Funderingar...åren går.

Läste på Facebook att ytterligare av en gammal klasskompis trillat över strecket...50-års strecket. Vi ska ju alla bli det i år och man börjar tänka efter lite. Är vi verkligen sååå GAMLA????
Tänk vad tiden gått. Nyss var man 20 och livet lekte och nu är man en gammal tant som knappt kan gå. Undra hur alla andra jag gått skola med har det? Inte som jag hoppas jag. För att ha det så här är inget man önskar andra ska ha det. Det är "skittufft".
Jag är ju "bara" 49 snart 50 och känner mej som en 80-åring rent fysiskt.
Inte var det så här jag tänkt det skulle vara då man fyllde 50 år.
Inte var det så här det skulle kännas.
Inte var det väl meningen att man skulle sluta som sjukpensionär redan innan 50 års ålder.
Man borde ha kunnat jobba många år till.
Nu ville ödet annorlunda för mej.
Det blev platt fall och ner i avgrunden och ingen chans att ta sej ur det.
Smärta och elände varje dag. En kamp för att ta sej fram och ändå hitta ett bra liv.
En uppförsbacke som aldrig tar slut.
Men egentligen så är jag inte bitter. Jag har trots alla motgångar kommit upp på benen varje gång jag rasat ihop. Det tar lite tid varje gång men till slut är jag uppe igen.
Jag har ett bra liv och har haft ett rikt liv innan skadan .
Har ett rikt liv fortfarande. Om än annorlunda.
Har min underbara familj med man , barn och barnbarn.
Dom har vant sej vid mina begränsningar och hjälper mej då jag behöver.
men visst, jag saknar den tillvaro som var innan skadan eller skadorna kanske jag ska säga.
Jag saknar mitt arbete och mina arbetskamrater.
Jag saknar att få komma hemifrån varje dag.
Jag saknar att kunna göra allt jag en gång klarat av.
Jag saknar att vara oberoende, att kunna köra bil tex.
Jag skulle vilja ha tillbaka mitt liv som det var då jag fyllde 40 år.

Men man finner sej i situationen hur det än är. Man lär sej leva ett annat liv än det var tänkt. Man lär sej hantera smärtan och leva utifrån dom förutsättningar man har.
Men saknaden av vad som kunde varit finns alltid där.

Igår så tog jag avsked av en granne som jag känt sedan vi flyttade hit för 23 år sedan. Kändes tråkigt då vi , hon och jag, båda lever ett liv som vingklippta fåglar. Hon har också en ryggskada som jag och har också blivit sjukpensionär. Så vi har under de sista 9 åren kommit att prata rätt mycket då vi liksom sitter i samma sits. Vi har ofta träffats då vi varit ute på promenad med hundarna och då kommit att samtala mycket. Men nu flyttar dom på var sitt håll, dom ska skilja sej efter 35 år tillsammans. Tråkigt men så går det ibland. Jag kommer att sakna henne och våra pratstunder. Vi hade så mycket gemensamt och hon förstod mej så bra. Blir tomt.

Var till tandhygienisten igår för den årliga kollen. Än en gång hade det lossnat bitar från tänderna. Jag gnisslar tänderna så mina tänder spricker och går sönder. Inte så roligt men tyvärr inte mycket att göra åt. Jo en bettskena förstås. men jag vet inte om jag vill ha en sån. Den är dyr...kostar 3500kr , och tänk om jag inte kan använda den . Då har man kastat bort pengar i onödan. Visst , dom flesta kan sova med den . men tänk OM det inte går. Ska fundera på saken till i maj då jag ska till tandläkaren för att få plastfyllning i sprickorna och där bitarna lossnat.
Men förutom det så fick jag beröm för mina tänder. Vita och inte mycket tandsten och ingen karies.

I morgon blir det qigong igen. Ska bli roligt. Min bästa dag på hela veckan.
Jag får äntligen komma hemifrån en stund !!!

Pass...dags för det!!

Idag har vi bestämt oss för att nu måste det bli av att ta passfoto. Har skjutit på det vecka för vecka . Men nu då veckorna känns som om dom far iväg i rallyfart så är det dags. Vi ska fara iväg då Veronica kommer hem. Nu måste det bli av. Annars kanske vi står där veckan före avresan och inget pass fixat. Vet inte hur länge det det tar men det ska visst gå rätt fort.
Har inte haft pass sedan jag var 18 år. Och det är ju som sagt några år sedan =)

Igår var jag på bentäthets undersökning på Hermelinen. Den gick bra förutom att det tog väldigt ont då hon ville att jag skulle ha raka ben. Mitt högra ben går inte att ha rakt nån längre stund. Men hon var snäll och jag behövde inte sträcka ut det helt. Hon menade att det gick bra ändå. Undersökningen tog ca 15-20 minuter och det var som om man blev inscannad som en vara på en affär. Apparaten for några varv över min kropp från höften och upp till bröstet. Sen vände den och for ner igen.
Var en jättetrevlig sköterska som gjorde undersökningen och hon och jag samtalade hela tiden så det gick fort. Det var inte som när man gör MR, då får man ligga helt ensam i en smal tunnel i ca 60 minuter och inte röra sej.
Resultatet får jag inte förrän senare av min läkare på VC men hon sa att vad hon kunde se så behöver jag inte medicin mot benskörhet ...ännu. Hon sa att så länge jag inte kommit in i menopaus så klarar jag mej nog. Men att då mensen upphör bör jag kollas igen för det är då det kan gå fort med nedbrytningen av skelettet. Jag är i riskzonen , men inte så illa än. Promenader och vara ute i solen var ett tips ja också fick. Fick även träffa läkaren som ska kolla mina bilder och han sa att dom försöker fånga upp personer med risk för benskörhet i tidigt stadium med riskfaktorer. Och att jag hörde till den kategori som har en ökad risk för just benskörhet. Även han sa att det är bra om menopausen kommer så sent som möjligt eftersom östrogenet skyddar skelettet.
Så beskedet var alltså bra, jag slapp medicin tills vidare.

Promenaderna flyter på i lagom tempo och jag tycker själv att jag klara det riktigt bra nu. Har nu kunnat gå i snart tre veckor utan missöde. Benet tar visserligen jätteont efter halva sträckan men jag har lärt mej tänka bort den för en stund. Så länge inte benet viker sej så är jag nöjd. Då törs jag fortsätta på den inslagna banan och kämpa på mot smärtan. Har ju som sagt mitt mål som närmar sej med stormsteg. Bara drygt 6 veckor kvar nu, på lördag är det exakt 6 veckor kvar.
Paniken har börjat komma och jag känner mej stressad. Stressad att komma i form och det utan att rasa ihop till en liten hög . Kunna gå utan att benet ger med sej. Kunna gå utan att smärtan tar över. Kunna njuta av resan som andra människor. Inte behöva tänka på hur jag ska ta mej till närmsta säng och få ligga ner. Orka vara i farten och göra allt vi tänkt. Oron för att inte orka finns där i bakhuvudet. Vet hur snabbt det kan gå och så ligger jag där. Men nu ska man inte måla fan på väggen utan tro på att det går. Jag har längtat så efter den här resan att det BARA MÅSTE GÅ: Och viljan , den finns där. Den är det inget fel på. Men det är orken....finns den ??? det är den stora frågan. Och om inte ...hinner den komma ???

Vad som känns bra nu det är att jag kunnat gå med promenad skorna istället för kängorna.Det gör det lite lättare att gå då man slipper dessa tunga skor. För mej som släpar ena benet är det en stor skillnad att gå i kängor och att gå i promenadskor. Nu får jag bara hoppas att det inte kommer snö igen så jag måste byta till kängorna igen. Vill ha VÅR NU....på riktigt. Men vi har ju hela april också så säkert blir det bakslag på våren. Men just nu går det i alla fall bra att gå med promenadskor.

Lördag efter en hetsig fredag !!!

Helg igen men som vanligt som vilken annan dag som helst för mej. För mej finns knappt helg och vardag....alla dagar är sej lik. Skillnaden kan vara att dom andra är ledig också men i helgen så jobbar Henrik så då känns det knappt som helg alls.

Igår var en riktigt hektiskt fredag. Hade mycket på agendan för en gång skull.
Först på förmiddagen kom Richard och Viggo förbi och hälsade på. Dom kom tidigt på morgonen för att jag skulle iväg på badet redan klockan tolv. Alltid lika roligt då Viggo kommer och hälsar på. Han får fart på sin gamla farmor med både bus och annat. Och med farfar kan han ha riktigt vilda lekar.
Vi lyckades även övertala Viggo att jag skulle få klippa honom lite med klippmaskinen. Första sa han nej. Sen sa han nej igen. Men efter lite lirkande och övertalning så gick han med på det. Och det gick hur bra som helst. Han var så duktig , fast han tyckte inte om att få hår i ansiktet. Var en liten utmaning att klippa honom då huvudet for runt hit och dit som en liten propeller. Men han blev så tjusig då vi till sist var klar. Han gillade då vi sa det och tittade sej stolt i spegeln efteråt. Och då jag sedan ville ta ett kort av honom med nya frisyren så ställde han villigt upp. Sötnosen farmors. =)

Sen blev det att fara in till stan och mitt Qigongpass. Hade tur och träffade en av mina gamla badvänner som slutat i badet i omklädningsrummet så vi fick en pratstund innan det var dags att hoppa i vattnet. Hon och jag har gått i flera år i bassängen tillsammans men hon har varit tvungen sluta pga av att hon fått problem med knäna och det blir värre i vattnet så hon tränar i gymmet istället. Vi har blivit riktigt bra kompisar och brukar försöka träffas så här i omklädningsrummet eller i bastun.
Blev en skön stund i bassängen sedan och en trevlig stund i bastun med mina andra badvänner också. Mycket prat och skratt . Det lever jag på nu till nästa fredag.

Efter badet så hade jag och Veronica bestämt träff på stan för att gå på marknad bl,a. Vi var även till Hjälpia och inhandlade lite prylar. Bl.a en ny lite tjockare sittdyna jag kan ha på stolen. Sen köpte jag även två hållare till kryckorna som jag ska fästa på rullatorn . Då kan jag hänga kryckorna på rullatorn utan att dom är ivägen. En smart upphängning.

Sen till det mest roliga på hela shoppingrundan. Vi gick till Fritz Ohlson för att kolla in ringar. Jag fick ett presentkort från Konsum då jag slutade jobba som jag tänkte utnyttja. Jag provade olika ringar i olika modeller och hittade en som jag verkligen fastnade för. Den var lite dyrare än jag tänkt mej men dom hade just nu 20% rabatt på allt som fanns i lager så jag slog till . Fick lägga emellan lite men det var det värt. Den är så snygg , ringen jag till slut köpte. Kände mej riktigt nöjd och belåten. Nu glittrar den fint på mitt finger och jag är helnöjd.

Så efter det bar det av hemåt för våffelfest. Vi skulle grädda våfflor till middag med Andreas och Sara. Massor med våfflor och vispad grädde och sylt blev det. Sara hade med lite hjortronsylt. Det var hur gott som helst. Har inte ätit hjortron på hur länge som helst. En trevlig stund med dom blev det. Jag gillar verkligen då vi samlas och äter tillsammans . Är så uppiggande med sällskap och få prata av sej lite.
Idag hade jag ju riktigt tur. Richard och Viggo på förmiddagen och sen Andreas och Sara på eftermiddagen. Kunde inte ha varit bättre. Jag stortrivdes.

Kvällen blev lugn sen med först "Så ska det låta" och sen inspelningen av "Lets dance" finalen. Synd att inte Frank vann , jag gillade verkligen hans dans. Men igår var faktiskt Jessica som vann bäst så det var nog rätt vinnare.

Idag blir det en slapp dag då ryggen smärtar lite mer idag efter allt igår. Men vi har varit på rundan och den gick utan problem . Så nu blir det att att det lugnt och vila, ligga på lite värme och inte göra nått speciellt.
Bara se till att Veronica byter gardiner i köket och försöka låta bli att hjälpa till. Hon kan det själv men jag har en förmåga att lägga mej i fast jag inte ska. Jag ska ju VILA.
För idag är det endast 7 veckor kvar till avfärd. Så det gäller att hålla sej i skinnet så jag inte rasar ihop igen.
Svårt men jag vet att jag måste för att det ska gå vägen.
Jag vill klara det, jag ska klara det . Så är det bara !!!!

ÄNTLIGEN..!!! plogat =)

Så blev det ÄNTLIGEN plogat på "min" gångrunda. Jag kan äntligen gå utan att svära och muttra. Slippa dra rullatorn i flera cm djup snösörja . Härligt. Det gick så otroligt lätt att gå idag. Var visserligen inte så varmt men det var skönt ändå. Jag har längtat tills asfalten skulle komma fram igen. Nu har man ju i flera månaders tid kämpat sej fram i både snö och snösörja. Oplogade gångvägar och knöliga bilvägar.

Men nu idag var alltså asfalten framme och rullatorn rulla på nästan av sej själv kändes det som. Jag som inte kan böja mej framåt alls har haft det tufft då man behövt ta i för att ta sej fram. Att skjuta nått framför sej i snö och snömodd är inget kanske många tycker. Men jag, som balanserar på en knivsudd som min läkare säger, orkar knappt ta mej fram i det. Då man ska ta i blir det alltid så att man lutar lite framåt och då hugger det direkt i ryggen. Så att då försöka hålla sej rak och samtidigt skjuta på är inte lätt. Då det blir lite uppförsbackar brukar Henrik eller Veronica om dom är med få putta på mej. Ser säkert knasigt ut men då kommer jag framåt utan att behöva böja ryggen. Knivsudden ni vet.
Synd att hunden är så liten annars hade hon kunnat vara draghjälp. Men en liten 5 kg hund är inte mycket till draghjälp även om hon kan dra ibland. Men dra fram en hel rullator går nog inte.
Men nu syns en ljusning i mörkret då vägarna tinat fram och asfalten är framme. Hoppas det nu inte kommer mer snö som förstör det roliga. Kan väl få ha lite tur nån gång i alla fall.

Nu vill jag bara få testa mina nya promenadskor också. Ska bli så skönt att få undan kängorna som är både tunga och klumpiga. Brukar vara en ren lättnad då man blir av med dom.
Men vi är ju inte inne i april ännu så det blir nog ett tag till med kängorna kan jag tänka mej. Brukar ju komma snö även då. Det heter ju inte aprilväder för inte.

Veckorna rullar nu på i rallyfart känns det som. Snart är det bara 7 veckor till resan och fjärilarna i magen växer. Jag blir mer och mer stressad och orolig. I alla fall om man ska tro dom här hemma. Dom tycker jag verkar stressad. Det är jag nog också. Min största oro är nog att ryggen ska braka ihop just då. Har ju bakslag med jämna och ojämna mellanrum så jag vet att det kan hända. Och vad gör jag då. Ska jag ligga på hotellrummet hela resan. Nej nu ska man inte måla fan på väggen och tro det värsta. Men oron finns där. Sista bakslaget var ju så sent som i början av februari så det är inte så länge sedan. Dom har kommit alldeles för tätt sista året eller sista två åren kanske är mer rätt. Så det är min största fasa.

Sen är jag ju inte så förtjust i att flyga heller. Men jag gör det om jag måste om än inte med glädje.

Är också orolig hur vi ska hitta och såna saker. Vet att det löser sej men då man inte reser så ofta så blir man lite nervös.
Som tur var så oroar sej inte Veronica alls. Hon är helt lugn och menar att det löser sej. Så jag får väl förlita mej på henne även om jag är den som själv vill ha kontroll.

Så var det måndag ...igen

Måndag morgon med krasslig vovve och smärtsamt ben.
Börjar inte bra den här veckan. Vovven har haft en tuff natt med orolig mage...igen. Hon vill inte äta och vill ut hela tiden....även på natten. Så nån sömn kan man inte tala om direkt. Så mitt ben värker också mer idag. Det som kryper och sticker i det plus att det krampar i rumpmuskeln. Tror det är nått trist väder också på gång....känns som om det är vädersmärta också...förutom den vanliga smärtan. Så det känns som en riktigt "surmåndag". Inte vad jag hoppades på , men man får ta och bita i det sura äpplet och försöka kämpa på ändå.

Börjar med lite värme bakom ryggen och ser om jag kan få krampen att släppa lite. Sen blir det till att ge sej ut på promenaden.
Måste det för jag kan inte , och vill inte , hoppa över nu. Nu då jag faktiskt kommit igång så bra. Har lyckats mota undan smärtan för en stund och kunnat gå.
Att sen smärtan kommer tillbaka direkt efteråt får man ta. Jag har ju som sagt lärt mej leva med den som en del av mitt liv. Borde inte vara så men så är det.
Och nu då mitt mål ligger endast 8 veckor framför mej så har jag viljan och förhoppningsvis orken att nå dit. På ett eller annat sätt.
Får ju inte rasa ihop och inte komma iväg.
Får inte ge upp .
Får inte tappa lusten.
Får inte misslyckas.
Talade med sjukgymnasten i fredags just om mitt mål. Hon tror det är bra för mej att ha detta mål. Menar att jag alltid skulle ha små delmål att sikta in mej på. Och att jag då mentalt kan få mej framåt även om smärtan finns där . Att jag då kan mota "Olle i grind" och vinna över mej själv och komma dit jag vill.
Det är inte lätt att glömma bort att man har ont. Men vissa saker , som till exempel mitt älskade barnbarn Viggo, kan få mej att glömma allt det onda för en stund och bara vara för stunden.
Det är hjärnas makt över kroppen och smärtan som måste övervinnas. Få en att tänka positivt och inte känna efter. Det är svårast då jag är ensam här hemma och inte har nått att distrahera mej med. Det är då jag brukar lägga mej ner och försöker skriva av mej lite frustration. Känns som om det hjälper lite att få skriva av sej. Få gnälla lite med bokstäver istället för att gnälla öppet. För jag försöker att inte gnälla inför familjen. Dom har det nog jobbigt ändå i all den hjälp dom är tvungen att ge mej. Och då vill jag inte strö salt i såret och göra det värre genom att klaga.
Många jag träffar som inte ser på mej hur ont jag egentligen har brukar säga att jag tar det bra. Okej utåt sett gör jag nog det. Men inom mej , då jag ligger i min säng i min ensamhet med endast hunden som sällskap. Då tar jag det allt annat än bra.
Då vill jag bara ta en yxa eller nått och hugga av det värkande benet och sticka in en kniv i ländryggen för att störa bort smärtan som tar kol på mej.
Låter väl drastiskt men så kan det kännas ibland. Som tur är så är det inte så hela tiden utan bara då jag håller på bli galen på smärtan. Då ingen tablett eller annat kan få mej att slappna av . En klubba i skallen kanske vore nått .
Nej usch så deppigt det här blev.

Men just nu för stunden så är det så det känns. Hoppas nu en promenad i solen kan få mej att komma ur det trista och att vovven får lugnt i magen så vi båda kan komma igen.
Det är ju måndag och det brukar ju vara det jobbigaste för alla . Då börjar för dom flesta en ny arbetsvecka och det känns långt till helg.
För mej är det ju ingen skillnad på vardag och helg men jag kan ändå tycka att måndag det suger.
I morgon är en annan dag och då känns det säkert bättre . Hoppas jag. Tror jag .

Fredagsmys ... med Qigong

Fredag och Qigong på schemat. Gick riktigt bra idag. Trots mycket smärta och usel balans så kändes det bättre än på länge. Till och med sjukgymnasten tyckte sej se att jag var bättre. Hon menar att min envisa träning med promenader gett lite styrka tillbaka. Inte mycket men att det i alla fall syns. Bara det stärkte mitt självförtroende så att jag bara därför kände mej pigg. Behöver få höra nått positivt i eländet nån gång. Hon sa att det syns att jag har ett uppsatt mål som faktiskt stärkt mej och att det därför går något framåt om än lite . Men man får se det positivt. Ta det som det är och glädjas åt det lilla. Trodde faktiskt det skulle vara problem idag då jag haft så ont sen frisörbesöket men det gick som sagt bättre än väntat. En liten ljusglimt i det kompakta mörkret.

Sen är det alltid så bra för själen att vara på Qigongen. Jag kommer hemifrån och får träffa lite folk och umgås en stund . Vi som badar känner varann så väl numera och kan prata och skratta åt våra krämpor tillsammans. Vi är ju en samling skadeskjutna kvinnor i en mogen ålder. Idag var vi fyra stycken och vi hade så mysigt i bastun efteråt med mycket surr om allt och inget. Det är nog den stunden som betyder mest för mej. Den stunden jag får träffa andra och bara svamla på och träffa nån utomstående. Behöver det. Min livlina varje fredag .
Längtar redan till nästa fredag.

Efter badet och bastun tog jag en snabb tur in på synsam för att justera glasögonen. Sen var jag in på Fritz Ohlson igen för att kolla vad jag ska köpa för mitt presentkort från jobbet. Har inte hittat vad jag ska ha ännu men det lutar år en ring. Får se om jag köper nått nu eller om jag väntar till senare. Är ju ingen brådska heller. Men det är kul att gå in där och titta och drömma. Jag älskar ju smycken i alla former, helst i rött guld . Tycker även om silver blandat med guld. Såg faktiskt en ring i just det men jag orkade inte vänta tills nån blev ledig som kunde visa mej den. Får bli en annan gång.

Däremot var jag och köpte mej nya Sloggi underkläder då jag ledsnat på dom billiga trosorna som remsas upp i tvättmaskinen trots att dom är nästan nya. Sloggi är dyra och kanske inte världens vackraste men dom håller . Hade tur , dom hade just erbjudande ta tre betala för två så jag fick det till bra pris. Sen var det även ett erbjudande att om man handlade för 400 kr fick man presentkort på 100 kr att använda nästa gång . Så det blev en riktigt bra affär. Inbillar jag mej i alla fall. =)

Var även och införskaffade mej den adapter man ska ha för el uttagen i London- Så nu är det gjort. Till veckan måste vi gå och fixa oss passen. Vi har tänkt göra det i god tid annars är väl risken att man står där och inte hinner. Vet hur det brukar bli. Jag är ju också en som vill planera i tid och ha saker klara innan det blir för sent.
Dom här hemma menar att jag börjar få lite panik. HA ... jag panik . Ja kanske lite , men bara lite. Än så länge. Vänta sista veckan då .


Kvällen går i lugnets tecken. Middag med tacopaj och glas rött. Blir så härligt lugn och avslappnad då. Behöver det då mina "rumpmuskler" krampar så jag inte kan sitta still.
Sen blir det TV med "Så Ska Det Låta" och inspelningen av "Lets dance" ( dom krockar ju). Det är fredags mys det =)

Frissan...mindre grå nu ???

Idag blev det frisörbesök...dags för att dölja det grå. Alltid trevligt med frissan då man får bli lite ompysslad och skvallra lite. Min frisör är ung, i ålder med mina egna ungar men jätteduktig. Och så trevlig . Vi har alltid en trevlig stund under tiden hon grejar med håret. Och hon vet precis hur hon ska få det dit jag vill. Även om jag ändrar mej och vill ha en annan färg eller frisyr så fixar hon det precis som jag vill ha det. Otroligt duktig tjej. Har gått hos henne säkert sista 6-7 åren.
Idag blev det en lite annorlunda frisyr än sist. Blev mer page-liknande och med lite sidbena. har fått för mej att jag ska ha så nu. Sen färgen, den fortsatte vi åt det ljusare , askigare tonen som vi började med förra gången. Blev jättenöjd. Kändes precis som jag tänkt mej. Få se nu om Henrik kallar det grått igen som förra gången. Då får jag nog slå honom med kryckan ;-)
Andreas , som kört mej idag sa i alla fall att det var blont. Tordes väl inte säga annat till sin gamla mamma :)

Nu efter två timmar sittande så är ryggen riktigt sur förstås. Sitta är ju liksom inte min grej. Men vill man bli fin får man lida pin. Bokstavligt talat.
Så nån promenad blir det inte idag.
Men i morgon hoppas jag vara på G igen och kunna ta mej min runda som vanligt.
Nu har dom ju faktiskt plogat lite. Åtminstone gång vägarna. Jag gick ju rundan igår och det gick. Men det var knöligt och ojämnt där det inte var plogat. Men det var mest på bilvägen. Så jag försökte ta mej på gång vägarna så mycket som möjligt men det går inte hela vägen. Men runt kom jag och det gick väl okej. Inte bra men okej.
Har ju varit några dagar då det inte gått så det stör mej.
Söndag och måndag gick det inte. Igår tisdag gick det men idag blir det inte pga av frisörbesöket . Imorgon MÅSTE det bli av för på fredag har jag bad och då blir det inte heller av. Sen hotar dom med mer snö på lördag och söndag så då lär det inte heller bli någon promenad. Verkar som om allt går emot den här veckan.
Jag som MÅSTE träna mej att gå. MÅSTE försöka få tillbaka lite muskler i höger sida. MÅSTE få tillbaka orken och konditionen. MÅSTE,MÅSTE,MÅSTE.
En massa måsten och jag får lite panik. Hur i hela friden ska jag hinna bli i form om det alltid kommer hinder i vägen???????

Sol och snömodd

Fint och härligt vår väder idag...men jag är sur :-(
Det är oplogat på vägarna så det går inte ta sej fram med rullatorn. Snömodd med flera cm djup snö. Inget jag orkar med. Kan inte skjuta rullatorn då det går så tungt. Kan inte luta mej framåt för då rasar jag. Och jag som var så duktig förra veckan. Gick min runda varenda dag. Nån dag var det lite snömodd men inte lika mycket som nu. Dom har inte plogat alls sen det snöade i lördags och i natt.
Vi hoppade promenaden igår också eftersom det såg lika illa ut då som nu. Hade hoppats att dom skulle ploga nu på morgonen men icke. Pengarna är väl slut som vanligt. :(

Igår var det nära att det blev platt fall för mej då jag duschade. Det högg till i ryggen då jag skulle tvätta benen men som tur är har jag en duschpall så jag landade på den och inte på golvet. Så jag klarade mej utan att bli helt invalidiserad igen.
Men jag känner att det är på gränsen. Den är skör som en tråd. Kan brista om jag gör en oförsiktig rörelse. så det gäller att hålla sej i skinnet nu och inte provocera så kanske jag kommer förbi hindret utan missöde den här gången.
Förmodar att det är lite för att jag kört rätt hårt med promenaderna ett tag nu. Men jag vill så få tillbaka mina muskler i ben och rygg och mage . Har tappat så mycket på höger sida . Men det är som att kämpa i motvind. Smärtan hindrar musklerna att tränas. Så det är en svår balansgång att hålla smärtan i schack samtidigt som jag måste försöka pina mej och träna . Svårt att hitta en lagom nivå på det hela.
Har ändå kommit en liten liten liten bit på vägen. Inget riktigt bakslag på två veckor nu så nu håller jag mej i skinnet idag och utsätter mej inte för belastningen som promenader i snö gör. Väntar snällt till det blir plogat. Om jag kan låta bli =)
Det kryper i kroppen av lust att komma ut då solen skiner så härligt. Men jag har lovat mej själv att försöka tänka efter före så jag håller ihop.
Endast 9 veckor kvar nu till min resa. Så det gäller att sköta sej.

Igår var vi ut till pappa som vanligt och fikade. Vårt söndagsnöje som vi haft i alla tider. Igår kom även Richard,Viggo, Andreas och Sara dit. Så det blev fullt hus. En trevlig fika stund och jag tror pappa uppskattade att pojkarna också kom förbi. Han träffar dom ju inte så ofta så han blir glad då dom också kommer dit.
Pojkarna är ju dom som varit mest där då dom var små.

Viggo var som vanligt ett energiknippe som hade svårt att sitta still. Den energin skulle jag behöva. :-) Han hittade mycket att roa sej med så han trivs också bra hos Olle som han kallar pappa. Lättast så än säga gammelmorfar. Eller farmors-far som det väl egentligen blir.
Så det blev ett riktigt trevligt söndagsfika där ute.

Middagen blev en pizza från pizzerian enkelt och gott. Orkade inte laga mat så vi unnade oss det. Måste få vara lat ibland och slippa matlagningen.

Nu väntar jag bara på plogbilarna så jag får komma ut nån gång. Jag vill gå NU. Men det går INTE. Skit också så tråkigt. Less less less och åter less. Aldrig går det min väg :((

Äntligen fredag !!!

Så var det fredag och äntligen blev det Qigong igen. Har varit uppehåll två veckor och det har varit trist. Men inget att göra då sjukgymnasten varit borta och hon är ensam om att hålla i gruppen numera. Men idag blev det alltså av. vi var endast fyra stycken idag. Men det var mina bästa badkompisar så det var bra. Vi känner varann väl så det blev mycket surr förutom badpasset förstås. En skön stund i bastun efteråt med mer surr och dagen var räddad. Äntligen lite social kontakt :-).

Efter badet hade jag bestämt mej för att ta mej in till affärerna på Smedjan för att hitta en sko. Måste ha en bra promenadsko då vi åker till London. Jag är ute i god tid då jag vet hur svårt det brukar vara att hitta en som passar mina önskemål.
Skon måste vara väldigt stadig i baksidan , hälsidan, för jag vickar på foten. Sedan måste den vara tillräckligt stor för mina specialsulor och tillräckligt djup så hälen inte åker upp då man går.
Var först på affären som säljer Ecco-skor- Tänkte att det ju ska vara bra skor. Men där hittade jag inget som passade mina fötter.
Så då gick jag till nästa skobutik och sa mina önskemål och tjejen där plockade fram en sko hon trodde skulle passa. Och tänk det gjorde den. Den satt perfekt så det var bara slå till . För ar jag väl hittat en som sitter bra och som känns bra då är det inte till att vela. Bara fram med plånboken och betala. Nöjd kände jag mej.

Jag hade sedan en stund kvar till Henrik , som jobbade ännu, skull sluta och komma och hämta mej. Så då blev det till att gå runt på Lindex, Kappahl, Hemtex, Polarn o Pyret och Team Sportia. Alla dom butikerna hann jag med en snabb runda i. Men jag handlade inget. Bara tittade. Har bestämt mej för att vänta med shoppingen till vi kommer till London. Då ska det shoppas.

Träffade också en annan badkompis som tyvärr fått sluta vara med på fredagsbadet pga av att hon nu tvingas jobba igen då hon blev utförsäkrad i augusti 2010. Hon sa att hon inte orkar mer än jobbet nu. Det tar all hennes ork så hon gör inget mer än jobbar och sover, för att orka jobba. Ska det vara så??? Hon har inte mycket till liv heller. Inte mer än jag . Hon har också en ryggskada men den syns inte på röntgen så då anses hon frisk istället. För att överhuvudtaget få någon inkomst så är hon tvungen ställa upp på det här fast hon egentligen inte orkar.
Detta är dagens samhälle i ett nötskal.

Eftersom det snöat idag så blev det ingen promenad idag. Och jag som hoppats jag skulle klara hela veckan utan uppehåll. Men i den här tunga blöta snön är det väldigt olämpligt att ens försöka gå med rullatorn. Om jag tyckte det var tungt i onsdags så är det sju resor värre idag. Har också hemsk vädersmärta men inte lika illa som i onsdags. Badet gjorde att jag kunde slappna av rätt bra så då släppte det lite. Men visst det värker fortfarande ilsket men jag står ut. Kan ju inte annat.
Tog en cider till maten men den funkar inte lika bra som ett glas vin. Blir nog att ta ett sånt också så kanske det känns mer okej i morgon. Slappnar av bättre med ett glas. Och har doktorns tillåtelse :-)
Hoppas som alltid det. Hoppet är ju det sista som överger en .

Nu en stilla kväll framför TV-n. På spåret final och sen Lets dance står på agendan.
Får spela in Lets dance så slipper jag reklamen.

Lite tung dag =(

Började inte bra i morse. Ryggen kändes otroligt stel och benet var ont, som vanligt. Hade ingen lust med promenad först men jag tog mej i kragen då hunden pockade på . Hon klättrade på mej och slickade mej i ansiktet tills jag gav med mej. Så vi klädde oss och gav oss av. När jag väl kommer igång så går det av bara farten trots smärtan. Försöker med lite mental träning samtidigt som jag fått lära mej. Att "tänka" bort och "andas" bort smärtan. Gick väl så där idag. Det var tungt att skjuta rullatorn i dag. Snön på gångvägarna börjar lösas upp så hjulen sjunker ner. Inte alls bra , speciellt som jag inte var i helt bra form idag. Men runt kom vi och Tessan var nöjd med att hon fick sin runda som hon är van vid.

Vet att jag har det sämre idag pga att vi var och handlade igår. Jag skulle då handla ensam medan Henrik och Veronica for på en annan affär. Det var tungt. Jag som vant mej vid att ha nån med mej hela tiden vid handling och som då plockar och packar åt mej. Nu skulle jag fixa allt själv och det blev jobbigt. Att hålla på och böja sej och plocka var inte alls lämpligt. Ryggen tog ont och benet ville inte vara med . Så då Veronica ringde för att höra hur det gick bad jag henne skicka in Henrik. Jag kände mej då helt vimmelkantig. Smärtan gör mej så ibland och då vill jag bara lägga mej ner där jag är och står. Men Henrik kom och tog över så jag kom helskinnad ut. Men det visar än en gång hur beroende jag blivit av hjälp. Frustrerande Vill ju kunna klara sånt själv. Men eftersom jag ändå inte kan köra bil mer så måste jag ändå ha skjuts så då har jag med mej nån varje gång.
Men det kändes som ett nederlag då jag tyckt att jag varit lite bättre ett tag nu. Trodde faktiskt jag skulle fixa det. Nåväl nytt försök en annan dag och hoppas på bättre lycka då.

Kan ju inte bara ge upp. Då kan man ju lika gärna gräva ner sej för gått.
Tur jag är en envis tjurskalle. Ibland lite för envis men bra ibland.
Viljan finns men tyvärr inte orken alla gånger. Men skam den som ger sej.
Har jag kämpat nu i drygt 9 år mot alla motgångar och bakslag så ska jag väl orka ett tag till =)
Fast ibland vill jag bara ge upp och inte stiga upp alls.
Men då tar jag mej i kragen och kör mina rutiner.

En vanlig dag för lilla mej/
Först frukost . Sedan promenad med hunden.
Duscha och fixa frisyren. Bädda sängen och klä sej.
Sedan blir det mest vila då jag är ensam . Men är någon hemma försöker jag vara lite social och umgås.
Sedan blir det kaffe och sedan kaffe igen.
Middag med hjälp av dottern och sedan diskar hon oftast bort.
Tv på kvällen och sedan sova , så gott det nu går. Ibland blir det läsa länge för att kunna sova. Beror lite på smärtan.

Så mina dagar är inte speciellt intressanta men jag överlever. Är van nu då jag varit hemma på heltid sedan juli 2004. Men visst ibland tycker jag det är URTRÅKIGT.
Känner mej less och deppig. Vill komma ut bland folk. Men tyvärr så orkar jag sällan det. Då man helst ligger ner så är det tufft att umgås. vem vill umgås med en som inte kan sitta . Visst jag kan sitta en stund. men blir det för länge så går det inte. Och att jag sen inte kommer iväg nånstans utan skjuts är också jobbigt. Jag som alltid haft egen bil och själv kört dit jag ville kan inte det mer. Och sjukgymnasten avråder bestämt till all bilkörning . Högerbenet håller inte för det.
Så jag känner mej otroligt isolerad från allt. Har inget socialt liv utanför familjen.

Jag har en enda livlina och det är min Qigong-grupp. Att få vara med i den betyder så otroligt mycket för mej rent socialt. Att det inte ger speciellt mycket i träningssammanhang är en annan sak. Det är det sociala jag får ut av det. Behöver det så mycket. Nu har det inte varit på två veckor så nu hoppas jag det blir på fredag. Längtar så. Mitt enda roliga varje vecka.

Några rader ur Gabriellas sång som jag ofta lyssnar på då jag känner mej deppig. Dom jag tycker stämmer så bra in på hur jag känner mej //


Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

I`m on the right track : ) Tror jag

Övar mej på lite engelska =) Därav rubriken idag. Min dotter lär nog rätta mej om det blev fel. Ska i alla fall betyda "jag är på rätt väg " :-)

Idag , måndag och alla utom jag och hunden på jobb och skola. Så jag fick ta min promenad ensam . Eller ensam och ensam , jag har ju min härliga lilla pudeltjej med mej. Hon älskar promenader och då man går själv med henne är hon hur lydig som helst. Går snällt på sidan av rullatorn, i början var hon lite skraj för den. Då Veronica eller Henrik är med så är hon lite tjorvig. Ska springa och ha sej hela tiden. men hon vet att med matte är det bara att gå , för matte orkar och kan inte springa.
Dom är kloka hundarna . Vet mer än man tror. Som då vi ska ut och jag ska få på kopplet. Då ställer hon sej alltid på bakbenen så jag slipper böja mej. Som om hon vet att jag inte kan det. Min kloka lilla fina pudel :-)

Nåväl, vi tog oss alltså ut på rundan och vädret var härligt. Inte lika stormigt och kallblåst som senaste dagarna. Jag gick och jag gick. Tänkte på roliga saker och sjöng lite för mej själv. Det gick väldigt bra. Jag kom runt helskinnad och utan att benet gav vika. Visst det tog ont , varje steg gör ju det, men inte så ont att jag inte kunde gå. Och jag kände mej så nöjd då jag kom hem igen. Tiden för rundan idag tog 62 minuter. Rekord för i år. Har gått på 64-67 minuter tidigare.

Så faktiskt tror jag att jag verkligen är på G den här gången. Ska inte ta ut nått i förskott för jag vet hur skör tråden är. Mitt vad det är så viker sej benet och jag ligger där igen. I en trasslig liten hög och kan inte annat. Men en liten, liten försiktig optimism. Det kanske lyckas den här gången.

Måste ju kunna promenera långt och länge då vi åker till London i maj. Med eller utan rullator, förmodligen med. Men jag måste orka och jag vill orka.
Har sett fram emot den här resan så länge nu och nu kommer den närmare med stormsteg och jag som bara kan ta myrsteg.

Har alltid velat åka till London. Är ingen älskare av att sola och bada så därför tror jag London är grejen för mej. är ju inte speciellt berest av mej kan man nog lugnt säga. Har varit utomlands en enda gång och då var jag endast 18 år så det är LÄNGE LÄNGE sedan det :-)
Så det blir en upplevelse och jag och min dotter gillar samma saker så jag tror hon är det perfekta resesällskapet för mej.
Maken hade nog inte varit överförtjust skulle jag tro. Han som tex avskyr att gå i affärer om det inte är absolut måste.
Sedan gillar han inte resa överhuvudtaget. det är nog en anledning till att det aldrig blivit av att resa . Vi har varit några ggr till Stockholm men det är allt under de 31 år vi varit tillsammans.
Men jag klagar inte. Är inte heller så hemskt mycket för att resa. Men nån gång så där ibland kan det kännas skoj att få åka iväg någonstans.

Så nu är det bara hålla tummar och tår för att resan ska bli så bra som möjligt och att jag håller ihop så jag kan njuta lite också. Smärtan , den kommer jag aldrig att bli av med . det vet jag allt för väl. men om den bara kan hålla sej på en "lagom" nivå så man står ut så ska det nog gå ändå.

Skam den som ger sej. Och vilja det har jag. Ibland lite "för" mycket vilja . Men utan den så blir man nog sängliggande för gott. Och det vill jag absolut inte.
Så nu hoppas jag den onda trenden som varat så länge ska vända och jag kommer igen till åtminstone samma form som för 1 1/2 år sedan . Mer begär jag inte.

I will not give up
I can, I want, I will

Lördag...som en vanlig dag , ingen skillnad!!

Så var det lördag och helg igen. Ingen egentlig skillnad för mej som går hemma och skrotar alla dagar. Som en vanlig dag på jobbet, hemmajobbet, kan man säga. Fast jobb och jobb. Mitt jobb är inte särskilt mycket till jobb mer. Att försöka ta sej ut på promenad med hunden varje dag , det är det tyngsta jobb jag utför.
Övrig tid består i att ligg i sängen och försöka samla ork till lite fysiska övningar som matlagning tex.
Och sedan är det största av allt att försöka mota smärtan bort. Mota Olle i grind, eller vad man nu säger. Och det är inte det lättaste minsann. Smärtan styr i stort sett hela min vakna , och sovande , tillvaro.
En bra dag , då klara jag av den utan att bli allt för galen. Men andra dagar då vill jag helst av allt hugga av benet och en del av ryggen där smärtan sitter och sliter och drar som mest.
Har allt som oftast väldigt hög smärttröskel och tur är väl det. Då kan jag ändå fungera okej men ibland tryter orken och tålamodet. Då vill jag ingenting mer. Vill bara gräva ner mej i en djup grop och aldrig komma upp mer.
Andra dagar känns det mer okej och då hanterar jag det utan problem.

Den här veckan har varit en sån vecka med "olidlig" smärta. Men jag har tagit tjuren vid hornen och tvingat mej själv att gå mina promenader även om varje steg gör så ont att jag helst lägger mej ner där jag är .
Och tror faktiskt det funkat något. Taktiken har gett ett "litet" om än litet positivt resultat. Idag gick det att gå lite fortare och lite längre utan att smärtan la ner mej. Så kanske , men jag säger kanske, så är jag på banan igen. Om än inte helt med ett litet, litet steg i rätt riktning.
Skulle verkligen behöva ett positivt besked nu. Efter nästan ett och ett halvt års motgångar med bara försämring så är det vad jag helst av allt hoppas på.
Måste , måste bli bättre.
Har ändå förlikat mej med att rullatorn nog måste med på resan . Hade hoppats jag skulle vara så pass att jag kan gå utan problem med endast kryckor och käpp men det är nog bara att glömma. Har ju bara 10 veckor på mej och det är alldeles för kort tid. Har jag inte lyckats komma från rullatorn på 10 månader så lär det ju inte gå på 10 veckor heller.
Jag vet ju själv hur bra det känns att gå då jag har rullatorn som stöd. Även om jag avskyr den så är det faktiskt det bästa hjälpmedel jag fått under alla år som skadskjuten. Var emot det i det längsta men till slut sa min sjukgymnast ifrån och sa att jag fick acceptera den och jag ångrar det inte. Det har ändå fått mej lite på fötter igen om än sakta.Om jag nu ser till och tar det i små, små steg så kanske förbättringen kommer och den negativa spiralen tar ett slut.

Hoppas kan man ju alltid. Hoppet sägs ju vara det sista som överger en. :=)


Never give up
If You do
You`ll loose

Motvind och uppförsbacke!!!

Just nu är det stormigt ute....och det stämmer bra in på mej själv just nu. Jag kämpar just nu i motvind och uppförsbacke och är hela tiden rädd att trilla ner i dalen igen.
Motvind , då min kropp vägrar göra det jag vill. Den protesterar vilt och slår på bromsen så det knappt går att komma framåt. Som om kroppen gett upp!!! Den vill inte. Det har ingen ork kvar. Den vill ligga på sängen och lata sej resten av mitt eländiga liv. Inte göra en fysik ansträngning alls. För då, då slår smärtan till med besked. Lägger krokben för mej så jag inte kan gå. Så jag inte kommer ut på promenad som jag vill. Blir rent förbannad nu. Jag som försöker och försöker. Men till vilket resultat. En spark i arslet och sen ut i kylan igen.
Men vilja det har jag. Kanske lite för mycket ibland men utan vilja skulle jag bli helt apatisk. Inte orka ta mej upp överhuvudtaget. Inte orka ta tag i nått alls.
Men sån är inte jag.
Jag vill , jag kan ,jag ska. Så går mina tankar alltid. Även då det känns som mörkast. Den här veckan har varit ett rent helvete. Inget går rätt. Inget vill fungera. Men tjuriga jag stångar på och utmanar mej själv gång på gång. Ut och gå varje dag trots smärtan och att orken inte finns där.
Henrik försöker väl stoppa mej lite men vet samtidigt att det inte är så stor ide. Jag gör ändå som jag vill. Kanske tur ibland och mindre bra ibland.
Har inte blivit mycket till sömn heller veckan som nu gått. Inatt tex blev det runt tre timmar. Vaknade redan 04,00 i natt och hade så ont att det inte gick att sova.
Går väl an då jag inte ska nånstans men då jag får sova så dåligt blir humöret också därefter. Klumpig blir jag också. Dom här hemma bara suckar åt hur jag spiller och välter allt i min väg. Då smärtan är som värst funkar inte hjärnan som den ska helt enkelt.

Hade tänkt låna barnbarnet i morgon men var tvungen ställa in. Inte kul för honom om farmor inte orkar leka alls. Får bli en annan dag istället. Men jag känner mej besviken då jag sett fram emot det så.

Nått roligt har ändå hänt den här veckan. Jag och Veronica inhandlade oss en stor rymlig LILA snygg resväska. Som vi ska ha på vår resa i maj. Även guideböcker om London så jag får börja min reseplanering ordentligt. Är lättare att läsa och leta i en bok än leta på Internet då man är lite "hjärndöd" som jag.
Vi ska ju vara från lördag till lördag så jag vill planera lite eftersom jag tycker om att veta lite om hur man tar sej dit man vill och vart man åker. Tur att det kan göras liggande , passar mej som handen i handsken.
Nu börjar nedräkning ...endast 10 veckor kvar nu på lördag. Vips är vi där och då MÅSTE jag fungera. Så är det bara. Så det så. ;/

Idag är också en dag jag minns med sorg. Idag är det 1 år sedan min vän och arbetskamrat gick ur tiden i lungcancer. Saknar hans fina vänskap men har ljusa minnen av honom och fin kontakt med hans fru som nu också blivit en nära vän.
Tänker på henne och hennes familj just idag och hoppas dom har det bra.

/Tänd ett ljus och låt det brinna
låt aldrig hoppet försvinna det är mörkt nu
men det blir ljusare igen/

Solsken , men regn hos mej =((

Så har vädret fortsatt visa sej från sin bästa sida med vårsol och takdropp. Promenadväder kan man tycka. Okej jag har promenerat men det har inte känts okej. Min rygg och rumpmuskel krampar så smärtan i benet blir värre och värre. Har gått en något kortare promenad idag men det tog ONT, Ont med stora bokstäver. Var hela tiden rädd benet skulle ge upp så jag var på min vakt. Tänkte att om jag håller mej på benen åtminstone så kan det ju inte bli värre i alla fall. Varje steg idag var plågsamt. Min kropp protesterar vilt mot mina försök till träning. Har ju gått så lite i vinter då det var så kallt att det förstås gjort att jag tappat ännu mer muskler. Jag som knappt har några muskler kvar i rygg, mage och ben. Vilket nu resulterar i kramp och spänning i musklerna. Går inte att få dom att slappna av. Inte ens då jag ligger ner. Det kryper i kroppen av smärta så det är svårt att koncentrera sej. Veronica brukar märka då jag har väldigt ont just för att jag blir allmänt konstig just då. Säger tokiga saker och så vidare.
Har nu promenerat i 4 dagar i sträck och kan inte ge upp. Måste försöka komma över den tröskel som hela tiden stoppar mina försök. Tur jag är tjurig. En envis åsna som stångar sej blodig i försök att komma framåt. Nån gång måste det väl vända.

Fick idag tid för min bentäthets - mätning jag ska få göra. Min läkare rekommenderade den då min mamma var benskör och eftersom jag har såna problem med ryggsmärta. Han vill se så jag inte har benskörhet också....förutom allt annat jag redan har. Så i slutet av mars blir det den undersökningen och så får vi väl se vad den visar. Hoppas på bra besked. Behöver det.

På fredag har vi planer att låna Viggo ett tag och få mysa en stund. Då får jag nått annat att tänka på och han är bästa medicinen mot min smärta. Finns ingen medicin som funkar bättre än få njuta av sitt älskade barnbarn. Hoppas nu bara han är frisk och vädret är på vår sida. Ser fram emot fredagen med glädje och försöker tänka på det nu när det är så tufft med smärtan.


Som i sången som Orup sjöng //

och jag måste ha retat gudarna
måste gjort nåt fel

så har jag bara
regn hos mig


Eller Lena Ph:s//

Det gör ont, ont så ont så ont
Dom märker ingeting men...mmm
Det gör ont
Ont, det gör ont, det gör ont