Ny bloggadress

Har ny bloggadress sedan januari 2012.
Maila mej om ni vill ha den nya adressen.
Vill slippa ovälkomna snuskkomentarerna jag haft ett tag.
Maila på christinaingmarie@gmail.com eller lillkrillan@live.se

. och julen kommer med stormsteg.

Ny vecka , nya utmaningar eller inte????

Kroppen seg men jag tog en tur på gåbandet ändå. Måste bara röra mej. Snön gör det för tufft att gå i då plogningen är under all kritik....som vanligt alltså.
Samma visa igår och tidigare under förra veckan var det halkan som satte stopp för mina promenader.
Därför har jag nu försökt gå på bandet istället. Inte helt bra men bättre än ingen promenad alls. Jag har lite svårt få till rätt gång just på bandet då jag måste försöka gå så rak som möjligt och ändå hålla mej fast. För håller jag inte i mej går det inte alls gå. Jag kan ju inte gå utomhus utan stöd så.
Idag gick jag ca 20 min och det gick bäst hittills. Men roligt är det inte. Jag går mycket hellre utomhus.
Hoppas nu det slutar snöa ett tag så plogbilen dyker upp och jag får komma ut i friska luften igen.

Veckan som gått gick i sakta mak.
Tisdagen, på Lucia, var jag och Veronica iväg till Viggos dagis för lussefirande. Trevligt och mysigt. Älskar bara se dom små barnen stå där och sjunga julsånger . Bästa som finns . Dom är ju sååå duktiga de små. Och modiga. Tänker själv tillbaka hur det kändes då man skulle stå där framför alla föräldrar och hur otäckt jag tyckte det var. Men Viggo han har inga som helst problem med det. Och sjunga det kan han. Sötungen♥

Torsdag sen då var det dags för examenshögtid för sonen. Andreas har i 2,5 års tid studerat till ingengör i elektronik och automation och var nu färdigutbildad. Fint uppklädda i kostym och allt fick dom sina betyg. Trevligt och man kände sej otroligt stolt över att vara mamma till honom.
Hände faktiskt en riktigt rolig grej då vi kom dit. Träffade då hans lärare som tog i hand och undrade om jag var hans sambo. Jag höll på ramla baklänges av skratt, jag hans mamma, hans gamla mamma blev tagen för hans sambo. =) Det ska jag njuta av länge. Andreas han sa att antingen måste jag se ung ut eller så är det han som ser gammal ut=) Helt klart måste det vara jag som ser ung ut ;-)
Nu väntar bara att hitta ett bra jobb. Håller tummarna för att det ska gå vägen. Han har lite på gång så jag hoppas det blir som han vill.

Lördag då hade vi Andreas och Sara här på middag då Sara åker upp till sin mamma under julen. En älgstek, av årets usla jaktskörd blev det med potatishalvor och rödvinssås. Mums.

I övrigt har det inte hänt så mycket. Fika i Kallax igår som vi brukar.
Avstämning om julafton och sen hem igen.
Hundfrisering blev det också då hon var i stort behov av det. Har blivit så långhårig och tovig att det tog en bra stund att få bort allt lurv. men nu är hon julfin.

I veckan så har jag lite pyssel att få till. Har inte förberett mycket. Ligger faktiskt efter mot vad jag brukar. Har inte haft lust eller ork att börja. Inga köttbullar gjorda , ingen sill heller och knappt nått julbak. Har helt enkelt inte haft lust eller ork att börja.
Men julklappar till de små har jag fixat klart. Och det är väl viktigast. Barnen är det viktigaste som finns och julen är till för dom. Vi vuxna är nöjd med att få umgås och god mat men barnen måste få tomte och klappar.
Iår har jag tänkt försöka hålla inne på maten lite då det alltid blir för mycket av allt. Man blir så less på julmaten. Räcker att äta det en eller två ggr men inte mer. Har också tänkt prova med lite kalkon som omväxling till skinka. Ärt inte särskilt förtjust i julskinka så. Har köpt kalkonfiléer som jag tänkt göra nått gott av. Få se hur det blir.

Idag blir det i alla fall frisören för mej och Veronica. Vi ska göra oss lite julfin och sen ska vi om till godisbutiken och inhandla julgodiset.
Kanske kommer jag igång då med köttbullar och sånt så det inte blir stress som vanligt. Bara för att man har en hel vecka på sej så behöver man ju inte spara på det allt för länge. men nu har det blivit så och nu är det bara sätta igång.

Smärtan den har ju inte varit att leka med heller under veckan som gått. Vädersmärtor och andra "vanliga" smärtor har gjort det tufft. Inte mycket till sömn heller . Ca 3-4 timmar per natt i en veckas tid nu. Känner mej rätt sliten med all rätt. Lite därför det varit svårt med inspirationen angående julen. Men i veckan ska jag försöka tänka bort den lite , så gott det nu går och få saker och ting gjorda.
Vila mellan varven och Mindfullness-tänk så man får tillbaka energin.
Vet att det alltid blir så illa med vädrets makter och mycket aktivitet. men jag måste ju få göra nått. Inte bara ligga i min säng och inte göra mer än finnas till. Då är smärtan de smällar man få ta som "belöning" för att man fått ha lite roligt ibland. Smärtfri är jag ju aldrig ändå. Smärtan är en del av mej och mitt liv så det är bara ta det som det är. Jag är ju som sagt van , 10 år av smärtelände , då vet man hur det är. Men jag väljer ju själv om det är sånt som är värt mer smärta eller inte. Det jag vill gör jag och det jag inte vill låter jag bli. Enligt alla experter på smärtproblematik ska man göra det som känns roligt och njuta så gott det går.
Så det är så jag förökelser leva även om det är tufft emellanåt. Men jag är inte den som ger upp och jag kommer inte att göra det nu heller.

Julen ska firas och det ska bli så härligt att få umgås med alla som vi alltid gjort. Och nu har jag ju 2 fina barnbarn att få fira med. Mitt livselixir det är Viggo och Molly det ♥♥ farmors bästa medicin nånsin. Livets efterrätt helt klart.

10 år .... inget roligt att fira precis

Igår , den 10 december var det exakt 10 år sedan ryggen brakade ihop. Inget man vill fira precis men en dag jag aldrig glömmer. Jag minns det ännu som igår . Jag och en arbetskamrat hjälper en handikappad kvinna som ramlat. Inte en gång utan vi lyfter upp henne två ggr. Andra gången kände jag det. Nått hände med ryggen. En smärta som högg ända ner i benet. Då trodde jag inte det var så farligt. Tänkte att det går över bara jag får vila lite. Skulle vara ledig helgen så jag tänkte det blir nog bra. Men ack vad man bedrog sej. Nu så här 10 år efteråt så var det startskottet på 10 år av smärta och elände.
Inte trodde jag mitt liv skulle bli så här.
Att arbetslivet tvärt skulle ta slut.
Att jag skulle bli sjukpensionär före 50 års ålder, var ju bara 40 år då det hände.
Nu med facit i hand så ser jag hur fel jag trodde. Jag som provat allt för att bli av med smärtan. Nu vet jag att den aldrig nånsin kommer att försvinna. Den är en del av min vardag. Ibland mer , ibland mindre. Allt för ofta mer tyvärr.

Men man lär sej leva trots allt. Även om humöret tryter ibland. Då och då känner man bara hopplöshet och inget roligt alls. Då vill man bara dra täcket över huvudet och aldrig stiga upp mer. Men så tar man sej i kragen och kommer på banan igen.
Kämpar på, om än i motvind.
Men visst, jag känner att livet varit orättvist många gånger. Varför just jag. Varför skulle jag vara den procent av alla med diskbråck som sen får permanent nervskada. Läste nånstans att 98-99 % av alla diskbråck läker ut av sej själv med inga eller små men. Men givetvis hör jag till den återstående procenten.

Sen smärtoperationen som stjälpte mej totalt. Där lyckas också de flesta operationer.
Utom min förstås. Där hände allt som kan gå fel en sån gång. Skada på ryggmärgen med läckage och hjärnblödning ( subduralhematom) som följd. Och även mer skada på nerven pga av ärrvävnaden. Med känselbortfall och mer nervsmärta än innan. Kan man ha mer odds emot sej???? jag bara undrar.
Enligt läkaren som gjorde operationen hade han bara varit med om ett enda fall tidigare som gått fel före mitt. Och då har han ändå jobbat i 20 år med detta.

Även operationen i huvudet gick fel lite grann. Fick en blödning till efter operationen som tog talet en stund. Även det en komplikation som finns, men som inte alltid sker. Men givetvis fick jag det. Har än idag sviter av det. Funktionsstörningar och svaghet i höger sida. Svårt med visst tänk och visst prat. Men det vänjer man sej också med.
Det enda positiva med blödningen är att den hade samband med ryggen och inte att det var en stroke som kom av nån blodpropp. Om man nu kan kalla det positivt i den bemärkelsen. Så tyckte i alla fall strokeläkaren att jag skulle se det.

Ibland brukar jag fundera på om det finns nån där uppe som ogillar mej. Nån som styr mitt öde och som gör att allt som kan går fel. Jag måste gjort nått ont för att förtjäna det.

Nä så nått bra 10 års jubileum kan man inte kalla det här. Bara en dag att minnas och en dag som jag aldrig kommer att glömma. Smärtan kommer alltid att påminna mej var jag än är och var jag än går.

Nått bra i helgen blev det ändå. Jag fick äntligen rå om mina barnbarn i några timmar. Flera veckor sen sist så jag har saknat dom . Dom är den stora glädjen i mitt liv. Det som får mej att glömma smärtan för ett tag och som gör mej så glad och tillfreds. Dom små liven betyder allt för mej och jag är så glad att dom finns.
Viggo ♥ och Molly ♥ det är det bästa som finns. Bättre medicin finns inte.

Äntligen lite vinter =)

Tänk att man äntligen kan få se lite vinterlikt ute igen. Med minusgrader och lite snö. Får hoppas det är slut på "survädret" med regn och rusk nu. Här i norr ska vi ha "riktig" vinter. Inte sån eländig , mörk och blöt tid som vi haft hittills. Är less på det nu. Mot kyla kan man klä sej men mot regn är det inte lätt. Man har inte lust alls med promenader då.

Nåväl veckan som gick så var jag rent av duktig om jag får säga det själv.
Jag gick min runda på 5,5 km varje dag...och det gick =)
Tog det piano och gick i min egna lilla takt. Då Veronica och Henrik jobbade båda två så var det bara jag och hunden. Och då kan jag lättare reglera farten så den stämmer för min förmåga. Var nog därför det gick vägen.
Och ändå var inte vädret helt på min sida. Det var regn och rusk och halt mellan varven men jag tjurade på och gick och såg till att ta det lugnt så inget missöde händer. Så nu har jag promenerat på i 8 dagar i sträck och än funkar det.
Envisheten och att jag tagit det efter min förmåga verkar gå just nu. Ska inte säga för mycket för då brakar det väl ihop igen.

Vädersmärtorna är mindre nu då det blivit kallt. Ruskvädret var allt annat än snällt mot smärtan. En natt då det regnade och blåste som värst var det helt omöjlig att sova pga smärtan. Men nu har jag haft två bra nätter då jag sovit hyfsat. Hyfsat för mej är 5 timmar . Inatt var det visserligen lite oroligt då vovven hade problem med magen igen. Men det lugnade sej och som vanligt väcker hon maken först inte mej =) Tycker nog matte måste få sova =)

Helgen som var var stillsam och lugn.
Söndagen var vi ut till pappa och fikade och sedan på kvällen blev det konsert för mej med svägerskan. Vi var på en rockig julkonsert på Kulturens hus. Var riktigt bra. Annorlunda om man tänker på julmusik men mycket bättre. Jag gillade det skarpt.
Att det blev jag och hon som gick berodde på att brorsan hade jour och kunde inte gå och då dom redan köpt biljetter fick jag gå med istället. Tur för mej . Jag behöver lite omväxling ibland. Få se nått annat än husets väggar och komma ut bland folk .

Veronica och jag var också en sväng på Sunderbyns julmarknad. Mycket fint hantverk att se men inget som jag tyckte jag ville ha. Förutom en söt tovad figur med lite julrött på. Den var så söt och påminde mej om Tessan så den köpte jag. Istället för en tomtefigur. Skulle också ha köpt anisbröd men dom hann ta slut så några såna blev det inte. Mamma bakade alltid såna men jag kan inte det själv. Har testat en gång och det blev inte bra alls. Nåja det kanske blir fler tillfällen att få tag i det.

Igår hade vi Sara sovande här då dom skulle få omtapetserat i sin lägenhet på dan då hon ska sova, nattarbetare som hon är.
Sen kom även Andreas hit och jag bjöd dom på middag. Andreas hade varit på anställnings intervju och nu väntar han på besked hur det blir. Håller tummarna för att det ska gå bra.

I veckan har vi inga planer alls. Bara lugn och ro och hoppas på det bästa.
Lite mer snö så det blir juligt och fint önskas.
Det är ju inte jag som skottar =)
Och minusgrader så det inte smälter bort och blir halt.
Önska kan man ju alltid.

1:a advent...efter en helg fylld med bak och bomber!!!

Vilket avslut på veckan det blev.
En vecka som varit fylld av aktiviteter och förödelse.
Fredagen hade vi bestämt att Viggo skulle kom hit så vi fick julbaka lite och bygga pepparkakshus. Veronica var och hämtade hit honom och han kom full av energi som vanligt. Med förklä och allt. Helt förberedd på vad vi skulle göra. Vi började med pepparkakshuset som jag köpt i färdiga delar. Tyvärr var det lite trasigt så jag fick börja med att laga det med lite smält , hett socker. Gick någorlunda. Sen fick Viggo dekorera det . Han gick för uppgiften med stor inlevelse. Han målade med kristyr och satte nonstop på . Blev så fint. Sen var han ju tvungen avsmaka godisen också under tiden han jobbade.
När delarna var dekorerade tog Veronica med Viggo upp till sej så tittade dom på "monster som spöar hjältar", han vill alltid se det med henne. Detta för att jag skulle få försöka få ihop huset och för att han inte skulle bränna sej i det heta sockret. Socker som är smält är otroligt hett. Jag brände med lite själv men inte så farligt. Efter mycket möda och stort besvär, då jag flera gånger funderade varför jag gett mej in på det här igen, så fick jag till slut ihop det och det blev väl inte allt för anskrämligt. Viggo var nöjd i alla fall.

Efter pepparkakshuset så dekorerade vi lite pepparkakshjärtan också. Viggo gillar verkligen pepparkakor.
Sen satte jag igång med att göra saffransdeg. Med Viggos hjälp förstås. Han hällde i mjöl och socker och körde sen maskinen.Duktig hjälpreda man har =)

Då degen nästan var klar kom Sara också för att hjälpa oss med bullbaket. Gick som en dans att baka då vi var så många. Roligt var det också. Viggo bakade egna lussekatter men ledsnade efter ett tag och det blev spring i benen. Så medan vi bakade klart så höll han igång med allt möjligt annat. Han är ju sånt energiknippe, man önskar man hade ett litet uns av hans energi.
Sen busade han runt med Verran och då Andreas sen kom blev det han som fick busa.

Till middag köpte vi sen hem pizza och Viggo åt och sjöng för oss samtidigt. Det blev en trevlig matstund och sen var det full rulle igen.
Andreas och Sara tog sen med Viggo och körde hem honom. Egentligen ville han stanna över men vi bestämde att det fick bli en annan gång då han inte hade med grejer för att sova över.
Blev så tyst och trist då han åkt. Jag längtar redan till nästa gång han kommer. Farmors favoritkille♥,

På kvällen sen då vi satt och såg TV hände det saker. Det började med att det kastades äpplen på taket. Vi låtsades som om ingenting hänt och struntade i det.
Då , en kvart senare skulle jag och Verran gå ut och rasta hunden en sista gång innan sängdags. Jag sa till Veronica att ta kopplet till Tessan fast vi inte brukar göra det vid den tiden . Stod och höll handen på handtaget odå det kom en rejäl smäll. Man till och med kände det i huset. Jag trodde då att dom kastat nått på fönstret och tvärt öppnade jag dörren. Vad ser jag då? Jo det flyger omkring en massa papper och jag får då syn på brevlådan, eller det som en gång var en . Ropar till Henrik som redan gått och lagt sej att dom har ju för fan sprängt bort vår brevlåda. Är rätt chockad för det var inte det jag väntat mej.
Vi går ut allihopa och tittar på förödelsen under tiden slår jag numret till 112.
Medan jag pratar med polisen hör vi ytterligare en sprängning nånstans längre bort. Samma smäll som tidigare. Får besked att dom ska skicka en bil och lägger på.
Baksidan och sidostyckena har fläkts ut och ligger nedanför hållaren. En bit av stålkanten som hållit fast brevlådan ligger också där. Locket och fronten hittar vi hos grannen mitt emot kanske 6-7 meter bort. Post virvlar runt i molekyler.
Allt känns så overkligt. Har det verkligen hänt?
Medan vi står där kommer det två killar i yngre tonåren cyklande och dom såg oss inte först. Men då dom ser att vi är ute så cyklar dom förbi i sakta mak och den ena gör tecken till den andra att titta rakt fram och inte på oss. Så trots att vi står där med en bortsprängd brevlåda med grejer utsprida över vägen så cyklar dom förbi utan att så mycket som kasta en blick på det. Vi upplevde det som att dom verkade väldigt skyldiga. Men då vi inte sett nått då det small kan vi inget göra. Men en av dom vet vi har varit och gjort bus här för ångra veckor sen , då vi fick ägg kastat på huset och fönstren.
Efter en dryg halvtimme kommer så polisen och tar upp anmälan om skadegörelse Mer kan dom inte göra men dom tror precis som vi att killarna nog har nått med saken att göra. Om vi skulle se dom igen så ville dom gärna att vi ringer så dom kan ta in dom på förhör. Men jag misstänker att dom nog håller sej borta ett tag nu. Dom vet ju att vi sett dom även om vi inget kunde göra då.

Sen efteråt kunde ingen av oss sova. Man låg mest och lyssnade efter ljud och vi var alla rätt slitna då det blev morgon.
Var bara åka iväg och inhandla en ny brevlåda och nu tog vi den billigaste. Ingen ide med annat, känns det som. Man vet ju inte om det händer igen.
Vi var också glad över att Viggo inte sovit över för hur rädd hade inte han blivit.

Idag första advent har ljusstakarna och slingorna åkt upp. Blir ljust och fint och det känns alltid lika roligt att få pynta lite. Så vi får vara glad att avslutet på helgen blev lugn åtminstone.
Var även ut till pappa och hjälpte honom få taxens klor klippta. Blev en brottningsmatch men vi vann och klorna blev klippta.

Ny vecka , nya utmaningar !!!

Ytterligare en helg och advent rycker närmare. Mycket jag skulle behöva göra men hur det ska gå vet jag inte. Energin vill inte riktigt infinna sej.
Har haft en sån besvärlig period av smärta nu ett längre tag att det är svårt komma ur den. Sen då att Tessan varit krasslig i samband med operationen gjorde ju inte saken bättre. Oron för henne gjorde visserligen att jag hade mindre tid att fundera på min egen smärta. Men i takt med att hon hämtat sej så kommer smärtan tillbaka med full kraft. Den har förstås aldrig varit borta utan det handlar mer om att jag inte hunnit med att tänka på den då jag hade annat att tänka på.

Konstig egentligen hur kroppen fungerar. Man borde alltid ha nått annat att fundera på så man slipper känna efter hur man själv mår. Nä skämt åsido, det är ju inte direkt så man önskar andra ont så man själv slipper utan mer att hjärnan behöver stimulans så den tänker bort smärtan. Lite av det är nog det som ACT ska handla om. Det som jag ska få testa på VC framöver. Lite "hjärnskrynkleri" med andra ord.

Helgen blev lugn med ett litet snabbt besök hon svåger med fru i lördags. Svågern har varit i Afghanistan och hade just kommit tillbaka. Blev en trevlig stund med surr och sånt. Alltid lika roligt att komma hemifrån en stund och få se annat än våra väggar. Dom ser jag nog ändå.

Söndag blev det en fika sväng till pappa.
Sen kom Richard förbi med sina små på em. Det hade jag längtat efter. Var flera veckor sen dom var här sist. Blir väl så ibland då Richard endast är ledig på helgen och dom förstås har annat att göra då han är ledig. Men man vill ju få träffa dom små liven så ofta det går nu då vi har dom så nära. Men nu kom dom till sist och gamla farmor blev glad.
Viggo, mysgossen , var som vanligt sitt glad mysig jag. Full rulle och pratsam som alltid. Han är bara bäst♥♥.
Molly , som nu är 7 månader , var lita fundersam först. Har inte träffat henne på en månad så det är ju förståeligt. Hon slappnade sen av och blev riktigt glad hon med.
Man ser att hon mer och mer börjar få en egen personlighet. Söt är hon också.♥♥ Som en liten prinsessa.
Så avlutningen på veckan blev bara för bra . Det lever jag på i flera dagar nu.

Nu är det ny vecka och nya tag som gäller. Har dammat av vårt gåband och Henrik har burit ner det. Har tänkt jag ska försöka gå på det då det är halkigt ute, som idag . För då det är halkigt kan jag inte gå. Då spänner man sej och får ännu ondare än man redan har. Men då får jag i alla fall lite träning även om det inte är lika roligt som att gå på riktig promenad. Ska ge det en chans men har nu satt den så man kan se på TV medan man går. Då kanske det inte känns lika trist. Det är inte lätt att hitta en bra gångtakt då jag inte gjort det på länge. Men till slut hittade jag en hastighet som funkade utan att det tog ont.
Nu då jag lagt bassängträningen på hyllan för ett tag så måste jag försöka träna mina slappa muskler med promenader istället och om jag nu har gåbandet framme så kan jag ta det då det inte går att gå ute.
För jag känner att jag behöver nått. Jag känner ju att jag blivit så svag i högra sidan att det är en riktig utmaning att hålla kroppen rak. Vet att promenader är det som funkat bäst.
Nu , just nu, känner jag en hemsk smärta i benet. Självklart så var det ju väntat. Men bara jag kommer över det värsta så kanske det minskar. Kanske.
Synd bara att det inte är träningsvärk utan nervsmärtan som ökat. Har inte kunnat känna träningsvärk de sista åren då nervsmärtan är så stark. Man känner ju bara av den starkaste. Hade varit så skönt att kunna känna träningsvärk. Så man vet att det funkar . Men det kanske funkar ändå. Den som lever får se. Och jag är ju van vid smärta så. Men det blir lite för mycket ibland.

Men nu då det lackar mot advent så är det inte läge känna efter för mycket. Har lite projekt på gågn som måste göras. Det ska bakas saffransbullar och det har vi planerat göra på fredag. Ska ta hit Viggo också så då går det säkert bättre. Han är mitt vitaminpiller som gör att jag orkar mer än jag egentligen gör. Sen ska vi också bygga ett pepparkakshus. Har köpt ett färdigt som man bara behöver sätta ihop och dekorera. Det är ju det som är det roliga.
Sen måste jag göra i ordning adventskalendern till Viggo. Har inte gjort den ännu och nu är det hög tid. Brukar göra små paket med lite små saker och godis i. Som min mamma gjorde åt mina barn då dom var små.
Det är lite pyssel och det är rätt skoj att göra.

Sen hoppas jag nu att vi får lite snö så vi kan få lite julstämmning. Vill inte ha sån här vinter. Mörkt och trist och halkigt. Nej riktig vinter ska det va. Med snö och minusgrader.

Dagen efter....eller kanske veckan efter?

En fartfylld helg har passerat med riktigt fest. En sån fest att man klär upp sej och målar och sånt. Sånt man inte gör annars. Känns roligt att nån gång, blir ju bara en gång per år, få klä upp sej lite och gå ut. Gå ut och träffa lite folk och sånt.
Middagen var god, trerätters med förrätt som bestod av räkor och aioli och bröd, jag år brödet och Henrik fick mina räkor=), sen varmrätt med grillad oxfile, potatisgratäng och en god sås till. Efterrätten var en sorts bakelse med hjortron på. God dryck till allt detta också förstås, både rött och vitt och dessertvin.
Vi hade trevlig bordssällskap under middagen så det var kul. Bara det att få träffa lite folk och surra om allt möjligt var trevligt . Jag som sällan träffar folk behöver det nog mer än nån annan. Efter middagen serverats och den blev bortdukad så gick vi runt lite och surrade med folk. Dans blev det inte alls för det kunde jag inte , går inte dansa med en krycka=) Men att bara surra och prata med folk räcker mer än väl. jag gillar den biten då man nu känner lite fler på festen då vi varit med några år, sex år nämligen. I år blev vi kvar riktigt länge, dottern hämtade hem oss först efter klockan 00, så länge blev det. Men det var en rolig kväll och sen får efterspelet komma dan där på.

Jag brukar säga att jag får "baksmälla" i hela kroppen. "Normalt" folk får det huvudet men inte jag inte. Nä jag ska alltid vara värst.
Men det är smällar man får ta. Vill man nån gång få ha roligt får man offra sej. Att man sen får lida för det är ju ändå nått man kan ta då jag själv valt att utsätta mej för det. Jag gör för det mesta ett val. Ska jag eller ska jag inte utsätta mej. Ska jag gå och ha kul eller ska jag ligga hemma och inte ha kul men mindre smärta. Då väljer jag ibland den enkla smala vägen men nån gång då och då väljer jag att strunta i det svåra och ha lite skoj. Att jag då sen får för dj***gt ont det kan man ta. Det är värt det såna gånger. Jag har ju själv valt det och då är det lättare acceptera. Jag vet ju alltid innan hur det kommer sluta så.
Fast visst, just idag så är det inte roligt.
Men man tar sej igenom det också. Vet ju att jag kommer igen. Kan ta några dagar kanske en vecka men jag kommer.
Men som sagt, tufft just nu. Hade tänkt ta mej ut en kort promenad men då insåg jag direkt att det inte kommer att gå. Inte idag , kanske imorgon. Den som lever får se.

Vovven mår bättre och bättre nu. Har sån aptit att vi knappt kan tro det. Speciellt som vi hade det så tufft för en vecka sedan. Såret läker fint och nu får hon börja ta korta promenader igen. Så Veronica tog henne ut idag då inte jag kunde. Hon blev så glad Tessan. Hon som älskar promenader. På torsdag är det tre veckor sen operationen och snart så får hon börja vara som vanligt igen . Än har jag henne fastspänd i sängen så hon inte ska hoppa ner själv. Om ytterligare en vecka kan vi nog släppa lös henne och allt får återgå till det normala. Ser i alla fall positivt ut så här långt så nu håller vi tummarna för att det ska fortsätta så.

Igår var det ju farsdag men den firade vi inte så mycket. Andreas och Sara kom förbi med en tårta och Veronica hade gett honom en Whiskey i förväg. Henrik var också iväg till sin pappas grav och tände ett ljus. Min pappa firade vi ju förra helgen redan så i övrigt blev det en stilla söndag utan större utmaningar.
Bra för min stackars kropp, den orkade inte mycket igår och ännu mindre idag.
Men i morgon är en ny dag och då hoppas jag det börjar ge med sej lite. Åtminstone så jag kommer mej iväg på en liten runda.

Kvällen är mörk
Natten är lång
Men gryningen kommer
och dagen i morgon
kan ju faktiskt bli
riktigt skön…


Några rader jag läste i en annan blogg// stämmer så bra idag ♥