. och julen kommer med stormsteg.

Ny vecka , nya utmaningar eller inte????

Kroppen seg men jag tog en tur på gåbandet ändå. Måste bara röra mej. Snön gör det för tufft att gå i då plogningen är under all kritik....som vanligt alltså.
Samma visa igår och tidigare under förra veckan var det halkan som satte stopp för mina promenader.
Därför har jag nu försökt gå på bandet istället. Inte helt bra men bättre än ingen promenad alls. Jag har lite svårt få till rätt gång just på bandet då jag måste försöka gå så rak som möjligt och ändå hålla mej fast. För håller jag inte i mej går det inte alls gå. Jag kan ju inte gå utomhus utan stöd så.
Idag gick jag ca 20 min och det gick bäst hittills. Men roligt är det inte. Jag går mycket hellre utomhus.
Hoppas nu det slutar snöa ett tag så plogbilen dyker upp och jag får komma ut i friska luften igen.

Veckan som gått gick i sakta mak.
Tisdagen, på Lucia, var jag och Veronica iväg till Viggos dagis för lussefirande. Trevligt och mysigt. Älskar bara se dom små barnen stå där och sjunga julsånger . Bästa som finns . Dom är ju sååå duktiga de små. Och modiga. Tänker själv tillbaka hur det kändes då man skulle stå där framför alla föräldrar och hur otäckt jag tyckte det var. Men Viggo han har inga som helst problem med det. Och sjunga det kan han. Sötungen♥

Torsdag sen då var det dags för examenshögtid för sonen. Andreas har i 2,5 års tid studerat till ingengör i elektronik och automation och var nu färdigutbildad. Fint uppklädda i kostym och allt fick dom sina betyg. Trevligt och man kände sej otroligt stolt över att vara mamma till honom.
Hände faktiskt en riktigt rolig grej då vi kom dit. Träffade då hans lärare som tog i hand och undrade om jag var hans sambo. Jag höll på ramla baklänges av skratt, jag hans mamma, hans gamla mamma blev tagen för hans sambo. =) Det ska jag njuta av länge. Andreas han sa att antingen måste jag se ung ut eller så är det han som ser gammal ut=) Helt klart måste det vara jag som ser ung ut ;-)
Nu väntar bara att hitta ett bra jobb. Håller tummarna för att det ska gå vägen. Han har lite på gång så jag hoppas det blir som han vill.

Lördag då hade vi Andreas och Sara här på middag då Sara åker upp till sin mamma under julen. En älgstek, av årets usla jaktskörd blev det med potatishalvor och rödvinssås. Mums.

I övrigt har det inte hänt så mycket. Fika i Kallax igår som vi brukar.
Avstämning om julafton och sen hem igen.
Hundfrisering blev det också då hon var i stort behov av det. Har blivit så långhårig och tovig att det tog en bra stund att få bort allt lurv. men nu är hon julfin.

I veckan så har jag lite pyssel att få till. Har inte förberett mycket. Ligger faktiskt efter mot vad jag brukar. Har inte haft lust eller ork att börja. Inga köttbullar gjorda , ingen sill heller och knappt nått julbak. Har helt enkelt inte haft lust eller ork att börja.
Men julklappar till de små har jag fixat klart. Och det är väl viktigast. Barnen är det viktigaste som finns och julen är till för dom. Vi vuxna är nöjd med att få umgås och god mat men barnen måste få tomte och klappar.
Iår har jag tänkt försöka hålla inne på maten lite då det alltid blir för mycket av allt. Man blir så less på julmaten. Räcker att äta det en eller två ggr men inte mer. Har också tänkt prova med lite kalkon som omväxling till skinka. Ärt inte särskilt förtjust i julskinka så. Har köpt kalkonfiléer som jag tänkt göra nått gott av. Få se hur det blir.

Idag blir det i alla fall frisören för mej och Veronica. Vi ska göra oss lite julfin och sen ska vi om till godisbutiken och inhandla julgodiset.
Kanske kommer jag igång då med köttbullar och sånt så det inte blir stress som vanligt. Bara för att man har en hel vecka på sej så behöver man ju inte spara på det allt för länge. men nu har det blivit så och nu är det bara sätta igång.

Smärtan den har ju inte varit att leka med heller under veckan som gått. Vädersmärtor och andra "vanliga" smärtor har gjort det tufft. Inte mycket till sömn heller . Ca 3-4 timmar per natt i en veckas tid nu. Känner mej rätt sliten med all rätt. Lite därför det varit svårt med inspirationen angående julen. Men i veckan ska jag försöka tänka bort den lite , så gott det nu går och få saker och ting gjorda.
Vila mellan varven och Mindfullness-tänk så man får tillbaka energin.
Vet att det alltid blir så illa med vädrets makter och mycket aktivitet. men jag måste ju få göra nått. Inte bara ligga i min säng och inte göra mer än finnas till. Då är smärtan de smällar man få ta som "belöning" för att man fått ha lite roligt ibland. Smärtfri är jag ju aldrig ändå. Smärtan är en del av mej och mitt liv så det är bara ta det som det är. Jag är ju som sagt van , 10 år av smärtelände , då vet man hur det är. Men jag väljer ju själv om det är sånt som är värt mer smärta eller inte. Det jag vill gör jag och det jag inte vill låter jag bli. Enligt alla experter på smärtproblematik ska man göra det som känns roligt och njuta så gott det går.
Så det är så jag förökelser leva även om det är tufft emellanåt. Men jag är inte den som ger upp och jag kommer inte att göra det nu heller.

Julen ska firas och det ska bli så härligt att få umgås med alla som vi alltid gjort. Och nu har jag ju 2 fina barnbarn att få fira med. Mitt livselixir det är Viggo och Molly det ♥♥ farmors bästa medicin nånsin. Livets efterrätt helt klart.

10 år .... inget roligt att fira precis

Igår , den 10 december var det exakt 10 år sedan ryggen brakade ihop. Inget man vill fira precis men en dag jag aldrig glömmer. Jag minns det ännu som igår . Jag och en arbetskamrat hjälper en handikappad kvinna som ramlat. Inte en gång utan vi lyfter upp henne två ggr. Andra gången kände jag det. Nått hände med ryggen. En smärta som högg ända ner i benet. Då trodde jag inte det var så farligt. Tänkte att det går över bara jag får vila lite. Skulle vara ledig helgen så jag tänkte det blir nog bra. Men ack vad man bedrog sej. Nu så här 10 år efteråt så var det startskottet på 10 år av smärta och elände.
Inte trodde jag mitt liv skulle bli så här.
Att arbetslivet tvärt skulle ta slut.
Att jag skulle bli sjukpensionär före 50 års ålder, var ju bara 40 år då det hände.
Nu med facit i hand så ser jag hur fel jag trodde. Jag som provat allt för att bli av med smärtan. Nu vet jag att den aldrig nånsin kommer att försvinna. Den är en del av min vardag. Ibland mer , ibland mindre. Allt för ofta mer tyvärr.

Men man lär sej leva trots allt. Även om humöret tryter ibland. Då och då känner man bara hopplöshet och inget roligt alls. Då vill man bara dra täcket över huvudet och aldrig stiga upp mer. Men så tar man sej i kragen och kommer på banan igen.
Kämpar på, om än i motvind.
Men visst, jag känner att livet varit orättvist många gånger. Varför just jag. Varför skulle jag vara den procent av alla med diskbråck som sen får permanent nervskada. Läste nånstans att 98-99 % av alla diskbråck läker ut av sej själv med inga eller små men. Men givetvis hör jag till den återstående procenten.

Sen smärtoperationen som stjälpte mej totalt. Där lyckas också de flesta operationer.
Utom min förstås. Där hände allt som kan gå fel en sån gång. Skada på ryggmärgen med läckage och hjärnblödning ( subduralhematom) som följd. Och även mer skada på nerven pga av ärrvävnaden. Med känselbortfall och mer nervsmärta än innan. Kan man ha mer odds emot sej???? jag bara undrar.
Enligt läkaren som gjorde operationen hade han bara varit med om ett enda fall tidigare som gått fel före mitt. Och då har han ändå jobbat i 20 år med detta.

Även operationen i huvudet gick fel lite grann. Fick en blödning till efter operationen som tog talet en stund. Även det en komplikation som finns, men som inte alltid sker. Men givetvis fick jag det. Har än idag sviter av det. Funktionsstörningar och svaghet i höger sida. Svårt med visst tänk och visst prat. Men det vänjer man sej också med.
Det enda positiva med blödningen är att den hade samband med ryggen och inte att det var en stroke som kom av nån blodpropp. Om man nu kan kalla det positivt i den bemärkelsen. Så tyckte i alla fall strokeläkaren att jag skulle se det.

Ibland brukar jag fundera på om det finns nån där uppe som ogillar mej. Nån som styr mitt öde och som gör att allt som kan går fel. Jag måste gjort nått ont för att förtjäna det.

Nä så nått bra 10 års jubileum kan man inte kalla det här. Bara en dag att minnas och en dag som jag aldrig kommer att glömma. Smärtan kommer alltid att påminna mej var jag än är och var jag än går.

Nått bra i helgen blev det ändå. Jag fick äntligen rå om mina barnbarn i några timmar. Flera veckor sen sist så jag har saknat dom . Dom är den stora glädjen i mitt liv. Det som får mej att glömma smärtan för ett tag och som gör mej så glad och tillfreds. Dom små liven betyder allt för mej och jag är så glad att dom finns.
Viggo ♥ och Molly ♥ det är det bästa som finns. Bättre medicin finns inte.

Äntligen lite vinter =)

Tänk att man äntligen kan få se lite vinterlikt ute igen. Med minusgrader och lite snö. Får hoppas det är slut på "survädret" med regn och rusk nu. Här i norr ska vi ha "riktig" vinter. Inte sån eländig , mörk och blöt tid som vi haft hittills. Är less på det nu. Mot kyla kan man klä sej men mot regn är det inte lätt. Man har inte lust alls med promenader då.

Nåväl veckan som gick så var jag rent av duktig om jag får säga det själv.
Jag gick min runda på 5,5 km varje dag...och det gick =)
Tog det piano och gick i min egna lilla takt. Då Veronica och Henrik jobbade båda två så var det bara jag och hunden. Och då kan jag lättare reglera farten så den stämmer för min förmåga. Var nog därför det gick vägen.
Och ändå var inte vädret helt på min sida. Det var regn och rusk och halt mellan varven men jag tjurade på och gick och såg till att ta det lugnt så inget missöde händer. Så nu har jag promenerat på i 8 dagar i sträck och än funkar det.
Envisheten och att jag tagit det efter min förmåga verkar gå just nu. Ska inte säga för mycket för då brakar det väl ihop igen.

Vädersmärtorna är mindre nu då det blivit kallt. Ruskvädret var allt annat än snällt mot smärtan. En natt då det regnade och blåste som värst var det helt omöjlig att sova pga smärtan. Men nu har jag haft två bra nätter då jag sovit hyfsat. Hyfsat för mej är 5 timmar . Inatt var det visserligen lite oroligt då vovven hade problem med magen igen. Men det lugnade sej och som vanligt väcker hon maken först inte mej =) Tycker nog matte måste få sova =)

Helgen som var var stillsam och lugn.
Söndagen var vi ut till pappa och fikade och sedan på kvällen blev det konsert för mej med svägerskan. Vi var på en rockig julkonsert på Kulturens hus. Var riktigt bra. Annorlunda om man tänker på julmusik men mycket bättre. Jag gillade det skarpt.
Att det blev jag och hon som gick berodde på att brorsan hade jour och kunde inte gå och då dom redan köpt biljetter fick jag gå med istället. Tur för mej . Jag behöver lite omväxling ibland. Få se nått annat än husets väggar och komma ut bland folk .

Veronica och jag var också en sväng på Sunderbyns julmarknad. Mycket fint hantverk att se men inget som jag tyckte jag ville ha. Förutom en söt tovad figur med lite julrött på. Den var så söt och påminde mej om Tessan så den köpte jag. Istället för en tomtefigur. Skulle också ha köpt anisbröd men dom hann ta slut så några såna blev det inte. Mamma bakade alltid såna men jag kan inte det själv. Har testat en gång och det blev inte bra alls. Nåja det kanske blir fler tillfällen att få tag i det.

Igår hade vi Sara sovande här då dom skulle få omtapetserat i sin lägenhet på dan då hon ska sova, nattarbetare som hon är.
Sen kom även Andreas hit och jag bjöd dom på middag. Andreas hade varit på anställnings intervju och nu väntar han på besked hur det blir. Håller tummarna för att det ska gå bra.

I veckan har vi inga planer alls. Bara lugn och ro och hoppas på det bästa.
Lite mer snö så det blir juligt och fint önskas.
Det är ju inte jag som skottar =)
Och minusgrader så det inte smälter bort och blir halt.
Önska kan man ju alltid.