Blidväder och smärta !!!

Så var ytterligare en helg förbi. Tiden går i rasande fart man hinner inte med. Kan det vara åldern som gör att det känns så???
Helgen har avlöpt i lugnets tecken....som vanligt kan man nog säga.
Henrik har jobbat 11 timmars skift både lördag och söndag så han har inte varit särskilt social. Jobba , äta , sova ...så har hans helg varit.
Jag och Veronica däremot har ju haft gott om tid . Vi gick en lång härlig promenad igår i ett härligt solig och skönt väder. Jag njöt i fulla drag trots att det var jätte-tungt med rullatorn. Gångvägarna var uselt plogade så nu när det helt plötsligt blev noll-gradigt så sjönk hjulen ner så det blev tungt att skjuta den . Inte bra alls för mej. Men igår så struntade jag i det. Det var så härligt att efter veckor av kyla med ner mot - 30 så längtade jag efter att få röra på mej. Visst , jag fick helsikes ont men då tyckte jag det var värt den smärtan.
Ville så vara ute i solen .
Ville så promenera igen .
Ville så känna frisk luft.
Ville så komma ur mitt fängelse...som det nästan känts som de senaste veckorna.
Det tog tid att ta sej runt min runda på 5,5 km men det gick. Fast sista biten fick jag så ont att det inte var roligt. Men då försökte jag tänka bort smärtan och bara njuta av det vackra vädret. Men det är svårt. Har ju i Qigongen fått lära mej mycket om att andas rätt och att med lite sköna bilder tänka bort det onda. Som lite meditation kan man nästan säga. Ibland lyckas jag , ibland inte.
Har även en grej jag brukar göra då jag på håll ser vårt hus. Jag brukar då få ännu ondare så jag brukar då tänka att jag inte bor där utan att jag bor minst ett kvarter längre bort. Då brukar det vara lättare att tänka bort smärtan då jag tänker att jag måste komma fram till nästa kvarter också. Låter kanske lite knasigt men det går ju liksom ut på att lura sej själv så man orkar hem . Det är som att då jag ser huset så vill jag bara hem till sängen och lägga mej ner , på en gång och att smärtan då blir olidlig. Så då försöker jag lura mej själv med lite knep och då går det lättare att ta sej hem. Psykologiskt kanske man kan säga, smärtan blir psykologisk till slut. Och då gäller det att"lura" sin hjärna att "det gör inte ont".
Såg på tv idag just om smärta, långvarig smärta. Det var precis som om det var mej dom pratade om. Kronisk ländrygg-smärta och ischias, neuropatisk smärta. Allt som jag har. Vad som kändes tråkigt då jag såg det programmet var att den behandling dom rekommenderade mest var ryggmärgsstimulering för dom som har det jag har. Det har jag redan testat och det gick ju som det gick. Fick ett Subdural Hematom , hjärnblödning , som resulterade i operation. Fick kalla kårar då. Det skulle jag aldrig nånsin gå igenom igen. För att det var nog det värsta jag gått igenom någonsin.
Jag läser mycket om just smärta och vad som finns för hjälp att få. Jag har nog under mina 9 år med smärta gått igenom det mesta och nu fått acceptera den som den är. Jag har testat allt . TENS-behandling, Akupunktur, Akupunktur med ström, ryggbedövning, sträckning i ryggbänk, operation av ryggen, ryggmärgstimulering ( mitt största misstag, mediciner av olika slag, Mindfullness, Basal Kroppskännedom, Yoga.
Så för mej finns inget kvar att testa. Jag har hittat en tillvaro som går an, inte mer. Önskar det vore bättre , men det kunde varit värre också.
Jag är inte en bitter person utan tar det med jämnmod. Har haft många år att lära mej leva med smärtan. Men ibland är det jobbigare och ibland lite bättre. Vet att jag ALDRIG kommer att bli smärtfri. Det har jag accepterat på ett sätt, och inte på ett annat sätt.
Ibland vill jag kapa av benet och en del av ryggslutet för att få bort smärtan. Det är när smärtan är olidlig. Andra dagar så kan jag leva ett rätt hyfsat liv och vara i farten lite utan att det är allt för jobbigt.
Gäller att hitta balansen i livet trots allt.
Tror faktiskt jag gjort det rätt bra ändå. Visst jag har många dagar då jag inte vill mer, vill bara försvinna för att bli av med smärtan. Då får man tänka på nått trevligt och ta sej i kragen och komma ur den svackan.
Kort sagt , man måste lära sej leva ett gott liv ändå. Ta vara på dom bra stunderna så klara man dom dåliga då dom kommer. Man lär så länge man lever heter det ju och så är det då bokstavligt för mej.

Fredag med snöfall och museibesök

Idag på morgonen så hade det äntligen blivit lite varmare ute. Inte mer än några minusgrader, men tyvärr så är det snöstorm ute istället. Så som vanligt är jag missnöjd. Är det inte för kallt för promenader så snöar det. Går bara inte ta sej fram med rullatorn i snön. Går alldeles för tungt. Orkar bara inte det. Skit också. Jag som riktigt längtar efter att få ta mej ut och runt på min vanliga runda igen. Börjar kännas som om allt går mej emot.
Benet värker lika mycket idag om inte ännu värre. Har ju vädersmärtor också så vid snö-oväder blir det sämre direkt. Humöret är inte på topp kan man väl säga. Är less och tycker allt känns trist.

Så idag hade vi bestämt oss för att ta oss in till museet i stan. Veronica har ju sin tavla upphängd där så det kan man inte missa. Vi åkte dit då hon kom hem från skolan idag och Andreas kom förbi och hängde med han också. Var intressant att se alla verk som var med på utställningen. Men så klart tyckte jag Veronica`s var finast. Den såg så levande ut och så hade hon ju min älsklingsvovve som modell. Var en helt underbar tavla. Den är gjord i kol och föreställer Tessan som ligger på rygg och myser i Henriks knä. Man ser Henriks händer också och temat var ju kommunikation så det var helt rätt. Andra tavlor vi såg var också fina men en del dom förstod jag inte alls. Man är ju ingen konstkännare men jag vill förstå en tavla för att tycka om den. Nej min dotter hon är bäst, partisk som jag är. =)

Tessan har trubbel med sin mage igen. Inte ovanligt förstås men tråkigt. Hon vill inte äta som hon ska och det är vi ju ganska van vid men det är lika tråkigt varje gång. Hon har ju haft så bra aptit sen i somras då hon fick en magmedicin men nu verkar inte den spela någon roll. Hoppas det vänder snart för det är så skönt då hon äter utan problem. Hon är ju en "sjuk" hund men mår bra mellan varven och då glömmer man rätt lätt bort den biten. Hon kommer alltid att ha trassel med sin hälsa pga av dåligt immunförsvar tack vare medicinering med cortison. Men utan cortison så blossar leverinflammationen upp och då blir hon allvarligt sjuk direkt. Så även om det är risk för andra komplikationer med dagligt intag av cortison så är det ett måste. Pest eller kolera alltså.
Men huvudsaken är att hon inte lider så hon lever ett bra liv ändå. Hon har ju varit sjuk sedan hon var valp och nu är hon snart 5 år så både hon och vi är van vid hennes trassliga hälsa.

Hoppas nu det slutar snöa till imorgon och att dom plogar gångvägen och att tempen håller sej lagom. DÅ ska jag ut och röra på gammel-benen och försöka få till en promenad utan att det händer nått som inte borde hända.
Alltså lagom temp, inget snöfall och jag kommer ut ur mitt fängelse som varit allt för länge nu. Då borde smärtan kunna minska till mer lagom nivå. NORMAL-ONT-läge .
Hoppas kan man ju i alla fall.

Motgångarnas vecka :-(

Den här veckan har varit usel. Smärtan rätt olidlig. En enda promenad och det räckte. Benet har bråkat sedan den. Värken gör det svårt med sömnen och med humöret.
Jag blir sååå less på det här. Ska det aldrig vända.?????
Om det ändå kan bli varmare ute så man kommer sej ut. Tror det skulle hjälpa att få igång promenaderna Som ju tyvärr är det enda jag KAN göra. Men då kylan inte är bra för min kropp så funkar det inte så bra just nu. Minusgrader går väl an om det inte är kallare än - 15 ungefär. Det kan jag klä mej mot men - 20 till - 30 det går inte. Hur mycket kläder jag än tar på mej så blir ryggen och rumpan kall och då kommer debn huggande smärtan tillbaka som ett brev på posten.
Så det är bara hålla sej inne och vänta på bättre tider. Som om det nu skulle hjälpa. Men det förvärras också av att jag blir FÖR stilla. Stelnar ihop så varje belastning gör det värre.
Bara igår så for vi iväg för veckohandlingen. Har börjat veckohandla då jag inte kommer mej iväg själv utan måste ha skjuts och bärhjälp. Men nackdelen blir då att det tar så lång tid. Om man endast handlar en gång per vecka så blir det ju mycket som behövs. Och då innebär det att vi måste tillbringa en längre tid i affären. Igår så fick jag så ont då vi nästan var klar. Hade lust att bara lägga mej ner på golvet där jag stod. Benet tog så ont för varje steg jag tog.
Så det blev till att snabbt avsluta inköpen och ta sej till kassan. Henrik fick ta varorna snabbt till bilen och jag staplade sakta efter med kryckorna som stöd. Det tog tid bara att komma till bilen då benet inte alls ville vara med mer.
Nå hem kom vi till slut och jag stupade i säng. En näve piller och värmedyna så jag kunde slappna av.
Sedan på kvällen så var vi tvungen bada och kamma hunden som är både smutsig och tovig. Veronica badade henne men med kamningen var jag tvungen hjälpa till. Ingen bra arbetsställning precis då vi ska föna henne samtidigt som vi kammar ut tovorna. tog en bra stund så nu återstår bara att klippa ner henne lite så vi får bukt med tovorna hon har just nu. Men den biten får jag nog skippa. Om jag nu kan låta bli förstås- Jag är ju den som brukar klippa henne men nu funkar det inte att stå alls.
Har inte ens kommit ur sängen ännu. Inte duschat heller då jag är tvungen ligga på värme först.
Så få se om Henrik och Veronica kan fixa det själva. Får väl ligga på kökssoffan som moraliskt stöd och dirigera dom. För bry mej , det måste jag.men hunden måste klippas NU. Måste göra det nu då hon är ny badad och ut kammad. För tovorna kommer tillbaka , var så säker. Då hon är inne i tov-perioden finns inget annat än nedklippning som gäller. Både för hennes egen skull och för våran. Det är så jobbigt att kamma henne då kammen fastnar hela tiden.

Imorgon så har vi tänkt ta oss till museet för att kolla in folkhögskolans vårsalong. Veronica har fått med en tavla där så det blir kul att se. Ska vila mej i form idag så jag klarar av det.
Värmedyna , vila och lite avslappning med mindfullness så kanske jag är "fit for fait" igen . Lite i alla fall :-)

Måndag .... börjar som vanligt !!!!

Typiskt ...måndag börjar som vanligt med mycket smärta. Och jag som inte gjort nått!!!!!
I alla fall tycker jag det. Att jag inte gjort nått. Bara en liten promenad i cm-djup snö igår....tyvärr var det tungt. Att köra rullator i snö är ingen höjdare. Vet att jag borde låtit bli. Men efter att suttit inne nästan en hel vecka pga kylan så ville jag ut. Jag ville gå, less på att sitta inne. Igår var det visserligen inte "varmt" men varmare. BARA - 18 grader. Fast vinden var iskall så speciellt skönt var det kanske inte- Men lite frisk luft fick man i alla fall + ont i benet och ryggen !!!
Så i natt vaknade jag redan halv 5 för att benet bråkade. Gick inte hitta en skön sovställning. Gick då upp och fikade och försökte sedan somna om. Somnade till slut och sov faktiskt 2 timmar till.
Skippade promenaden idag då det var - 21 på morgonen. Kanske bäst det.
Men det är lite svårt att låta bli då solen lyser och det ser härligt ut ute. Fast man blir lite lurad då det inte är särskilt varmt då man väl kommer ut. Men man får ändå lite vår-känslor. Det är ju ändå snart mars och då brukar det vara fina promenad-dagar.
Vill att det ska funka då. Jag måste komma igång med mina promenader. London-resan kommer närmare för var dag som går. Och jag vill slippa rullatorn då. Vet att det kanske inte går men målet är det. Så nu måste jag slippa dessa evinnerliga bakslag jag haft sista året. Måste få komma framåt utan att trilla bakåt igen.
Verkar som en tuff uppgift men jag hoppas det ska lyckas. Längtar så efter att få åka. Är en dröm jag haft sedan jag gick i gymnasiet att få åka till London.
Och nu då det äntligen ska bli av så hoppas jag jag kan njuta av det fullt ut.
Ska bli sååå roligt. Jag och min dotter tillsammans. Vi har lika intressen så det det blir nog bra. Vi ska se Mamma Mia och vi ska gå på massor med shopping.
Blev dottern som följer med då maken helst vill vara hemma. Och det är nog lika bra då han avskyr att springa i affärer. Som jag verkligen älskar.
Så nu ska jag försöka kämpa mej i bra form för att orka gå runt . Vet att det säkert kommer att bli jobbigt men det får det bli.
Längtar så =)

Lördag...tid för eftertanke

Kallt fortfarande - 29 nu på morgonen. Ska det aldrig vända?????
Går inta att vara ute, går inte att vara inne utan att känna sej stel och kall. Nä min kropp mår inget vidare i kylan.
Var på Qigongen igår och det varma vattnet var skönt och jag kunde njuta rätt bra. Men det "nöp" i rumpan ut mot höften några gånger så jag fick vara försiktig. Min sjukgymnast tror det är kylan som gjort min "rumpmuskel" stel och att den nu klämmer åt runt min redan sargade nerv. Hon tyckte jag skulle låta bli promenader då det är kallare än -20 då hon tror det förvärrar smärtan och krampen i muskeln.
Så värme i form av bastu och värmedyna blir det att köra idag också.
Vi badar ju alltid bastu och har trevligt efter Qigongen och så även igår. Det är som vanligt veckans höjdpunkt för mej att få bada och träffa vännerna. Jag som inte har så stort umgänge mer då jag inte orkar sitta och vara social så blir det fredagarna som är mitt sociala liv numera. Med Qigong och bastubad.

Hade som sagt hoppas på lite mildare väder så jag fått komma ut och röra mej men så blev det alltså inte. Kylan fortsätter visst ytterligare några dagar enligt prognosen så det är bara att resignera och inse att vädrets makter rår man inte på.

Investerade i en ny datamus igår för den jag haft har åkt i golvet några gånger och funkar dåligt. Maken var och köpte den och den var väldigt bra. Men lite för bra. För jag som inte har så bra koordination mer har svårt att styra den då den är så snabb på att reagera. Speciellt som jag haft en som inte funkat så effektivt sista tiden. En liten utmaning för mej att lära om sej. Min högerarm får träning i styrsel och det behövs då den är lite trög sedan jag hade hjärnblödningen för 5 år sedan.
Det problemet är fortfarande aktuellt då jag inte fått tillbaka full funktion på höger sida överhuvudtaget. Både handen (armen) och foten(benet) har dålig känsel och styrsel. Men träning ger färdighet heter det ju.
Egentligen är det därför jag börjat med att skriva min lilla blogg för att öva maj att skriva och styra handen. Har även lite problem med stavningen så det är tur det finns rättstavnings program :)
Jag tänker rätt men skriver fel. Snor bokstäverna i vissa ord och glömmer andra. Och jag som alltid var bra på rättstavning förr. Frustrerande och irriterande. Hjärnan vill inte som jag så jag försöker tvinga den att göra det jag vill. Tur det inte märks på annat sätt än så . Förutom att jag snor ord då jag pratar men inte lika mycket nu som då. Fast dottern rättar mej då hon hör att det blir fel. En vana hon fått med åren. kunde varit värre, helt klart.
Talet kunde ha försvunnit för gott, jag hade kunnat bli förlamad i höger sida för gott, med mera med mera.
Men de restsymtom som finns kvar är nog jobbiga dom. Svagheten i högra sidan påverkar min ryggskada så smärtan har ökat där. Svagheten och smärtan gör det omöjligt med bilkörning. Nervskadan blev värre efter smärtoperationen pga av missen som skadade ryggmärgen. Hjärnblödningen gav mej "tröghet " i huvudet så prat och skrivande är påverkat. Kan tex inte lösa korsord mera, det som var min favoritsysselsättning om dagarna då jag är hemma ensam. Har försökt men det går bara inte. Och som sagt stava är jag usel på numera. Vet att det blir fel men fingrar och hjärna är inte i symbios.
Men jag tror jag märker det mest själv förutom ibland då jag pratar tokigt. Men då får jag veta det och numera skrattar vi åt det allihop. Blir lite galet ibland men jag brukar då skylla på att jag ju haft stroke och då får man vara lite "dum".

Blev lite eftertanke idag då man inte har annat för sej i kylan.

Nu planera middagen som ska bli helstek fläskkotlett med ugnstekta potatishalvor och en god sås med chili. Ett "stort" glas rött till det och jag kommer må som en prins. Blir så skönt avslappnad med ett glas vin och det klarar jag av trots mina mediciner.
Sedan blir det melodifestivalen så lördagen blir nog bra ändå.

Hoppas på varmare i morgon för jag VILL ut och gå igen. Less, less, less på att sitta (ligga) inne.

Tänk så härlig med sommar som på bilden då Tessan rullar runt i gräset en varm sommardag Längtar till sommaren :)

Nu får det vara nog!!!!

Alltså nu är jag less. Ska det vara så här kallt resten av vintern. Kan ju lika gärna gå i ide. Går ju inte vara ute i den här kylan. I morse var tempen - 31,2 grader. Inte roligt alls. Bara dra täcket över huvudet och krypa ner i sängvärmen igen.
Jag behöver värme. Min rygg och mitt ben värker så otroligt mycket då jag är kall. Och fast jag är inomhus så är jag kall om ben och fötter. Går inte att få upp värmen där.
Fötterna är hela tiden iskalla trots både yllesockar och fårskinnstofflor.
Sen benen dom är också kalla och rumpan.
Men överkroppen , den är inte kall. den är omväxlande varm och kall. Så jag går med kortärmat och en kofta som åker av och på med jämna mellanrum. Är väl den här ålderns dillemma , svettningar och vallningar som det heter. Har haft en riktig jobbig sån period nu några månader. Inte roligt alls. Har några hälsokost piller som lindrar något men inte helt. man börjar bli gammal det är helt klart!!
Så jag både fryser och svettas, inte klokt hur det kan vara.

Benet och höften och ryggen har varit riktig bråkig inatt. Tog till värmedynan både igår kväll och i morse och det lindrade något. Vet inte om det är muskler som krampar och klämmer extra på nerven eller vad det är. Henrik provade trycka ut rumpmuskeln lite igår och det kändes bra. Så brukar min sjukgymnast göra ibland och hon har visat hur man ska göra. Tror att musklerna krampar för att jag inte kunnat gå så mycket på sista tiden att dom får en chock av minsta lilla ansträngning.
Och nu då kylan sätter stopp för promenaderna så blir det ingen träning alls.
Aldrig får man vara nöjd.


Nu får man hoppas att det stämmer att det ska bli mildare till helgen. "Bara" runt
- 20 grader, rena rama blidan :D

Kallt....jag fryser !!!!

Kallt , kallt och åter kallt. Nu ligger tempen på närmare -30 än minus 20. Fryser trots att jag är inne. Går omkring med tjocka sockor och tofflor på fötterna, samt mina härliga ylle-benvärmare på benen. Men ändå känns det kallt om fötter och ben. Och gå ut, ja då håller man på frysa ihjäl. Det var - 32 grader igår kväll och - 30,5 i morse . Nu då solen kommit fram är det "endast" - 28,5 grad, rena blidan ...haha.
Nä, nu får våren komma snart. Är så less på den här kylan. Går inte att vara ute och promenader är bara glömma då jag förfryser tår och fingrar då. Jag har nog kalla händer och fötter trots att jag är inomhus. Ligger med dubbla filtar på mej och en varm kofta. Ändå känner jag mej inte varm. Och benet krampar och gör extra ont i kylan. Då jag inte kan hålla värmen så bråkar benet mer än vanligt.
Är sååå less på det här. Jag vill komma ut och promenera igen. Jag har äntligen fått den ilskna, huggande smärtan att ge med sej så nu hade inte den hindrat mej från att gå. Då blir det istället olidligt kallt och stoppar promenaderna. -20 grader är köldgränsen, kallare än så funkar jag inte i. Knappt vi -20 heller men det går.
Eftersom jag går så sakta hinner jag aldrig få upp värmen i kroppen då det är så kallt. Så är det inte det ena som hindrar mej så är det andra. Pest eller kolera !!!

Igår tog jag mej i kragen och ringde min arbetskamrat Vivan. Kände mej stolt som äntligen kom mej för att göra det. Annars är det mest hon som hör av sej till mej. Jag är usel på att komma mej för att ringa. Var roligt att prata av sej ett tag. Vi pratade länge om allt och inget. Hon är en av dom tre bästa arbetskamrater jag har, eller haft ska man väl säga då jag inte jobbar mer. De andra är Birgit och Birgitta som jag håller kontakt med. Dom har jag känt länge och det är så roligt att vi trots allt kan ha lite sporadisk kontakt emellanåt.
Nåväl jag ringde alltså Vivan och vi pratade säkert en 45 minuter och då hände det. Telefon bara bröt. Samtalet avslutades och det gick inte att ringa upp igen. Snacka om snopet. Trodde jag hade slut pengar på telefonen men jag hade kvar. Så det var inte det. Först efter nån timme funkade telefonen igen. För säkerhetsskull så laddade jag den med både ström och pengar så det inte ska hända igen. Men det var ett trist avslut på ett trevligt samtal. Får göra ett nytt försök en annan dag. Skickade ett kort till henne med förklaring varför det bröt då jag inte kunde ringa upp igen. Väldigt snopet blev det.

Idag ska Henrik och Andreas fara och plocka delar från den uppbrunna bilen. Jag hade ett långt snack med försäkringsbolaget igår om varför inget händer. Bilen har ju stått obrukbar i två veckor nu. Han jag pratade med först lovade skynda på dom och igår eftermiddag ringde en besiktningsman och ville göra upp om ersättningen. Först pratade jag lite med honom sedan fick Henrik ta över. Han är bättre än jag på köpslå och dom kom till slut överens om ersättningen och vad som han skulle få plocka från bilen. Den hade ju bl.a ett nästan nytt avgassystem som han ville ta från den. Vi blev rätt nöjda med ersättningen och glad över att det nu rullar på så vi får den saken ur världen. Sedan återstår bara Andreas tjafs med Lulebo. Hur det slutar vet vi inte än. Men vi tänker inte ge med oss på den punkten. Allt var ju en olyckshändelse som inte nån rådde för så det ska vi inte stå för. Det är hyresvärldens ansvar. Hoppas det löser sej också utan problem. Folksam var då väldigt bra att ha att göra med.
Det är nu bara synd att det är så kallt då dom ska plocka avgassystemet, bilen står ju djupfryst ute hos bärgningsfirman. men det måste göras nu om vi ska få det. Annars åker bilen iväg till skroten med allt på. Så på med skoteroverallen och rejäla skor och handskar så går det nog ändå.

Var och kollade upp mitt blodtryck i morse då jag för en månad sedan hade lite högt igen. Då hade jag 130/95 och idag hade jag bara 120/75. Så lågt har jag endast haft då jag var i 20-års åldern. Så då funkar medicinen bra. Jag äter ju blodtrycksmedicin sedan två år tillbaka. Hon trodde att jag hade högre förra månaden pga att jag hade så mycket mer smärta just då och att det var läkaren som tog trycket. Hon menar att många alltid har högre tryck då läkaren tar det än när sköterskan gör det. Så nu behöver jag inte kolla det förrän om ett halvår igen. Skönt.

Happy Valentin...alla hjärtans dag !!!!

Så var det den 14 februari....en dag som numera heter "alla hjärtans dag". Ett jippo, ja kanske. I alla fall köpmännens jippo. Allt ska handla om kärlek och hjärtan. Till vilket pris. Det ska köpas prylar av hjärtformat och godis hjärtan och blommor. Varför det, ska man inte älska varann alla dagar på året. Inte bara en dag då nån bestämt det.
Visst , det är gulligt att få en liten blomma eller en choklad i hjärtformat men egentligen så bryr jag mej inte särskilt mycket. Tycker det är nått för alla unga och nykära . Som just startat sitt liv tillsammans. För dom kanske det betyder mycket.
För mej betyder det mycket mer att få en blomma på bröllopsdagen. Den dag då vi lovade ta hand om varann , i glädje och sorg, i sjukdom och i friskhet (eller hur man nu sa) och vara varann trogna tills döden skiljer oss åt. Det är nått att fira det. I alla fall i min lilla värld. Och nu då vi gått igenom så mycket på den resans gång så känns det än viktigare.

Vi har känt varann i 31 år nu. Vi började vårt liv tillsammans den 11 januari 1980. Då blev vi ett par på riktigt efter att ha sneglat på varann i drygt en månads tid men inte tagit steget fullt ut. Efter ett halvår flyttade vi ihop till vår första lägenhet och på den vägen är det. Efter några år kom första barnet och efter ytterligare år både barn nr 2 och nr 3.
Vilken resa vi gjort under dessa år. Det har varit uppåt och det har varit neråt.
Vi har haft både mycket glädje och svår sorg. Men allt vi gått igenom har nog gjort oss starka trots allt. Vi har klarat flera kriser och kommit helskinnade , ja nästan i alla fall om man ser på situationen idag, ur dom.

Den största påfrestning vi gått igenom är nog den för 5 år sedan då jag drabbades av en hjärnblödning och sedan en mindre stroke som tog talet för en stund. Det var nog den värsta tid vi haft under alla år tillsammans.
För mej på två olika sätt.
Ett , jag blev opererad i huvudet och det var inte kul. Har nog aldrig nånsin mått så dåligt som efter den operationen.
Två, jag missade min egen mammas begravning pga att jag låg nyopererad då.
För Henrik var det också tufft. Han var kvar hemma och jag i Umeå. Han försökte jobba som vanligt men klarade knappt det. Mådde psykiskt väldigt dåligt och var oerhört stressad. När jag sedan fick komma hem efter operationen och sedan miste talet då fick han nog panik på riktigt. Minns att han sprang runt och stressad iväg mej till sjukhuset igen.

Så är det nu nån som ska ha en alla hjärtans dag present så är han nog den som vore mest värd den av oss två.
Utan honom hade jag inte klarat mej idag. Han är mitt stöd och stora hjälp här i livet. Och han är mitt livs kärlek som jag älskar så mycket. Jag hoppas han vet det också, hur mycket han betyder för mej.

Vi pratade faktiskt lite i fredags på badet just om "våra" älskade män. Som alltid finns där som ett stöd i allt och inget. Som ovillkorligen ställer upp och stöttar fast dom har ett heltidsjobb att sköta.
Som en av dom sa " min make är min handikappanpassning" . Och hur sant är inte det. Utan makarna skulle vi alla som är på fredags badet kosta samhället en hel del pengar. Dom gör ju sånt vi annars hade behövt assistenter till hjälp.

Jag har ju också tur som har dottern hemma ännu. Hon är också min "obetalda personliga assistent" . Utan henne skulle Henrik få det ännu jobbigare. Så vi får vara glad över att hon finns och att hon inte har så brått hemifrån.
Hon skulle också behöva en alla hjärtans present, varje dag.

Så att fira alla hjärtans dag tycker jag är ett JIPPO. Jag skulle hellre se att man uppskattar varann varje dag med en uppmuntran och kram istället.
För man älskar väl varann mer är en dag om året???

Qigong med mera !!!

Qigong blev det idag. Skönt att komma ner i vattnet. Varmt och mysigt för kroppen och själen. Blir så lugn och avslappnad i vattnet. Min sjukgymnast stoppade mej precis innan jag skulle i och bad mej ta det lugnt idag. Att försöka hitta avslappningen och ta det försiktigt med övningarna så jag inte tar i för mycket. Hon tror att det spelar roll i att jag fick mitt bakslag förra veckan. Så jag försökte göra så också. Ta det lugnt alltså. Jag försökte mest njuta av det varma vattnet och få en skön avslappning och hitta balansen i kroppen. Och i knoppen. Qigong går ju ut på att hitta sitt inre lugn och få en skön känsla i kroppen, fri från smärta och allt. Helt lyckas jag aldrig men jag blir helt klart mjukare och mer avslappnad efteråt. Och trött, jag gäspar alltid jätte mycket efteråt. Övningarna idag funkade i princip inte alls så jag försökte mest att stå på båda benen. Inte lätt då höger ben inte vill att jag står på det. Utan stödet av vattnet hade jag nog tippat omkull. För benet är både svagt och gör ont så fort jag belastar det. Men summa summarum så gick det ändå hyfsat. Jag fick en skön avslappning och även om jag inte fick mycket ut av övningarna så kändes det bra . Efteråt tog vi ett långt bastubad och surrad strunt ett tag. Var så roligt att träffa alla igen. Vi är ju ett glatt gäng med olika nivåer av krämpor och sjukdomar som har väldigt kul ihop. Stunden i bastun efteråt är alltid det bästa. Då får vi tid att prata och skratta en stund .
Blev kvar rätt länge så det var tur att det var Veronica som skulle hämta mej. Då slapp jag höra att jag var sen. Hon vet vad det betyder för mej att träffa mina badvänner så hon satt lugnt och väntade utanför då jag var klar.

Nu så här några timmar efter badat känns det förstås lite mer i benet men inte värre än vad jag brukar få efteråt. Så jag var nog "lagom" försiktig idag. I alla fall känns det så just nu.

Middagen idag blev pizza. Hemmagjord sådan med kyckling, bacon, skinka och ost. Blev riktig gott. Det enda jag saknade var att jag hade velat ha curry på kyckling-pizzan men jag hade ingen hemma. Men gott blev det ändå. Och mycket . Nu har vi pizza till flera matbackar.

Framsteg...myrsteg ;-)

Äntligen kom jag iväg på en efterlängtad promenad. Har inte varit ute på 10 dagar så det kändes otroligt skönt att komma ut. Gnistrande vinterdag med solsken....något bitande vind men skönt att vara ute i solen.
Vi, jag och Tessan , gick inte så långt idag. Tänkte försöka vara förståndig idag också ;)
Så vi gick bara en tredjedel av vanliga rundan. Och tur var nog det. Det var lite tungt men det gick. Benet är inte riktigt med mej ännu. Foten känns som en stor klump som sitter där längst ut på benet. Har ingen koll på var den är egentligen . Känns som om jag släpar och slänger benet i cirklar då jag går. Fast det gör jag inte om jag tittar efter. Men min hjärna har fått för sej att den gör det. Konstigt men så har det varit av och till ganska länge nu. Har väl med hjärnblödningen att göra. I alla fall trodde läkaren det då jag tog upp det. Han sa att många patienter som haft en stroke kan slänga med benet och sen tro att man gör det trots att man slutat. Hjärnan är en konstig sak som tydligen gör som den vill :-))

Efter promenaden, som tog rätt lång tid då jag gick i "myrsteg" för att inte provocera mitt stackars ben, blev det en varm dusch och sen sängen med en tjock filt och värmedyna för ryggen.

Ibland har jag funderat på om jag skulle ha ett gummiband som sitter runt fotlederna för att hindra att jag tar för stora steg. Skulle se rätt kul ut men kanske det skulle fungera. För om jag tar ett , än så litet, för långt steg då hugger det till direkt. Och speciellt nu då jag nyss rasat ihop.
Just nu har jag väldig värk i ryggen och höften samt benet. En stadig smärta och inte en huggande som tur är. Den vanliga smärtan kan man säga om än något starkare än "normalontläget".
Men jag måste ändå försöka komma igång . Kan ju inte ligga här och ruttna bort helt. Bara bita ihop och försöka så gott det går. Myrsteg och försiktighet så ska det nog gå framåt.

Tessan verkar till slut ha slutat löpa. Pust så skönt. Var en jobbig period den här gången. Speciellt som jag blev oförmögen just då också. Nu är hon lugn och harmonisk igen och ligger som vanligt vid mina fötter och sover. Vi myser här i sängen under en varm filt och hon bara suckar och myser. Skönt att fått tillbaka den stillsamma hund hon normalt är. Inte den stressade och uppjagade löptik hon varit sista veckorna. Nu är hon bara den älskade vovve jag är van att ha. Min fina Tessan.

Ny vecka ...men nya tag ????

Så var det ny vecka . Och jag är ensam hemma med hunden på dagarna igen. Hade ju tur förra veckan att Henrik jobbade eftermiddag då jag inte kom ut ur huset överhuvudtaget. Denna vecka jobbar han förmiddag och Veronica är ju på skolan till halv 4 så jag är ensam hela dan. har gått bra då Tessan har lugnat ner sej efter löpet. Idag borde det vara sista dan då det är tre veckor . Hon brukar sluta ganska exakt på dagen tre veckor efter hon börjat löpa så det verkar stämma. Skönt att det är över för den här gången.
Har fortfarande väldigt svårt att ta mej ut. Tar sååå ont att gå nedför bron , och det är ändå bara två brosteg. Så jag har börjat med att backa ner. Funkar bättre så. Då behöver man inte böja sej alls. Vad som är lite svårt det är att jag måste ha kryckorna med ut och samtidigt hålla i kopplet. Går men det är lite krångligt. Men det verkar som om Tessan förstår det och drar mindre med mej.
Hundar är kloka , helt klart.

Hade idag tänkt ta mej ut i det fina vädret men ryggen sa stopp. Har lite ondare idag igen. var något bättre igår men då var jag tvungen att fixa middagen själv eftersom Veronica mådde illa och inte kunde hjälpa till som hon brukar. Oj vad det märktes. Är ju så bortskämd med att hon fixar och donar med middagen och disken utan att jag behöver göra så mycket mer än salladen. Vad är det man säger " man saknar inte kon förrän båset är tomt":.
Så hennes hjälp är guld värt det är då dagens sanning.

Kändes lite trist att inte kunna ge mej ut men jag vill vara okej till på fredag då jag har Qigong-gruppen. Den vill jag helst inte missa mer. Var ju tvungen ställa in den i fredags så nu vill jag verkligen gå igen. Det är ju min sociala kontakt med andra än dom närmaste så den är ur-viktig för mej. Jag behöver den . Det är bra både för mej och för min omgivning. Dom kan nog tycka jag är jobbig ibland även om dom sällan knorrar.

Nu då jag under en veckas tid varit helt "hjälplös" så märkte jag en tydlig irritation från makens sida. Han blir stressad och orolig då jag inte klara mej själv. Sen har han ju även sitt jobb som också stressar honom just nu. Så vi hade väl lite "diskussioner" i lite högre tonart. Men det gick över. Tur vi känner varann så väl att det går att lösa. Men visst, det blir tjafs ibland , utan att det är meningen. För jag blir så frustrerad då jag måste be om hjälp med allt. Jag vill klara mej själv , så gott det går. Det är jobbigt att be om hjälp. Man vill inte vara till besvär. Men då jag får såna här "bakslag" är jag tvungen.
Normalt så klarar jag mej hyfsat själv och behöver bara hjälp med en del saker. Men då det kommer till att jag inte ens får på mej kläderna själv , då blir det tufft.
Tur att den perioden verkar ha gett med sej. Nu är det bara att hoppas jag kommer tillbaka till det jag var för en dryg vecka sedan , innan raset.
Är på rätt väg och försöker att inte skynda på. Försöker vara klok och tänka efter före. Inte lätt men ibland så går det och ibland inte.

Vad jag pysslat med mycket nu då jag inte kunnat vara ute alls är min planering inför resan till London i maj. Jag är en sån som vill ha dagarna planerade redan innan. Så man inte stressar runt som ett skållat troll för att hinna med allt man vill. Har alltid gjort så då vi t.ex. åkt till Stockholm så har jag innan planerat alla sevärdheter och vilka bussar vi ska åka med och dylikt.
Så jag ska försöka få ihop det till en bra plan i London också så vi får ut det mesta vi vill under veckan vi ska vara där. Och då jag har svårt att gå långt måste jag planera in HUR vi tar oss fram på bästa sätt.
Är i valet och kvalet om hur jag ska göra med rullatorn. Ska den med eller inte??? Skulle helst slippa den , men som det är idag så måste den med. En stor fråga jag har är att "hur ser det ut i London med handikapp-vänlig framkomlighet??".
Har försökt läsa mej till om det men är fortfarande osäker hur det funkar med till exempel bussarna. Kan jag åka buss med Rullatorn? Kommer jag fram i butiker med rullatorn? Hur ser det ut på hotellet? Finns det hiss? Många frågor som jag måste ta reda på innan vi åker. Vill helst slippa den , men måste jag ta med den så måste jag.
Hoppas, hoppas jag slipper det. Hoppas jag klarar mej med kryckorna, käppen och ryggkorsetten. Det skulle vara skönt. Så jag håller tummar och tår för att det blir så.
Hoppas kan man ju alltid ;) Vad brukar man säga? "hoppet är det sista som överger en"!!!

Börjar komma igen....sakta , sakta

Så har det snart gått en hel vecka sedan jag rasade ihop i en liten trasslig hög. Börjar så sakta kravla mej upp ur högen och ta mej ovanför ytan igen. Kan gå med bara en krycka nu om jag är försiktig. Benet är inte pålitligt ännu men det tar inte lika ont nu. Går inte att sitta vis bordet och äta än utan jag sitter fortfarande på en plats vid spisen med en låda utdragen och en skärbräda ovanpå som bord. Går väl an men känns inte kul.

Vi har även fått ta ner det förhatliga toasitsen. Henrik avskyr den. Men jag är tvungen ha den annars kommer jag varken ner eller upp från toan.

Igår var vi ut till pappa en sväng med tårta för Veronica fyller år idag . Och pappa är svår att få från byn så vi tog med tårtan dit istället. Min bror med fru kom precis från Thailand så då fick dom också vara med och fira.
Jag fick sitta på en trappstol och det gick väl an. Men det kändes inte helt bra för den var lite för låg. Hemma har jag en hög barstol och den är perfekt.
Men det var ändå kul att få komma sej ut en sväng då jag suttit hemma och inte kommit utanför dörren på en hel vecka. Började känna mej som ett djur i bur. Men det har bara inte gått att gå ut då jag inte kunnat gå i trappen. Det hugger så i ryggen då jag ska ner för brostegen . Så igår tog jag och backade ner och det gick bättre. Ner kom jag i alla fall.
Sitta i bilen var som vanligt en plåga men det gick vägen och vi kom fram och tillbaka utan större missöden. Att ta sej ur bilen däremot var ett helt företag . Men med lite hjälp så kom jag ur.
Sen blev det sängen resten av dan. I och för sig inget ovanligt men nu då jag har så ont blir det mer än annars.
Hoppas nu att jag till veckan kan bada igen och gå i min Qigong-grupp.
Sen får vi väl se om jag kan eller måste avstå.

Inga promenader alls den här veckan. Var tvungen att avstå helt , både pga av att det kommit så mycket snö veckan och är dåligt plogat , och pga att jag inte kommit mej ner från bron. Måste se roligt ut då jag står på bron med en krycka i ena handen och låter hunden få göra sina behov inom räckhåll för kopplet. Hon verkar lite konfunderad över vad jag pysslar med. Jag brukar ju inte normalt bara stå på bron då hon ska rastas .
Fy vad trist. Jag som var så på G. Hade börjat få lite speed i benen och det var skoj att gå igen. Nu är man tillbaka på ruta ett igen och får börja om.
För hundrafemtioelfte gången. Så känns det som i alla fall.
Men skam den som ger sej. Jag ger mej inte i första taget ,det är då målet. Men den här gången kändes det extra tufft. Att bara precis ha fått börja om med sjukgymnastiken och sen få sluta direkt. Det blev som ett slag i ansiktet , som om det inte är meningen att jag ska ha det bra. Jag ska ligga i min säng och stirra i taket och inte göra ett enda dugg. That`s It.

Sen har vi Tessan sju, också. Hon mår ju alltid illa då hon löper men nu har hon både kräkts och haft diarre i omgångar. Löpet borde ta slut tisdag eller onsdag till veckan så hoppas hon blir frisk igen då. Men det är så trist att en dag så håller hennes mage och så nästa är den uppochner igen. Inatt blev det diarre igen för tredje gången. Så nu blir det diet några dar till innan vi kan börja med fodret igen. Tänk om man ändå fått kastrera henne till självrisken. Då hade jag låtit göra det. men att betala 7000-8000 kr är för dyrt. Självrisken är ju nog hög den
2500kr , men det hade varit värt det om jag fått det till det priset. Ska nog kontakt djursjukhuset igen och höra. Där finns ju alla hennes journaler så dom vet ju vilka problem hon har. Måste prova i alla fall. För om nio månader blir det samma sak igen då hon löper . Tur i alla fall att hon endast löper var nionde månad när hon alltid blir sjuk.

Idag blir det middag med alla ungar då Veronica fyller 22 år idag. Usch vad åren
går . Min "minsting " 22 år. Är jag verkligen sååå gammal??? Nyss var hon en liten tjej och nu är hon en vuxen "dam". Åren har verkligen rusat på i hundranitto. Man börjar nog bli gammal, bara att erkänna.

Varför?????

Jag mår inget vidare. Har sån smärta att det kryper i hela kroppen. Vet inte hur jag ska ligga, hur jag ska stå , hur jag ska gå.
Inget funkar just nu. Benet hugger och krampar. Foten känns som en stor klump.
Vad har jag gjort för ont?????
Trodde inte jag skulle rasa ihop så här nu. Jag som var så på G.
Gissa om jag är besviken.
Pratade med sjukgymnasten igår och hon försökte peppa mej. Hon tror vi ska köra endast Qigong och inget annat framöver. Hon menar att jag tagit i alldeles för mycket. Bara för att det känts bättre så har jag kört på och glömt bort att känna efter. Och så blir det platt fall ner i avgrunden igen.
Jag vet att jag vill på göra så då det går framåt. Vill för mycket. Har lärt mej att bromsa lite men inte tillräckligt Uppenbarligen inte alls den här gången.
Så nu blir det att så sakta kravla sej upp ur gropen och ta nya tag.
Värst är att man blir så beroende av mina kära då det blir så här. Henrik och Veronica har fått passa upp mej och hjälpa mej med allt. Till och med av- och på- klädning. Jag kommer helt enkelt inte åt att få på mej kläder på nedre delen.
Hur känns det . Ja för mej känns det förnedrande. hur det är för dom kan jag inte svara på men jag tror att det inte är allt för kul. Åtminstone inte för Henrik.
Sen kan jag inte gå ut med hunden då jag inte kommer ner för bron. Så dom har försökt anpassa sina tider så nån kan vara hemma och rasta hunden.
Vilket elände.
Jag avskyr det här. Jag hatar det här. Jag vill klara mej själv. Jag vill inte vara den som måste be om hjälp med precis allt. Det är frustrerande.

Sen kom ju då branden av bilen. Där blir det också problem. Bilen var ju min men Andreas hade den och nu vill Lulebo kräva att han ska betala för reparationerna av carporten den stod i.
Vilket vi motsäger oss förstås. Branden var ju en olyckshändelse. Ingen kunde göra nått åt att det hände. Bilen var helförsäkrad.
Nu säger mitt försäkringsbolag att Lulebo INTE kan kräva sonen på reparationen. Dom menar att det kan dom inte göra. Tyvärr är Lulebo av annan åsikt.
Så nu är läget ovisst. Blir nog en tvist där och hur vi löser den är ännu oklart. Mitt försäkringsbolag ska hjälpa oss med det men hur det slutar har jag ingen aning om. Känns inte kul. Har aldrig varit i den sitsen förr.
Igår var jag i telefon hela förmiddagen för att få klarhet. Och jag talade även med Lulebo och hon jag pratade med var inte särskilt trevlig. Hon var rent fientlig och menade att det får vi göra upp om vem av oss som ska betala , fakturan kommer i alla fall att komma i vilket fall som helst.
Jag var så arg hela dan för allt detta. Upprörd och ilsken.
Och att detta skulle komma nu då jag redan är knäckt av min smärta så blev det dubbelt upp.

Nej jag börjar undra vad jag gjort för ont som drabbas av allt detta. Måste ha gjort nått ont och nu får jag mitt straff. Och att det också drabbar sonen som är student och inte har så bra med inkomster är ju än värre.
Som Veronica sa igår. " dom vill slå på dom redan svaga, en student och en sjukpensionär" . Så sant .