Efter att i går lyckats promenera hela min runda på 5,5 km , helt ensam förutom hunden och Karl-Oskar ( rullatorn)så kände jag mej ganska färdig i kroppen igår kväll. Sen vaknade jag tidigt av att det blåste och snöade ute och mitt ben värkte så det stod härliga till. Mina vädersmärtor är helt olidliga. Går inte att sova då . Går inte att ligga då. Går inte att göra någonting då. Det kryper i kroppen och man vet inte vad man ska ta sej till. Typiskt att det skulle bli snöstorm nu efter att det varit kallt så man inte kunde vara ute för det. Aldrig får man vara nöjd.
Och nu då jag hade flyt med prommisen igår så blev det skit idag.
Men jag har aldrig oddsen på min sida. Inte i nått.
Så idag var det uselt med humöret , speciellt som jag vaknade tidigt och hade sovit illa. Vaknade redan kl halv fem i morse och då hade jag bara lyckats sova fyra timmar så pigg det var jag inte. Men det var rent omöjligt att somna om. Så jag steg upp och duschade och åt frukost och la mej ovanpå sängen istället.
Vid 9-tiden ringde Richard och undrade om jag ville ha besök. Självklart ville jag det. Viggo ville inte vara på dagis idag så dom kom förbi hit en stund istället.
Det var ju roligt. Så jag fick nått annat att tänka på en stund. Viggo verkade inte riktigt pigg. Det var nog därför han inte ville på dagis . Kanske sjuk igen .
Medan jag väntade på att dom skulle komma så ringde telefonen igen. Nu var det pappa.
Han hade kris...han hade lyckats med bedriften att låsa sej ute. Han hade tänkt åka och handla men skulle skotta undan lite snö först. La husnycklarna i bilen och gick ut men garageporten gick i lås och där stod han. I snöstormen utan varma kläder och kom inte in nån stans. Så jag fick ringa Veronica och be henne skynda sej hem och ta bilen och åka ut med mina reservnycklar. Så dramat slutade lyckligt . Han behövde ju inte stå ute mer än ca 45 min men det var tur det inte var kallare. Då vet man inte hur länge det hade gått. Han var ju klädd för att åka och handla inte för att vara ute direkt. Men som sagt det löste sej och han var så tacksam.
Tur att Veronica går skola här i närheten så hon snabbt kunde komma hem då jag inte själv kan köra. Jag provade faktiskt sätta mej bakom ratten medan jag väntade på Veronica men kände direkt att det inte skull gå. Gick inte att använda högerbenet, det tar alldeles för ont. Så bilkörning är bara att glömma än så länge. Nu är det snart ett år sen jag körde bil sist. Hur ovan är jag inte då?
Viggo och Richard kom då och vi lekte lite men han var lite loj. Hade inte riktigt den energi han brukar. Men lite bus , det hann vi med ändå. Var i alla fall roligt för mej med lite sällskap.
För att sysselsätta mej på eftermiddagen så blev det paketinslagning. Hade inte gjort färdigt Viggos julklappar ännu. Måste ju vara paket till en liten gosse.
Och jag hade svårt att bara ligga då smärtan är så här stark. Måste försöka röra mej så gott det går då smärtan kryper och bränner i ben och rygg. Så nu är julklapparna färdiga och inslagna.
Igår då vi var och handlade så träffade vi Richard svärfar och svärmor. Svärfadern har ju skadat sej ordentligt efter en svår olycka i februari och vi har inte träffat honom sedan dess. Var så roligt att se honom på benen igen. Och han såg förhållandevis pigg ut med tanke på hur skadad han faktiskt varit. Ett rent under att han står där idag. Han har haft det kämpigt men så sakta kommit tillbaka även om det är lång bit kvar. Men att han ändå kan åka med och handla och gå för egen maskin är rent otroligt. Han har som jag smärta , och har inte mycket ork att vara i farten men nån stund då och då orkar han. Det var så roligt att se att han faktiskt verkar vara samma person som innan trots det jobbiga han varit med om. Men han sa också att efter den här handlingen så blir det sängen resten av kvällen. Då är orken slut för idag.
Och hur det är det vet jag mer än nog. Fast för mej är det ju smärtan som är värst. Den gör ju att jag inte kan eller orkar vara i farten.
Kändes som om vi förstod varann rätt bra . Vi är ju lite i samma sits även om jag inte varit med om en sån dramatisk olycka. Vi lever ju båda med nedsatta funktioner och ständig smärta .
Det syntes också på hans fru att det varit en jobbig tid. Hon har blivit så mager att det inte var sant. Så liten har hon blivit. Så visst tar det på omgivningen också då en olycka händer. Hon satt ju vid hans sida varje dag i flera månader under hans sjukhusvistelse.
Det är aldrig lätt då en så nära anhörig blir skada eller sjuk. Minns precis hur det var efter min hjärnblödning. Både Henrik och Veronica hade en riktigt jobbig tid.
Henrik blev stressad och hade svårt med att jobba. Veronica ville inte vara hemma och fick gå hos kurator. Och även då jag kom hem var det tufft för oss alla. Henrik oroade sej för hur jag klarade mej då jag var ensam hemma och ringde ofta.
Och då man själv är mitt uppe i allt så ser man inte alltid hur dom andra runt omkring tar stryk. Det är nått man blivit varse efteråt , då man själv kommit genom sin egen kris.
Så det är tufft då nån man står nära blir sjuk eller skadad.
För alla , inte bara för en själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar