Nu är det inte bara jag som har ont. Stackars Tessan har fått sprickor på trampdynorna , speciellt på en baktass. Det blödde igår så vi har smort med salva som som luktar tjära och satt på en socka. Sockan hatar hon, hon skuttar omkring här inne på tre ben. Vill inte gå på sockan. Tycker så synd om henne. Det tar ont i tassen , jag får knappt röra i den för att smörja.
Sen har hon haft ett återfall med magen och kräkts i två omgångar. Så vi har lite dietkur nu för att återställa balansen. Ris , kokt kyckling och hälsofil är hennes diet för dagen. Och hon miss tycker inte. =)
Så idag skippade vi promenaden helt. Dels var det kallt, -14 grader och dels hade jag så ont efter köttbullsrullandet igår och så har jag till på köpet fått ont i halsen. Riktigt tjock känner jag mej. Så det blev honung för mej .
Så vi , jag och Tessan ligger här och kurerar oss. Nu hade jag ju en giltig anledning att skippa promenaden. Annars har jag bestämt mej för att jag SKA gå oavsett hur ont jag har. För annars blir det ju aldrig. Skulle jag bara gå då jag INTE har ont, vilket jag aldrig har, så skulle jag bara ligga här och sura.
Jag måste komma i form , jag ska komma i form.
Smärtan har blivit alldeles för stor del av mitt liv. Den har senaste 1 1/2 året tagit mej i ett stadigt grepp och vägrat släppa. Har ju levt med smärtan i 9 år nu ( den 10 dec. 2001 skadade jag mej) men den har förvärrats sista åren. Varför har jag inte fått nån förklaring till. Ingen kan säga varför. Har som hamnat i en ond cirkel med smärta och mindre muskler, mindre muskler och mer smärta och så har det rullat på. Och det verkar tufft att bryta spiralen.
Har nu låtit bli sjukgymnastiken ett tag för att se om smärtan minskar men det har den inte gjort. Snarare tvärtom. Nu ska jag börja om igen efter helgerna och se hur det går då.
Har även försökt ändra lite med medicineringen men jag är inte helt nöjd med den. Mina tidigare smärtstillande har för lite effekt numera då jag ätit dom i så många år. Så därför har jag försökt byta ut den mot en annan . Kan vara en orsak till att smärtan ökat då jag trappat ner den gamla först för att börja med den nya.
Ska prata lite med min sjukgymnast nu före jul och bestämma när jag ska prova bassängen igen.
Jag saknar den så mycket. Det var ju också en social bit för mej. Att få komma hemifrån en stund .Se nått annat än dessa väggar. Så jag hoppas nu jag kan börja igen i januari och att det funkar bättre nu då jag avstått ett tag. Det är svårt att lära sej att vara LAGOM. Inte vara för duktig . Känna efter vad kroppen säger dej och lyssna till det. En riktigt svår balansgång då man oftast vill mer än vad man bör. Vid det här laget borde jag lärt mej det. Men än idag så gör jag för mycket ibland men jag har blivit bättre. Har haft så många bakslag att jag blir tvungen. Om kroppen säger vila så är det vila . Sen har jag ju Henrik och Veronica som tjatar på mej då jag inte lyssnar på kroppen. Dom är på mej jämt och säger till mej. Och det är nog bra för ibland går det överstyr.
Vet en tjej som skadat sej för ett år sej som har riktigt svårt att acceptera läget. Hon är 20 år yngre än mej så jag lider verkligen med henne. Jag , jag är ju gammal och har hunnit med mycket innan skadan men hon har hela livet framför sej. Jag hoppas verkligen hon kan få hjälp med smärtan, bättre än jag fått.
För då man som jag hamnar i läget då smärtan är kronisk då är det liksom kört. Då finns inte mycket att göra utan man får gilla läget och göra det bästa av det.
Får ofta höra att "du ser väl pigg och fräsch ut" och då vill man bara klappa till den personen på käften. Jag känner mej allt annat än PIGG OCH FRÄSCH. Smärta syns inte utanpå, men den känns . Ingen ser hur ont man har. Andra har svårt att förstå. Bara dom själv som lever med smärta vet hur det känns. Jag brukar säga åt en del att har du haft ryggskott nån gång så kan du föreställa dej hur det kan vara fast värre. Ryggskott går över. Och nervsmärta är en smärta som är så ilsken. Den skär inombords som om du har en kniv i ryggen som sakta vrids om . Och om det blir riktigt illa hugger den till så benet viker sej. Smärtan är konstant ner i foten . Förr , i början då jag skadat ryggen så kunde ibland smärtan dra sej tillbaka uppåt och det var ett bra tecken sa dom då. Då skulle det kunna gå tillbaka. Men numera är den alltid ända ner i foten , ut i tårna och där sitter den alltid. Från ländryggen, ut genom högra höften , ner i låret på utsidan och genom knäet. Sen ner efter vaden på framsidan och ut i foten efter sidan fram till tårna. Kan säga precis hur smärtan går. Den drar aldrig tillbaka sej mer. Den är bara mer och mindre stark , mest mer för tillfället.
Är så trött på det här. Nu då jag egentligen vill pyssla med mycket inför julen så känns det extra svårt. Kan ju inte ens fara iväg på stan själv och kika runt. Jag som brukar baka mycket och göra lite hemgjord godis. Nu har det bara blivit saffransbullar och sen pepparkakor , men dom fick Viggo. Hade planer på att göra mazariner men vet inte om det blir. Måste ha Veronica till hjälp.
Känner mej rätt värdelös just nu.
Men en glad nyhet fick jag idag. På tisdag nästa vecka kommer mina kära gamla arbetskamrater Birgitta och Birgit hit. Oj vad jag blev glad då Birgitta ringde. Dom var ju här för ett tag sen och lovade då att komma tillbaka snart igen och nu kommer dom alltså. Ska bli så roligt. Längtar så. Få surra och skratta och skvallra lite. Vilken julklapp det blev. En riktigt bra sådan.
Dom är ju också pensionärer som jag fast inte sjukpensionärer. Dom vet att jag inte själv kan åka någonstans så det är jätteroligt att dom kommer hit istället.
Jag är själv jättedålig på att hålla kontakten men dom har alltid vara bättre på det.
Är så kul att dom inte glömt mej då vi inte jobbat tillsammans på drygt 6 år eftersom jag varit sjukskriven så länge.
Jag behöver det så väl. Nått att se fram emot och glädjas åt. Nått som bryter den trista banan. En ljusglimt i decembermörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar