1:a advent...efter en helg fylld med bak och bomber!!!

Vilket avslut på veckan det blev.
En vecka som varit fylld av aktiviteter och förödelse.
Fredagen hade vi bestämt att Viggo skulle kom hit så vi fick julbaka lite och bygga pepparkakshus. Veronica var och hämtade hit honom och han kom full av energi som vanligt. Med förklä och allt. Helt förberedd på vad vi skulle göra. Vi började med pepparkakshuset som jag köpt i färdiga delar. Tyvärr var det lite trasigt så jag fick börja med att laga det med lite smält , hett socker. Gick någorlunda. Sen fick Viggo dekorera det . Han gick för uppgiften med stor inlevelse. Han målade med kristyr och satte nonstop på . Blev så fint. Sen var han ju tvungen avsmaka godisen också under tiden han jobbade.
När delarna var dekorerade tog Veronica med Viggo upp till sej så tittade dom på "monster som spöar hjältar", han vill alltid se det med henne. Detta för att jag skulle få försöka få ihop huset och för att han inte skulle bränna sej i det heta sockret. Socker som är smält är otroligt hett. Jag brände med lite själv men inte så farligt. Efter mycket möda och stort besvär, då jag flera gånger funderade varför jag gett mej in på det här igen, så fick jag till slut ihop det och det blev väl inte allt för anskrämligt. Viggo var nöjd i alla fall.

Efter pepparkakshuset så dekorerade vi lite pepparkakshjärtan också. Viggo gillar verkligen pepparkakor.
Sen satte jag igång med att göra saffransdeg. Med Viggos hjälp förstås. Han hällde i mjöl och socker och körde sen maskinen.Duktig hjälpreda man har =)

Då degen nästan var klar kom Sara också för att hjälpa oss med bullbaket. Gick som en dans att baka då vi var så många. Roligt var det också. Viggo bakade egna lussekatter men ledsnade efter ett tag och det blev spring i benen. Så medan vi bakade klart så höll han igång med allt möjligt annat. Han är ju sånt energiknippe, man önskar man hade ett litet uns av hans energi.
Sen busade han runt med Verran och då Andreas sen kom blev det han som fick busa.

Till middag köpte vi sen hem pizza och Viggo åt och sjöng för oss samtidigt. Det blev en trevlig matstund och sen var det full rulle igen.
Andreas och Sara tog sen med Viggo och körde hem honom. Egentligen ville han stanna över men vi bestämde att det fick bli en annan gång då han inte hade med grejer för att sova över.
Blev så tyst och trist då han åkt. Jag längtar redan till nästa gång han kommer. Farmors favoritkille♥,

På kvällen sen då vi satt och såg TV hände det saker. Det började med att det kastades äpplen på taket. Vi låtsades som om ingenting hänt och struntade i det.
Då , en kvart senare skulle jag och Verran gå ut och rasta hunden en sista gång innan sängdags. Jag sa till Veronica att ta kopplet till Tessan fast vi inte brukar göra det vid den tiden . Stod och höll handen på handtaget odå det kom en rejäl smäll. Man till och med kände det i huset. Jag trodde då att dom kastat nått på fönstret och tvärt öppnade jag dörren. Vad ser jag då? Jo det flyger omkring en massa papper och jag får då syn på brevlådan, eller det som en gång var en . Ropar till Henrik som redan gått och lagt sej att dom har ju för fan sprängt bort vår brevlåda. Är rätt chockad för det var inte det jag väntat mej.
Vi går ut allihopa och tittar på förödelsen under tiden slår jag numret till 112.
Medan jag pratar med polisen hör vi ytterligare en sprängning nånstans längre bort. Samma smäll som tidigare. Får besked att dom ska skicka en bil och lägger på.
Baksidan och sidostyckena har fläkts ut och ligger nedanför hållaren. En bit av stålkanten som hållit fast brevlådan ligger också där. Locket och fronten hittar vi hos grannen mitt emot kanske 6-7 meter bort. Post virvlar runt i molekyler.
Allt känns så overkligt. Har det verkligen hänt?
Medan vi står där kommer det två killar i yngre tonåren cyklande och dom såg oss inte först. Men då dom ser att vi är ute så cyklar dom förbi i sakta mak och den ena gör tecken till den andra att titta rakt fram och inte på oss. Så trots att vi står där med en bortsprängd brevlåda med grejer utsprida över vägen så cyklar dom förbi utan att så mycket som kasta en blick på det. Vi upplevde det som att dom verkade väldigt skyldiga. Men då vi inte sett nått då det small kan vi inget göra. Men en av dom vet vi har varit och gjort bus här för ångra veckor sen , då vi fick ägg kastat på huset och fönstren.
Efter en dryg halvtimme kommer så polisen och tar upp anmälan om skadegörelse Mer kan dom inte göra men dom tror precis som vi att killarna nog har nått med saken att göra. Om vi skulle se dom igen så ville dom gärna att vi ringer så dom kan ta in dom på förhör. Men jag misstänker att dom nog håller sej borta ett tag nu. Dom vet ju att vi sett dom även om vi inget kunde göra då.

Sen efteråt kunde ingen av oss sova. Man låg mest och lyssnade efter ljud och vi var alla rätt slitna då det blev morgon.
Var bara åka iväg och inhandla en ny brevlåda och nu tog vi den billigaste. Ingen ide med annat, känns det som. Man vet ju inte om det händer igen.
Vi var också glad över att Viggo inte sovit över för hur rädd hade inte han blivit.

Idag första advent har ljusstakarna och slingorna åkt upp. Blir ljust och fint och det känns alltid lika roligt att få pynta lite. Så vi får vara glad att avslutet på helgen blev lugn åtminstone.
Var även ut till pappa och hjälpte honom få taxens klor klippta. Blev en brottningsmatch men vi vann och klorna blev klippta.

Ny vecka , nya utmaningar !!!

Ytterligare en helg och advent rycker närmare. Mycket jag skulle behöva göra men hur det ska gå vet jag inte. Energin vill inte riktigt infinna sej.
Har haft en sån besvärlig period av smärta nu ett längre tag att det är svårt komma ur den. Sen då att Tessan varit krasslig i samband med operationen gjorde ju inte saken bättre. Oron för henne gjorde visserligen att jag hade mindre tid att fundera på min egen smärta. Men i takt med att hon hämtat sej så kommer smärtan tillbaka med full kraft. Den har förstås aldrig varit borta utan det handlar mer om att jag inte hunnit med att tänka på den då jag hade annat att tänka på.

Konstig egentligen hur kroppen fungerar. Man borde alltid ha nått annat att fundera på så man slipper känna efter hur man själv mår. Nä skämt åsido, det är ju inte direkt så man önskar andra ont så man själv slipper utan mer att hjärnan behöver stimulans så den tänker bort smärtan. Lite av det är nog det som ACT ska handla om. Det som jag ska få testa på VC framöver. Lite "hjärnskrynkleri" med andra ord.

Helgen blev lugn med ett litet snabbt besök hon svåger med fru i lördags. Svågern har varit i Afghanistan och hade just kommit tillbaka. Blev en trevlig stund med surr och sånt. Alltid lika roligt att komma hemifrån en stund och få se annat än våra väggar. Dom ser jag nog ändå.

Söndag blev det en fika sväng till pappa.
Sen kom Richard förbi med sina små på em. Det hade jag längtat efter. Var flera veckor sen dom var här sist. Blir väl så ibland då Richard endast är ledig på helgen och dom förstås har annat att göra då han är ledig. Men man vill ju få träffa dom små liven så ofta det går nu då vi har dom så nära. Men nu kom dom till sist och gamla farmor blev glad.
Viggo, mysgossen , var som vanligt sitt glad mysig jag. Full rulle och pratsam som alltid. Han är bara bäst♥♥.
Molly , som nu är 7 månader , var lita fundersam först. Har inte träffat henne på en månad så det är ju förståeligt. Hon slappnade sen av och blev riktigt glad hon med.
Man ser att hon mer och mer börjar få en egen personlighet. Söt är hon också.♥♥ Som en liten prinsessa.
Så avlutningen på veckan blev bara för bra . Det lever jag på i flera dagar nu.

Nu är det ny vecka och nya tag som gäller. Har dammat av vårt gåband och Henrik har burit ner det. Har tänkt jag ska försöka gå på det då det är halkigt ute, som idag . För då det är halkigt kan jag inte gå. Då spänner man sej och får ännu ondare än man redan har. Men då får jag i alla fall lite träning även om det inte är lika roligt som att gå på riktig promenad. Ska ge det en chans men har nu satt den så man kan se på TV medan man går. Då kanske det inte känns lika trist. Det är inte lätt att hitta en bra gångtakt då jag inte gjort det på länge. Men till slut hittade jag en hastighet som funkade utan att det tog ont.
Nu då jag lagt bassängträningen på hyllan för ett tag så måste jag försöka träna mina slappa muskler med promenader istället och om jag nu har gåbandet framme så kan jag ta det då det inte går att gå ute.
För jag känner att jag behöver nått. Jag känner ju att jag blivit så svag i högra sidan att det är en riktig utmaning att hålla kroppen rak. Vet att promenader är det som funkat bäst.
Nu , just nu, känner jag en hemsk smärta i benet. Självklart så var det ju väntat. Men bara jag kommer över det värsta så kanske det minskar. Kanske.
Synd bara att det inte är träningsvärk utan nervsmärtan som ökat. Har inte kunnat känna träningsvärk de sista åren då nervsmärtan är så stark. Man känner ju bara av den starkaste. Hade varit så skönt att kunna känna träningsvärk. Så man vet att det funkar . Men det kanske funkar ändå. Den som lever får se. Och jag är ju van vid smärta så. Men det blir lite för mycket ibland.

Men nu då det lackar mot advent så är det inte läge känna efter för mycket. Har lite projekt på gågn som måste göras. Det ska bakas saffransbullar och det har vi planerat göra på fredag. Ska ta hit Viggo också så då går det säkert bättre. Han är mitt vitaminpiller som gör att jag orkar mer än jag egentligen gör. Sen ska vi också bygga ett pepparkakshus. Har köpt ett färdigt som man bara behöver sätta ihop och dekorera. Det är ju det som är det roliga.
Sen måste jag göra i ordning adventskalendern till Viggo. Har inte gjort den ännu och nu är det hög tid. Brukar göra små paket med lite små saker och godis i. Som min mamma gjorde åt mina barn då dom var små.
Det är lite pyssel och det är rätt skoj att göra.

Sen hoppas jag nu att vi får lite snö så vi kan få lite julstämmning. Vill inte ha sån här vinter. Mörkt och trist och halkigt. Nej riktig vinter ska det va. Med snö och minusgrader.

Dagen efter....eller kanske veckan efter?

En fartfylld helg har passerat med riktigt fest. En sån fest att man klär upp sej och målar och sånt. Sånt man inte gör annars. Känns roligt att nån gång, blir ju bara en gång per år, få klä upp sej lite och gå ut. Gå ut och träffa lite folk och sånt.
Middagen var god, trerätters med förrätt som bestod av räkor och aioli och bröd, jag år brödet och Henrik fick mina räkor=), sen varmrätt med grillad oxfile, potatisgratäng och en god sås till. Efterrätten var en sorts bakelse med hjortron på. God dryck till allt detta också förstås, både rött och vitt och dessertvin.
Vi hade trevlig bordssällskap under middagen så det var kul. Bara det att få träffa lite folk och surra om allt möjligt var trevligt . Jag som sällan träffar folk behöver det nog mer än nån annan. Efter middagen serverats och den blev bortdukad så gick vi runt lite och surrade med folk. Dans blev det inte alls för det kunde jag inte , går inte dansa med en krycka=) Men att bara surra och prata med folk räcker mer än väl. jag gillar den biten då man nu känner lite fler på festen då vi varit med några år, sex år nämligen. I år blev vi kvar riktigt länge, dottern hämtade hem oss först efter klockan 00, så länge blev det. Men det var en rolig kväll och sen får efterspelet komma dan där på.

Jag brukar säga att jag får "baksmälla" i hela kroppen. "Normalt" folk får det huvudet men inte jag inte. Nä jag ska alltid vara värst.
Men det är smällar man får ta. Vill man nån gång få ha roligt får man offra sej. Att man sen får lida för det är ju ändå nått man kan ta då jag själv valt att utsätta mej för det. Jag gör för det mesta ett val. Ska jag eller ska jag inte utsätta mej. Ska jag gå och ha kul eller ska jag ligga hemma och inte ha kul men mindre smärta. Då väljer jag ibland den enkla smala vägen men nån gång då och då väljer jag att strunta i det svåra och ha lite skoj. Att jag då sen får för dj***gt ont det kan man ta. Det är värt det såna gånger. Jag har ju själv valt det och då är det lättare acceptera. Jag vet ju alltid innan hur det kommer sluta så.
Fast visst, just idag så är det inte roligt.
Men man tar sej igenom det också. Vet ju att jag kommer igen. Kan ta några dagar kanske en vecka men jag kommer.
Men som sagt, tufft just nu. Hade tänkt ta mej ut en kort promenad men då insåg jag direkt att det inte kommer att gå. Inte idag , kanske imorgon. Den som lever får se.

Vovven mår bättre och bättre nu. Har sån aptit att vi knappt kan tro det. Speciellt som vi hade det så tufft för en vecka sedan. Såret läker fint och nu får hon börja ta korta promenader igen. Så Veronica tog henne ut idag då inte jag kunde. Hon blev så glad Tessan. Hon som älskar promenader. På torsdag är det tre veckor sen operationen och snart så får hon börja vara som vanligt igen . Än har jag henne fastspänd i sängen så hon inte ska hoppa ner själv. Om ytterligare en vecka kan vi nog släppa lös henne och allt får återgå till det normala. Ser i alla fall positivt ut så här långt så nu håller vi tummarna för att det ska fortsätta så.

Igår var det ju farsdag men den firade vi inte så mycket. Andreas och Sara kom förbi med en tårta och Veronica hade gett honom en Whiskey i förväg. Henrik var också iväg till sin pappas grav och tände ett ljus. Min pappa firade vi ju förra helgen redan så i övrigt blev det en stilla söndag utan större utmaningar.
Bra för min stackars kropp, den orkade inte mycket igår och ännu mindre idag.
Men i morgon är en ny dag och då hoppas jag det börjar ge med sej lite. Åtminstone så jag kommer mej iväg på en liten runda.

Kvällen är mörk
Natten är lång
Men gryningen kommer
och dagen i morgon
kan ju faktiskt bli
riktigt skön…


Några rader jag läste i en annan blogg// stämmer så bra idag ♥

Det går framåt....för vovven i alla fall

Ny vecka och i måndags fick vi äntligen ta bort klämmorna som hållit ihop såret under Tessans mage. Det var många, såret är nästan 10 cm långt. Stort på en sån liten hund.
Nu har hon även fått lugnare i magen och hon äter, faktiskt med riktigt god aptit, för att vara Tessan. Vi har bytt foder och i början ville hon inte äta det. Men sen började hon så smått och nu gillar hon det. Sen håller vi på trappa ner cortison-kuren också. Är nu nere på 1,5 tablett. Ska ner till den dosen hon ska ha dagligen 1/5 tablett är det. Men eftersom vi gjorde en sån ökning ska vi trapp ner i tre dagars intervall. I morgon är vi ner på 1 tablett så det närmar sej.
Hon får fortfarande ha tratten då vi inte har henne under uppsikt då hon ännu har lite skorpor kvar i såret. Men vi hoppas slippa den snart. Sedan nu då det gått 2 veckor sen operationen så får vi gå lite korta promenader med henne. Men hon ska inte hoppa och springa ännu så vi begränsar det till runda runt huset och en liten bit efter gångstigen. Vill ju inte att hon ska få nått bråck eller så. Det tar ytterligare två veckor innan det ska vara helt säkert att bukhinnan har läkt.
Sen hoppas vi nu att hon ska få vara frisk resten av sitt liv, och slippa sina återkommande återfall av kräkningar och diarré För det var ju det som vi var ute efter med operationen.

Själv har jag inte haft nån riktigt bra vecka. Benet har värkt mer än vanligt, när hunden var sjuk kände jag inte av det men nu då hon mår bra kom det som en riktig käftsmäll. Nu är det smärtan i ben och rygg som förstör nattsömnen, inte vovven mer. Hon sover lugnt trots att jag är upp och vandrar mellan varven.
Tog en runda i förgår ändå. VILLE så gå. Borde kanske inte gått hela rundan men är huvudet dumt får kroppen lida. När jag gått halva sträckan så undrade jag hur jag skulle ta mej hem. Det högg och slet i ryggen och benet tog för dj***igt ont. Men eftersom jag hade lika långt tillbaka så var det bara slutföra rundan. det tog tid och till sist kom jag hem. Men sen hade jag ont. Sov inget den natten och avstod därför att gå igår och idag. Måste ju komma i form till lördag då vi ska på fest.
Har ju sett fram emot det då det är enda gången vi är ute på galej. Så nu har jag lovat Henrik att jag inte ska gå och förstöra mej så vi inte kommer iväg.
Så nu blir det ryggläge och värme i dagarna fram till lördag. Har ju ny klänning och allt så jag måste ju få användning för den.

Igår fick jag en rolig överraskning Min svägerska kom på besök. Jag visste att hon skulle komma men inte att hon skulle ha med sej allt. Hon hade med sej tårta, rosor och en present till mej. Hon hade även med sej porslin och dukade fint så det enda jag stod för var att koka kaffe. Sen tog hon även med sej disken hem. Det kan man kalla en riktig uppvaktning. Inte ett dugg besvär utan bara trevligt. Inte alla som fyller år i så flera månader =)

Sen hade hon även ett förslag som jag ska ta upp med min läkare. Hon sa att det finns en ny metod eller behandling mot kronisk smärta som heter ACT. Det är nått som inte tar bort smärtan men som gör den mer hanterlig och uthärdlig. Lät intressant så jag har mailat min läkare på VC så får jag se vad han tycker. Det är visst en på vårdcentralen som utför just ACT.
Jag är öppen för allt som inte innebär att dom ska sprätta upp mej. För den biten är jag färdig med. Törs inte riskera det en gång till.

Igår hade jag också ett tråkigt samtal med min moster. Dom hade fått en trist besked och nu väntar en lång tid av oro och behandlingar. Jag hoppas nu att allt ska gå som det är tänkt och att det blir bra efteråt. Det blir en tuff tid för dom.
Sänder varma kramar♥ och tankar till dom och hela deras familj. Håller tummarna.

Jobbig vecka =/

Det gick inte som vi tänkt med Tessans kastrering. Vi hade ju en förhoppning att det skulle göra henne friskare. Men så blev det inte ....i alla fall inte direkt. Just idag är det hyfsat lugnt men det har varit en tuff tid. Är nu en vecka sen operationen och magen hennes är fortfarande i olag.
Hon blev ju också inlagd igen på djursjukhuset under tisdagen då vi haft ytterligare en natt med diarre och kräkningar. Dom tog in henne och hon fick ligga över natten med dropp för hon var rätt uttorkad. Inte konstigt med tanke på hennes diarréer. Hon hade även feber 39,9 grader, en hund ska ha ca 38,5. Det berodde tydligen på uttorkningen också. Dom hittade som tur var ingen infektion utan troligen var det den smärtstillande medicinen som slog ut magen.
Efter ett dygn på djursjukhuset fick vi ta hem henne igen. Hon var inte frisk då men bättre och dom tyckte det var bäst vi tog med henne hem då hon verkligen inte gillade att vara där. Vår lilla rädda tjej.

En glad nyhet fick vi också i onsdags....IF godkände mina veterinärkvitton och vi fick ersättning genom försäkringen....skönt. För då kom vi undan med 2500 istället för 10500 som vi nu är uppe i. Nån nytta ska man väl ha för djurförsäkringen som jag betalar dyrt för, 244 kr / mån kostar den.
Egentligen ersätter dom inte kastrering i förebyggande syfte. Men om det är medicinskt befogat kan dom göra det. Så jag bad därför min veterinär skriva till IF och förklara varför vi bestämt oss för kastrering. Och det lyckades. Så jag ska då inte klaga, IF var ju faktiskt medgörliga. Trots att jag först fick nej.

Eftersom Tessan fortfarande inte är okej i magen har vi nu fått öka cortison-dosen rejält i några dagar. Ska ge det i tre dagars intervall med nedtrappning till den dagliga dosen hon annars har. Verkar som om det fungerar. Hon har i all fall börjat äta lite och har mindre diarre. Så nu får vi se om det håller.

Helgen blir i lugnets tecken.
Lördag tänkte vi lyxa med en fin middag,med oxfile och allt Hemma för vi ska ju bort nästa lördag. Vi har ju 29-årig bröllopsdag på söndag .
Då vi gifte oss för länge sedan var det också Allhelgonahelg.
6 november 1982 var det. Vart har dom åren sprungit iväg???
Nå man behöver ju bara ta en blick i spegeln så förstår man. Där har åren satt sina spår minsann. Inte ser man ju direkt ut som då. ;-)