Tisdagsbesvär!!

Idag var ingen bra dag. Igår var en betydligt bättre dag. Den började så bra och vi tog en promenad med hunden trots den bistra kylan som igår var -18 grader. Blev kall om rumpan och höften och ner över låret och det var inte alls bra. Det började ta rätt ont innan vi var hemma men inte värre än att jag kom hem utan problem. Idag fick jag äta upp den promenaden. Var tydligen inte alls bra att kyla ner sej så. Kände redan då jag vaknade att det var sämre idag. Men tjurig som jag är så klädde jag på mej , idag med extra tjocka byxor, och vi tog samma runda igen. Föreslog vi skulle testa lite längre men Henrik sa nej. Och tur var väl det. Då vi hade en dryg kilometer kvar så fick jag tväront. Benet vägrade gå. Jag fick riktigt tvinga mej framåt. Ville helst av allt bara lägga mej ner i snön och vila . Det tog så ont. Så med stor möda tog jag mej till slut hem. Men det var tufft. In och slänga sej på sängen och försöka få ork att gå och duscha.

Blir sååå less på det här. Alltid ett steg framåt och två tillbaka. Inte konstigt att man aldrig kommer i mål.
Känner mej rätt sur och less just nu. Vill komma igen till mitt normalläge och stanna där. Inte hela tiden ramla tillbaka i hålet som jag lyckats kravla mej upp ur.
Den här svackan jag hamnat i har varat alldeles för länge . Har varit så ända sedan förra hösten. Före det gick det i lite jämnare lunk . Inte lika många svackor och inte lika djupa.
Kan det ha med åldern att göra???
Är det en 50-årskris som närmar sej?
Vem vet? Inte jag i alla fall.

Kylan är också ett problem . Jag får ju inte bli kall då blir smärtan värre. Har alltid kalla fötter och ben och kalla händer. Vad jag än tar på fötterna blir tårna kalla. Då vi varit promenad är alltid mina tår alldeles vita. Benen klarar jag rätt bra upp till knäet med min yllebenvärmare medan låren och rumpan ofta är kall.
Har skaffat handvärmare att ha i handskarna och det funkar faktiskt riktigt bra. Dom håller faktiskt mina fingrar varma men det är lite synd att dom kallnar för fort. Men det är ändå bättre med dom än utan. Har inte vita fingrar numera i alla fall.
Vi bor nog i fel land för att leva med smärta. Värme ska vara bättre men vad göra då man bor i Norrland.
Har ju bastu att ta till och en värmedyna att ligga på och det lindrar ibland men inte alltid. Egentligen finns det nog inget som hjälper . Bara att acceptera och ta det som det är.
För nån mer operation kommer jag aldrig att göra i ryggen mer. med mina odds så kan det aldrig sluta bra.
Diskuterade det med min läkare sist vi träffades och han förstod mej. Men menar samtidigt att ända möjligheten som finns för att ta reda på vad som trycker på nerven det är en operation. För det går inte att få fram på annat sätt. Och det finns ändå ingen garanti för att dom kan göra nått för det. Så NEJ det blir inte mer operationer
i min rygg. Sist så slutade med operation i huvudet och det var inte kul.
Om 10 dagar är det precis 9 år sedan jag fick min ryggskada. Inget att fira precis men är ett datum jag inte glömmer. Då tog mitt liv en helt ny vändning och sedan har det bara gått utför. En del säger att livet tar slut vid 50 mitt liv tog slut vid 40.
Men jag är inte bitter men jag är ledsen ibland.
Brukar tänka på vad jag skulle gjort idag om jag inte skadat mej.
Skulle jag jobbat kvar på COOP Örnäset?
Skulle jag ha haft ett mer aktivt liv med gymnastik? Gick faktiskt på motionsgympa varje söndag.
Skulle jag ha hållit på med andra hobbys? Som sy t.ex. Sydde ofta gardiner förr.
Skulle jag ha bakat mer? Har alltid bakat mycket . Numera blir det betydligt mindre och bara med hjälp av Veronica.
Skulle jag ha haft kvar mina blomsterrabatter ute? Dom rök för 5 år sedan då ingen ville sköta om dom åt mej.
Skulle jag kunnat köra bil? Körde ju faktiskt bil till i januari , sedan har det inte funkat alls. Och jag som alltid haft egen bil att och kunnat åka vart jag vill när jag vill. Numera är jag beroende av andra .
Som sagt jag skulle haft ett helt annat liv , det är jag övertygad om.
Men jag lever och jag kan gå, om än med stöd. Jag har klarat av en hjärnblödning som faktiskt kunde varit livshotande. Tur jag inte visste det då.
Jag har ett bra liv trots allt men inte alltid så roligt. Men jag tar vara på dom roliga stunder som finns och njuter fullt ut så. Sen får jag ta smällen efteråt och lida för det. Så är det varje gång men jag väljer ju själv ändå om det är värt det eller inte.
Jag har min älskade make Henrik som är allt för mej. Jag har mina härliga tre underbara barn som betyder så mycket för mej. Deras fina sambos som är bra för mina pojkar. Mitt älskade lilla barnbarn, som får ett syskon i maj, ett litet knyte till att älska. Och sist men absolut inte minst min vackra fina söta lilla pudeltjej. Mitt sällskap om dagarna . Mitt sällskap på promenaderna . Mitt allt, mina fina Tessan.
Så trots allt har jag ett helt underbart liv om än smärtsammare än vad det borde.