eller sjuk. Minns precis hur det var efter min hjärnblödning. Både Henrik och Veronica hade en riktigt jobbig tid.
Henrik blev stressad och hade svårt med att jobba. Veronica ville inte vara hemma och fick gå hos kurator. Och även då jag kom hem var det tufft för oss alla. Henrik oroade sej för hur jag klarade mej då jag var ensam hemma och ringde ofta.
Och då man själv är mitt uppe i allt så ser man inte alltid hur dom andra runt omkring tar stryk. Det är nått man blivit varse efteråt , då man själv kommit genom sin egen kris.
Så det är tufft då nån man står nära blir sjuk eller skadad.
För alla , inte bara för en själv.

Brrr...jag fryser

Men fy så kallt...minus 24,5 grad inte skönt. Vill bara krypa ner under täcket direkt. Inte ens hunden vill ut. Svårt att göra sina behov då hon står på tre ben. Så ingen promenad idag heller. Var likadant igår.
Vill ha varmare. Jag som var på gång med promenaderna igen. Aldrig blir det som jag tänkt.

Igår var det lucia och jag fick mej en mysig överraskning på morgonen. Det knackade på redan vid 8 -tiden och där stod en liten tomtenisse och ville in. Det var min lilla smurf Viggo som kom för att vara hos farmor en stund. Vilken glad överraskning så här på lucia. Dom hade varit på dagis innan på luciafirande.
Så jag fick maj en mysig lekstund på Viggo så här denna kyliga luciadag. Vi lekte allt möjligt , han och jag. Tessan gick och la sej i vardagsrummet där Richard satt och såg på TV då hon blir lite sur om jag leker med Viggo. Men det får hon finna sej i. Hon gillar honom men tycker han tar hennes matte så då går hon och surar.
Vi , jag och Viggo byggde med klossar, läste bok, busade i sängen med bilar , lekte med min "nypare" som han säger om min griptång. Den gillar han att leka med. Han är full i bus den lilla gossen. Energin sprudlar i honom och det är så härligt. Han sprider sån glädje runt omkring sej och jag blir så glad av att ha honom på besök det lilla charmtrollet.

Efteråt var jag trött men glad.
Värken , som blir värre då jag blir kall är jobbig nu. Jag fryser hela tiden, inne som ute. Hjälper inte hur mycket jag klär mej. Jag fryser om fötterna, jag fryser om benen, jag fryser om händerna. Så nu vill jag ha varmare igen. är så less på kylan. Visst vinter innebär kyla men det får vara lagom kyla. -24 grader är att ta i. Minus 5-10 grader är lagom , men vädret rår man inte på hur mycket man än gnäller. Men klaga kan man ju=).
Har sovit så där i natt. Vaknade redan klockan 05,25 då Henrik åkte på jobbet och kunde sedan inte somna om. Benet värkte och jag hittade ingen bra viloställning. Att jag sen frös om fötterna gjorde inte smärtan bättre. Så det blev att facebooka lite och surfa allmänt på datorn. Jag har svårt att somna om då jag vaknat. Det vill sej bara inte. och då behöver jag ju ändå inte stiga upp då jag inte ska någonstans. Skulle kunna somna om om det bara gick. Men icke. Men jag har fått mej nästan 5 timmars sömn så det får väl vara okej.

Jag hade tänkt baka en saffranskaka idag. Få se om jag kommer mej för det. Kanske fixa några kakdegar som Veronica sedan kan baka ut. Drömmar kanske, kolakakor och nån syltkaka också. Brukar baka lite småkakor till jul som jag sedan ger till pappa. Så har vi fika då vi hälsar på. Han brukar bli glad över det. Sedan måste Veronica baka bullar åt honom då han hade köpta kanelbullar i söndags. Dom är inte goda. Torra och tråkiga fast han köpt dom färska. Nej hembakt ska det vara.

Då det är för kallt så blir det ingen promenad idag. Trist då jag kommit igång så bra och hade tänkt komma mej iväg ensam den här veckan. Men kylan gör att det inte blir av. Kan inte utsätta hunden för det heller då hon har problem med tassarna. Blir torr och sprucken på trampdynorna trots att vi smörjer in dom. Och jag fryser så om fötterna och händerna att det bara är att glömma. Jag brukar kunna promenera ner till - 15 eller -17 men inte kallare. Då jag inte går så snabbt numera så blir jag inte varm i kroppen av promenaderna. Går lite för långsamt. Men benen kan inte gå snabbare. Dom vägrar helt enkelt. Hoppas kunna få mer speed i benen innan maj då vi ska till London. Men det går trögt. Alltid då jag tycker jag är på G så kommer ett bakslag. Ett steg framåt och två tillbaka. Så har det sett ut nu sen förra hösten. är så less. Är så trött på smärtan. Är så besviken då det inte går framåt nån gång. Skit, skit, skit.

Läste några rader om just smärta:*
Smärta är alltid en personlig upplevelse och det går inte att jämföra smärtan hos olika individer. Det finns inte heller någon metod för att mäta styrkan på smärtan.
( ingen vet hur ont just jag har)

Man kan dela upp smärta i akut respektive långvarig smärta. Om du har haft ont i mer än sex månader räknas smärtan som långvarig. ( jag har haft smärta i 9 år så då räknas den väl som LÅNGVARIG)

Behandlingen varierar beroende på vad som orsakar smärtan. Ibland går det inte att behandla orsaken, då kan behandlingen inriktas på att lindra smärtan. ( just vad jag får som behandling, smärtlindring då orsaken inte går att behandla mer)

Helg med bak och sjuk vovve

Fredagseftermiddagen blev det av, vi bakade mazariner. Dom blev riktigt bra måste jag säga. Var länge sedan jag bakat mazariner. Brukar bli så besviken då man ska få dom ut formarna att jag nästan gett upp försöken. Men den här gången hade jag köpt engångsformar i aluminium. Och nu blev dom hela och fina, och mycket goda. Bakade faktiskt dom helt själv =) Veronica fick ta disken istället då hon inte gillade att trycka ut degen i formen. Tyckte det var för besvärligt. 36 stycket fina mazariner blev det.

Lördagen var kall och promenaden var kylig. Vi gick än en gång hela 5 km och det gick bättre än dagen innan. Kändes så skönt att jag kom runt utan problem. Var enormt stolt över mej själv. Tog visserligen rätt lång tid men vad gör det . 1 och 1/2 timme tog det så snabbt var det ju inte. Kallt var det däremot för med -17 grader och ganska mycket vind så bet det bra i kinderna. Hunden frös också trots att hon hade både fleeceoverall och fleecesockar på. Veronica fick ta upp och bära henne en stund så hon blev lite varmare. Mina tår var också djupfrysta men det är dom ju alltid så det är inget nytt.

Till middag blev det ugnsstekt lax och potatiskroketter smat hollandaisesås. Mycket smarrigt . Riktig lyxmiddag för tre.
Sen bänkade vi oss för att se finalen av dansbands-kampen. Höll tummarna för att rätt band skulle vinna. Rätt band var förstås Elisas och dom vann också med all rätt. För det andra bandet Willez , det bandets sångare kunde ju inte sjunga så om dom vunnit så hade det varit otroligt. Man måste väl även kunna sjunga om man ska spela dansband.

På natten fick Tessan ett kräkanfall. Vi hann precis ut genom dörren så vi klarade mattan den här gången. Nu är det andra gången på drygt en vecka som hon kräks. Vet inte om hon fått ett återfall i sin sjukdom eller om det beror på nått annat. Hon är ju kroniskt leversjuk och får återfall med kräkning ibland. Men då hon dagligen får Prednisolon så har hon varit rätt "frisk" ett tag nu. Men nu får vi försöka hålla diet med ris och kokt kyckling och hälsofil och se om det går över.
Vi skippade därför promenaden idag för hennes skull. Bra att ha nån att skylla på =)

Tessan fick stanna hemma idag då vi for till Kallax. Gissa om hon blev sur då. Hon är ju van att alltid följa med då vi åker dit . Faktiskt tror jag till och med att Ruff ( pappas hund) saknade henne. Han for flera gånger fram till ytterdörren som om han väntade att nån fler skulle komma.
Blev ett rätt långt besök idag så jag hade jätteont i rygg och ben efteråt. Blev för mycket sitta förstås. Men det var roligt att åka dit så man får lite miljöombyte ibland. Tobbe och Britt-Inger kom också dit en sväng så vi kunde planera lite julmat.
Tänk det är ju tredje advent idag och bara 12 dagar till julafton nu. Vad det går fort. Och sen vips så är helgerna över igen.

I morgon så är jag ensam på förmiddagen igen. Henrik går förmiddagsskift och Verran är på skolan . Ska försöka hålla igång promenaderna ändå. Jag är lite feg att gå långt då jag är själv och det är faktiskt sällan jag behöver gå själv. Henrik jobbar ju olika skift varje vecka och det är bara två av fyra veckor han inte kan promenera med mej. Så jag är lite bortskämd med sällskap. Har alltid förr promenerat själv men nu då jag haft problem med att komma runt så har jag varit lite försiktigare med att gå själv. Vill ju inte bli stående nånstans och inte komma hem . Har inte hänt mer än en gång att jag inte klarat av att komma hem men man vet aldrig då benet strejkar. Har alltid telefonen med och Veronica går ju på folkhögskolan så henne får jag ju lätt tag i om det behövs men vill helst klara mej själv. Men om jag går lagom långt och inte utmanar mej själv ska det nog gå. Kanske inte 5 kilometers rundan men 3 km borde jag klara.

Ingenting är omöjligt -bara olika svårt. Om man bara vill så klarar man det. Vilja är en styrka att räkna med. =)

Fredag , efter torsdagseländet!!!

Idag är det fredag igen och ingen Qigong idag heller för mej. Har ju fortfarande badförbud !! Hoppas det förbudet kan hävas snart . Vill bada igen. Tycker jag vilat nog nu.
Därför så tog jag mej en lååång promenad idag. Hela 5 km !! Bestämde mej för att nu är det dags att sätta kärringen på prov och upp till bevis.
Gick väl sisådär kan man nog säga. Halva sträckan gick helt okej. Men då vi kom till en uppförsbacke blev det tungt. Henrik fick knuffa mej så jag kom upp. Som att bestiga Mount Everest !!! Upp kom jag men det var tufft. Det började nypa bakom rumpan och köra ner i benet. Men då vi kom på platten igen så gick det bättre. Vi traskade på i en stilla lunk , går inte fort numera men det går. Till slut hade vi bara 500 meter kvar och då blev det tvärstopp. Det tog så ont i ryggen och benet att det inte gick att ta ett steg. Fick stanna så inte benet skulle vika sej och då släppte det lite grann.
Alltid då jag ser huset blir det problem. Som om jag inte orkar då jag bara har en kort sträcka kvar. Brukar försöka tänka att det inte är vårt hus jag ser utan vi bor längre bort. Verkar som om det funkar ibland om jag tänker så. Hjärnan är en konstig pryl som vill vad den vill ibland. Spelar en ett spratt och jag får försöka lura den . Låter knasigt men det verkar så.
Nåväl hem kom jag till slut men Henrik fick knyta av mej skorna för jag vågade inte ens försöka böja mej lite. Det högg i rumpan och höften lite oroväckande.
I med piller och sängläge en stund innan duschen och jag var fit for fajt igen, nästan i alla fall.
Kändes skönt så här efteråt att jag faktiskt kom runt idag. Visst , det tog ont men det gick. Nu är det bara att fortsätta på den banan och inte ge sej.
Jag SKA komma igen.
Jag vill komma igen.
Jag KAN komma igen......mottot är så =)
Har ju nu promenerat varje dag i två veckors tid , utom två dagar, det är länge sedan jag kunnat det i följd. Så nu ska jag försöka göra det varje dag och se om jag kommer över den tröskeln. Utan att få bakslag igen .

Kom i morse ihåg vilken dag det är idag. Den 10 december 2001 så förstörde det mitt liv. Lyftet av en kund som ramlat knäckte min rygg . Och det lider jag av än idag.
Det var den dagen som eländet startade .
Det var den dagen som jag kände hur det knackade till.
Det var den dagen jag kände smärtan för första gången.
Det var den dagen som kom att förändra mitt liv för evigt.
Det var den dagen som jag aldrig kommer att glömma.

Men livet rullar på och man får göra det bästa av situationen.
Inte lätt alla gånger. Smärtan styr och ställer det mesta med mitt liv. Smärtan är min vardag och den får jag leva med . Smärtan den tär på både fysiskt och psykiskt.
Man blir glömsk , man blir disträ , man åldras.
Känner mej som en 80 -åring i kroppen och ibland även i knoppen.

Igår t.ex höll jag på bränna upp en kastrull på spisen. Jag skulle koka upp vatten och fyllde en kastrull och gick sen iväg på toa. Efter det gick jag och la mej på sängen igen för jag hade så ont. Sen då det gått ett tag kommer Veronica ner och säger att det ryker i köket från spisen. Jag studsar upp, ja studsar och studsar kravlar mej upp , och skyndar in i köket. Där står min kastrull och torrkokar för fullt. Hela köket var full med rök och även hallen. Vi stänger av spisen och tar bort den svarta kastrullen. Det droppar fett från fläkten av all vattenånga som kommit. Vilken tur att det inte tagit eld. Kastrullen var förstörd och jag med. Hur kunde jag glömma det. Veronica hon hade känt röklukten och trott att hennes dator börjat gå varm. Jag märkte ingenting för röken hade inte hunnit in i sovrummet. Konstigt bara att brandvarnaren inte börjat tjuta. Den sitter i dörr öppningen in till vardagsrummet så röken hade väl inte nått ända dit. Vi har flyttat den en gång för den pep varje gång vi använde varmluft i ugnen och det var besvärande.
Så i - 17 grader var vi tvungen att öppna korsdrag i huset ett tag för att vädra ut all rök. Huset blev ordentligt ut-kylt men vi hade inget val. var ju tvungen att få bort röklukten. Var bar 15-17 grader inomhus efter ett tag. Kastrullen åkte till återvinningen och fläkten fick vi rengöra och skura spisen från allt fett.
Usch vad det var obehagligt. Tänk så lätt det är hänt. Hoppas det var första och sista gången jag gjorde den tavlan. Gick ju bra den här gången trots allt. En förstörd kastrull var enda skadan och det kan man ta.

Så nu blev det till att beställa en ny kastrull och det gjorde jag i morse. Blev även en ny stekpanna och en gryta av samma sort när jag lika beställde. Behövde förnya mej men det var ju inte ,meningen att det skulle bli på det här sättet.
Henrik blev nog lite bekymrad och undrade om vi måste monter in en timer på spisen som alla "gamlingar" brukar ha. Så illa ska det väl inte vara , inte ännu i alla fall.

Nu ska vi baka mazariner jag och Veronica. Tur jag har "barnvakt" så inget händer....
Senil som man börjar bli.

Stackars Tessan !!

Nu är det inte bara jag som har ont. Stackars Tessan har fått sprickor på trampdynorna , speciellt på en baktass. Det blödde igår så vi har smort med salva som som luktar tjära och satt på en socka. Sockan hatar hon, hon skuttar omkring här inne på tre ben. Vill inte gå på sockan. Tycker så synd om henne. Det tar ont i tassen , jag får knappt röra i den för att smörja.
Sen har hon haft ett återfall med magen och kräkts i två omgångar. Så vi har lite dietkur nu för att återställa balansen. Ris , kokt kyckling och hälsofil är hennes diet för dagen. Och hon miss tycker inte. =)

Så idag skippade vi promenaden helt. Dels var det kallt, -14 grader och dels hade jag så ont efter köttbullsrullandet igår och så har jag till på köpet fått ont i halsen. Riktigt tjock känner jag mej. Så det blev honung för mej .
Så vi , jag och Tessan ligger här och kurerar oss. Nu hade jag ju en giltig anledning att skippa promenaden. Annars har jag bestämt mej för att jag SKA gå oavsett hur ont jag har. För annars blir det ju aldrig. Skulle jag bara gå då jag INTE har ont, vilket jag aldrig har, så skulle jag bara ligga här och sura.
Jag måste komma i form , jag ska komma i form.

Smärtan har blivit alldeles för stor del av mitt liv. Den har senaste 1 1/2 året tagit mej i ett stadigt grepp och vägrat släppa. Har ju levt med smärtan i 9 år nu ( den 10 dec. 2001 skadade jag mej) men den har förvärrats sista åren. Varför har jag inte fått nån förklaring till. Ingen kan säga varför. Har som hamnat i en ond cirkel med smärta och mindre muskler, mindre muskler och mer smärta och så har det rullat på. Och det verkar tufft att bryta spiralen.
Har nu låtit bli sjukgymnastiken ett tag för att se om smärtan minskar men det har den inte gjort. Snarare tvärtom. Nu ska jag börja om igen efter helgerna och se hur det går då.
Har även försökt ändra lite med medicineringen men jag är inte helt nöjd med den. Mina tidigare smärtstillande har för lite effekt numera då jag ätit dom i så många år. Så därför har jag försökt byta ut den mot en annan . Kan vara en orsak till att smärtan ökat då jag trappat ner den gamla först för att börja med den nya.
Ska prata lite med min sjukgymnast nu före jul och bestämma när jag ska prova bassängen igen.
Jag saknar den så mycket. Det var ju också en social bit för mej. Att få komma hemifrån en stund .Se nått annat än dessa väggar. Så jag hoppas nu jag kan börja igen i januari och att det funkar bättre nu då jag avstått ett tag. Det är svårt att lära sej att vara LAGOM. Inte vara för duktig . Känna efter vad kroppen säger dej och lyssna till det. En riktigt svår balansgång då man oftast vill mer än vad man bör. Vid det här laget borde jag lärt mej det. Men än idag så gör jag för mycket ibland men jag har blivit bättre. Har haft så många bakslag att jag blir tvungen. Om kroppen säger vila så är det vila . Sen har jag ju Henrik och Veronica som tjatar på mej då jag inte lyssnar på kroppen. Dom är på mej jämt och säger till mej. Och det är nog bra för ibland går det överstyr.
Vet en tjej som skadat sej för ett år sej som har riktigt svårt att acceptera läget. Hon är 20 år yngre än mej så jag lider verkligen med henne. Jag , jag är ju gammal och har hunnit med mycket innan skadan men hon har hela livet framför sej. Jag hoppas verkligen hon kan få hjälp med smärtan, bättre än jag fått.
För då man som jag hamnar i läget då smärtan är kronisk då är det liksom kört. Då finns inte mycket att göra utan man får gilla läget och göra det bästa av det.

Får ofta höra att "du ser väl pigg och fräsch ut" och då vill man bara klappa till den personen på käften. Jag känner mej allt annat än PIGG OCH FRÄSCH. Smärta syns inte utanpå, men den känns . Ingen ser hur ont man har. Andra har svårt att förstå. Bara dom själv som lever med smärta vet hur det känns. Jag brukar säga åt en del att har du haft ryggskott nån gång så kan du föreställa dej hur det kan vara fast värre. Ryggskott går över. Och nervsmärta är en smärta som är så ilsken. Den skär inombords som om du har en kniv i ryggen som sakta vrids om . Och om det blir riktigt illa hugger den till så benet viker sej. Smärtan är konstant ner i foten . Förr , i början då jag skadat ryggen så kunde ibland smärtan dra sej tillbaka uppåt och det var ett bra tecken sa dom då. Då skulle det kunna gå tillbaka. Men numera är den alltid ända ner i foten , ut i tårna och där sitter den alltid. Från ländryggen, ut genom högra höften , ner i låret på utsidan och genom knäet. Sen ner efter vaden på framsidan och ut i foten efter sidan fram till tårna. Kan säga precis hur smärtan går. Den drar aldrig tillbaka sej mer. Den är bara mer och mindre stark , mest mer för tillfället.

Är så trött på det här. Nu då jag egentligen vill pyssla med mycket inför julen så känns det extra svårt. Kan ju inte ens fara iväg på stan själv och kika runt. Jag som brukar baka mycket och göra lite hemgjord godis. Nu har det bara blivit saffransbullar och sen pepparkakor , men dom fick Viggo. Hade planer på att göra mazariner men vet inte om det blir. Måste ha Veronica till hjälp.
Känner mej rätt värdelös just nu.

Men en glad nyhet fick jag idag. På tisdag nästa vecka kommer mina kära gamla arbetskamrater Birgitta och Birgit hit. Oj vad jag blev glad då Birgitta ringde. Dom var ju här för ett tag sen och lovade då att komma tillbaka snart igen och nu kommer dom alltså. Ska bli så roligt. Längtar så. Få surra och skratta och skvallra lite. Vilken julklapp det blev. En riktigt bra sådan.
Dom är ju också pensionärer som jag fast inte sjukpensionärer. Dom vet att jag inte själv kan åka någonstans så det är jätteroligt att dom kommer hit istället.
Jag är själv jättedålig på att hålla kontakten men dom har alltid vara bättre på det.
Är så kul att dom inte glömt mej då vi inte jobbat tillsammans på drygt 6 år eftersom jag varit sjukskriven så länge.
Jag behöver det så väl. Nått att se fram emot och glädjas åt. Nått som bryter den trista banan. En ljusglimt i decembermörkret.

Hundvård !!

Igår tog vi tag i det vi borde gjort för nån vecka sedan redan. Vi klippte hunden. Först badade vi henne och fönade och kammade. Vilket jobb!!! Hon var så otroligt tovig. Var jag än satte kammen fastnade den. Tovor överallt och Tessan pep ljudligt varje gång jag fastnade med kammen. Det tog en hel timme att kamma igenom pälsen. Var tvungen att kamma den innan vi klippte med maskin för annars fastnar den . Väl kammad så var hon inte glad precis. Och då vi sen ställde fram trimbordet ville hon inte alls vara med.
Men den var bara att ta henne och Veronica lyte upp henne och höll henne stilla medans jag klippte. Vi tog inte skäret som klipper allt för kort nu då det är vinter men hon blev ändå mycket korthårigare än tidigare. Klippningen tog ca en timme den med.
Då var det smärtsamt, ryggen smärtade som om jag hade fått en kniv i ryggen och sen som om den vreds om sakta så smärtan blixtrade ner benet.
Men vad gör man inte för sin älskade lilla vovve. Hon kan ju inte gå omkring som en tovig liten pudel. Men nu är ho julfin och klar . Och min rygg är sur .

Vi var ju också ute på promenad på förmiddagen och fick gå på oplogade stigar. Var väl ca 2-3 cm nysnö att ta sej fram i. Tungt att gå i med rullator och ett släpande ben. Men jag var tjurig. Henrik tyckte vi skulle skippa promenaden men jag ville gå ändå. Vill inte ge upp nu då jag kommit igång så bra igen. Men självklart var det tufft. Vissa bitar fick han putta mej bakom ryggen för att jag skulle komma framåt. Men runt min sträcka på 3 km kom jag , om än med stor möda och mycket besvär.
Och ont i ben och rygg sååå ini hel...te.

Men jag har bestämt mej för att nu ska här gå oavsett väder. Oavsett smärtan . Oavsett om jag vill eller inte. Gå ska jag göra. Måste få det att funka igen. Nu har det strulat och bråkat i sen i somras och nu måste jag komma igång. Jag kan ju inte bara lägga mej ner för då kan jag lika gärna ge upp helt. Och då blir det bara pannkaka av alltihop till slut. Då kanske jag snart inte kan gå alls. Har ju tappat så mycket muskler i både rygg och mage och i höger ben. Det är lätt att tappa muskler men inte lätt att få tillbaka. Och smärtan gör ju att det motverkar allt vad muskelbygge heter. Ond cirkel med andra ord. Inga muskler med smärta.

Och nu med hundvård i ryggen också så blev det dubbelt upp igår. Först snö-promenad sen hundklippning. Inget för en halvinvalid som jag. Så i natt blev det orolig sömn. Somnade med min starka tablett som hjälp men vaknade några gånger av att benet smärtade och jag hittade inte riktigt nån bra sovställning. Men det blev väl kanske 5 timmar totalt så jag får vara nöjd.
Nu är det bara en ny promenad som står på programmet för idag. Bara att bita ihop och ge sej iväg. Benet får fina sej i att det ska gå. Ont ska med ont fördrivas har jag hört. Tyvärr stämmer det ju inte men skam den som ger. På med långkalsongerna , benvärmare och yllesockar så ben och rumpa håller sej varm så ska det nog gå. Hur det känns efteråt vet jag nog men det tar vi då. Kan ju vila resten av dagen , åtminstone till middagen då jag sk rulla julköttbullar. Kanske en dum ide just idag men så hade jag bestämt och så får det bli. Verkar ju inte spela någon roll. Har ju lika ont i vilket fall som helst.

Veckans höjdpunkt!!!

Igår var det en riktigt rolig dag. En dag jag väntat och längtat efter. Mitt lilla barnbarn Viggo skulle komma hit och vara här själv några timmar och vi skulle baka pepparkakor. Henrik tog sej tid att fara och hämta honom från jobbet eftersom han jobbar helg. Så han var och hämtade upp honom klockan 11. Det var en glad kille han kom med. Han ropade hej ammo direkt han öppnade dörren. Han talade sen om att "affa skulle jobba" så det visste han. Han vinkade hejdå till farfar och vi satte igång med att klä av honom. Hela tiden så surrade han på . Han pratar så mycket nu och man förstår riktgt bra vad han säger. Jag frågade då om han var sugen på att baka och det var han . Vi hade ju förberett lite och redan gjort några pepparkakshjärtan så han fick se vad vi skulle göra. Han drog genast fram en stol till diskbänken och bakbordet och satte igång. Han både kavlade och tryckte ut figurer. Sen skulle han själv lyfta kakorna till plåten , är ju den som "kan själv" lite numera. Det blev en massa olika figurer och hjärtan. När vi gräddat kakorna satte sej Veronica med honom för att dekorera. Vi hade kristyr på tub för att det skulle vara enklare. Det var inte helt lätt att få ut det ur tuben så jag fick assistera honom lite. Sen blev det mest att jag fick göra det och han sa hur. Blev jättefina kakor.
Vi hade så roligt och han var hur engagerad som helst.
Det är det som är så roligt med pepparkaksbak. Att få den stunden då barnen kan få vara med och göra allt. Finns nog inget annat som är sånt som passar så bra.

När vi dekorerat färdigt började Veronica med sitt pepparkakshusbygge. Vi hade ritat en liten skiss hur det skulle se ut och det blev lite så där. Lite vint och snett men vad gör det.
Medans hon pysslade med att dekorera delarna till huset så tog Viggo och jag en paus i baket. Fram med skurmoppen som han alltid pysslar med här. Han städade ett tag och sen var det min plocktång han skulle leka med. Den gillar han att leka med , speciellt då vi nyper fast ett mjukisdjur och sen jagar honom med den.
Veronica fick ta över spring leken då jahg inte orkar springa. Det sysselsatte dom sej ett bra tag med. Då passade jag på att steka lite små plättar som han skulle få till lunch. Han åt faktiskt rätt bra för att vara honom. Han är inte speciellt matfrisk. Är rätt kräsen i maten. En glass blev det också förstås. vad annars då man är hos farmor.

Sen föreslog jag att vi skulle lägga oss på sängen en stund och mysa. Det gick han med på och vi satte på lite julbarnvisor och låg och sjöng ett tag med en varm filt på oss. Han lade sej med huvudet på min arm och kröp ihop där, Hur mysigt som helst. Efter endast 10-15 minuter så sov han gott. Jag passade då på att vila en stund sj'lv också då jag hade rätt ont i ryggen.
Men det var sen dags att bygga ihop pepparkakshuset och det tänkte vi pass på att gör medans han sov. Är ju så farligt med det smälta sockret att det var bäst så.
Vi fick faktiskt ihop huset utan allt för stora problem. Och utan brännskador. Annars är det lätt att bränna sej .
Sen återstod bara att dekorera färdigt huset och sätte det på en bricka med lite bomull som fick bli snö. Det blev ett riktigt fint hus om är lite vint och snett. Men vad gör det. Vi hade lyckats rätt bra .

Efter Viggo sovit i ca 1 och 1/2 timme så kom han upp ch såg hur glad ut som helst. Sen blev det full rulle igen.
Det blev till att busa och leka med allt möjligt. Han började nu undra om inte farfar kommer hem snart. Han visste ju att han jobbade. Han kikade ut några gånger för att se om han inte kom snart.
Eftersom jag bjudit hit allihop, Richard och Helena, Andreas och Sara, så var det dags för mej att börja med middagen.
Så Veronica fick bli lektant. Och Viggo han höll henne i gång. Det blev mycket spring och rop. Han ville bli jagad och sen gömde han sej bakom mina ben, Inte helt lätt att steka fläskfile med ett barn under förklädet. Men roligt hade han. Och hela tiden for han omkring och ropade " kom Erra (Veronica). Så faster fick sej en rejäl lekstund med sin brorson.

Sen då Henrik kom hem blev Viggo jätteglad. han som väntat på farfar och att få leka med honom. Och det är ömsesidigt. Henrik tycker Viggo är så rolig nu då han blivit större och han betyder lika mycket för honom som för mej.

Middagen blev trevlig . Gillar att ha alla samlade så här.
Vi är ju en rätt stor familj nu med 8 personer så det blir lite trångt runt bordet men det är så mysigt. Jag njuter av varje sekund då jag får ha mina barn med sällskap här.

Det var alltså en riktigt lyckad dag och middag .
Visst var jag trött och slut i ryggen och benet värkte ilsket men ibland är det värt att ta den smärtan. Då Viggo är här har jag aldrig ont. Han får mej att glömma det och att jag sen får jätteont efteråt gör inget. De stunder jag får med honom är värt det och det är det som gör att man orkar genom det efteråt. Det onda är borta för en stund och det är det enda som betyder nått. Så bra att det går att mota bort smärtan , om än bara för en liten stund och njuta av livet . Slippa ligga på sängen och inte kunna göra nått annat än ha ont. Få lite annat att tänka på för en stund.

I morse däremot var det alt annat än roligt. Bara att komma ur sängen var en plåga. Så jag steg upp och stoppade i mej en näve piller och la mej sen en stund till tabletterna började hjälpa. Först då kunde jag gå upp och äta frukost. Jag hade sååå ont. Och nu då jag inte har nått som får mej att glömma smärtan så sköljer den över mej som en stor våg. Benet värker så ilsket och talar om för mej att jag borde tänkt på det. Men gårdagen var värd all smärta idag. Jag får tänka på det så kanske det går att mota "OLle i grind".
Jag ropade på Veronica för att vi skulle ta en promenad. Jag kände att jag bara måste ut och gå. Jag var så på god väg den här veckan att jag inte ville bryta den trenden. Så sagt och gjort vi pälsade på oss och hunden och gick iväg. Och hör och häpna , jag kom runt min runda på 3 km utan missöden. Visst det tog väldigt ont hela tiden . Varje steg var en plåga men jag bet ihop och runt kom vi. Kändes otroligt skönt efteråt att vi gjort det.

Måste komma över mina nederlag och komma vidare. Inte ge upp då jag känner att det tar emot. Och tack vare den roliga dag som var igår hade jag energi att puscha mej själv och försöka tänka bort smärtan. Ibland går det , ibland inte.
Men tack vare Viggo som gjort sin farmor så glad och nöjd med sin närvaro igår så lyckades det idag. Hoppas det håller nån fler dag. Vill nån gång komma framåt inte alltid ett steg fram och två steg tillbaka.
Resten av dagen nu blir stilla med vila och försök till avslappning. Så kanske smärtan blir hanterlig igen. Till normalont läge igen.

Ullkalsonger!!!!

Nu har jag införskaffat mej ett par ull-kalsonger. Var väl sjutton om jag skulle frysa då. Ull ska det ju vara för att hålla värmen så jag hoppas verkligen det. Vanliga bomullskalsonger är bara blaha. Får så svårt att gå om jag blir kall om rumpan. Blir stel och benet tar då så ont att det nästan inte går att gå. Så nu hoppas jag detta ska funka annars vet jag inte vad jag ska prova med.
Har även skaffat en varm mössa med öronlappar. Vanliga luvor blåser det ju rakt igenom så jag har sökt efter en riktigt varm mössa som är vindtät och har skydd för öronen. Hittade även en sån till Veronica som också velat ha en sån. Henrik har ju sedan länge haft sin militärmössa som har just öronskydd.
November har ju varit så kall att det verkligen har behövts varmare kläder. Men nu kanske kylan drar bort då man skaffat sånt. Men nu har vi det i alla fall så då får det bli kallt igen.
Fast det är rätt skönt med bara -4 grader istället för -19. Men idag blåste det mer så det var inte lika varmt som igår fast tempen är densamma.

Vi gick den vanliga rundan och nu har jag faktiskt gått varje dag i 5 dagar i sträck. Känns bra att vara igång om än det inte går helt utan problem. men som tur är behöver jag inte gå ensam eftersom Henrik har ledig-vecka och ska jobba helg. Känns lite tryggare att gå med sällskap så jag har om jag inte kan gå hela vägen. Men det har gått hyfsat om än det tagit rätt ont idag och igår. Men jag känner att jag måste gå. Jag måste få benen att funka . Blir tokig annars.
Men igår kväll då for vi och handlade efter middagen och det var ingen bra ide. Då hade jag ju promenerat på morgonen och fick rätt så ont efteråt. Men jag ville med då jag annars inte får komma hemifrån . Men efter bara en kvart så kände jag att jag borde låtit bli. Tog endast med mej käppen och det var alldeles för lite stöd. Borde haft kryckorna eller rullatorn med. Men det verkade enklast att bara ta käppen. Tur jag hade Veronica med som kunde se till att vi fick handla det vi skulle ha.
Sen då vi skulle till bilen så höll jag knappt på ta mej dit. Det tog sååå ONT. Ville bara lägga mej ner.
Så kvällen blev jobbig och inga tabletter hjälpte. Fick till slut ta en extra stark för att jag skulle kunna slappna av.
Fy vad jag är less på det här.
Ska det aldrig vänd.
Ska det aldrig bli LITE bättre.
Kräver inte mycket men lite bättre vore inte att önska för mycket.
Kunde ändå sova rätt hyfsat , blev nog en 5 timmar totalt. Inte i sträck men totalt. Så jag får vara nöjd.

Idag blir det till att göra pepparkaksdegen färdig. Den ska stå minst ett dygn och vårt mål är ju att vi ska baka på lördag så det är dags. Gör alltid mammas pepparkaksdeg. För den är med grädde i och den blir så god.
Nu får vi hoppas lille Viggo kan komma också och baka . Är egentligen mest för hans skull jag gör pepparkakor. Gjorde det då mina barn var små men slutade då dom inte ville baka mer. Vi bakade faktiskt pepparkakor till förra julen också med Viggo. Och han gillade det. Så om han bara är frisk har dom lovat att jag får låna honom en stund på lördag. Längtar. Alltid roligt då han kommer. Han är den stora glädjen i mitt liv. Den som får en att glömma allt ont och trist. Då han är här har jag aldrig ont. När han åker hem har jag det visserligen men det är det alltid värt. Jag gör vad som helst för honom , mitt underbara lilla barnbarn. Betyder så mycket både för mej och för Henrik. Han är vår framtid , den som visar att livet går framåt och släkten lever vidare. Vår lilla solstråle och energiknippe. Världens finaste lilla gosse.

Igår blev det till att rulla lite köttbullar. Men det blir nog att göra mer närmare jul . Tror inte det räcker. Orkade inte rulla köttbullar av hela smeten då jag inte kan sitta eller stå för länge . Så det blev en köttfärslimpa också. Får ta och rulla mer en annan dag. Är ju ännu tre veckor till jul. Men köttbullar måste man ha. Och det ska vara älgköttbullar.
Annars blir det mest färdiglagat som köps till julbordet. Ingen har tid eller lust att göra allt själv som mamma gjorde. Vi köper numera färdigkokt skinka och färdiga syltor, sill och sånt. Och det blir lika gott det. Det vi gör själva är Janssons frestelse, revbenspjäll och köttbullar. Och det räcker gott och väl.
Man har ändå alltid för mycket mat. Hur mycket vi än tänker dra ner så blir det inte så när det väl kommer till kritan. Men det har blivit bättre med åren. Vi har i alla fall slopat risgrynsgröten som mamma alltid skulle ha fast ingen orkade äta det.

Idag ska vi göra våfflor till middag. Blev så sugen på det. Med riktig grädde i smeten . Mums. Onyttigt men ack så gott.