Måndag morgon och ny vecka inleds. Helgen har varit bra med mycket kul.
I lördags kom Richard och Viggo just som vi gått iväg på promenaden. Jag vände då om och möttes av en glad, springandes liten härlig kille som ropade "ammo".
Richard tog och letade fram både spark och bob till honom som vi hade . Först testades sparken en stund och sen blev det att prova bobben i backen. Var lite ovan så han blev lite skraj men det gick bra ändå. Men han ville åka med farfar istället och han var ju ute med Tessan så det blev att gå hem och vänta . Väl inne så lekte vi med lite av varje. Vi skruvade , hamrade och busade lite allmänt. Han har ju inte tid att leka särskilt länge med nått så därför byter vi lek mest hela tiden. Inte har han tid att göra en sak länge det lilla yrvädret. Han ha sån härlig energi att jag skulle vilja ha en stor dos av det så jag också orkar mer =)
När Henrik kom tillbaka blev det ännu mer bus.
Vi har båda saknat och längtat efter lille gossen. Det är alltid så roligt då han kommer och vi blir så glada båda två. Henrik brukar säga att det är så roligt att leka med honom nu då han blivit lite större.
Viggo pratar otroligt mycket nu. Munnen går i ett och det bara sprutar ord ur honom. Ibland pratar han lite för fort för att man ska hinna med och förstå, men i det stora hela så är han ganska lätt att förstå ändå. Han är ju bara 2,5 år men kan väldigt många ord och verkar lära sej hur lätt som helst. Precis så var Richard som liten, väldigt surrig och pratade mycket. Med en skillnad att Richard hade mycket egna ord som bara vi förstod . Viggo han försöker säga dom rätt orden och med lite fantasi så förstår man honom riktigt väl.
När han skulle åka hem så fick jag en stor kram och en blöt puss så då var resten av dagen räddad =)Det lever jag länge på=)
När Viggo åkt hem tog jag och Veronica itu med saffransbullarna vi tänkt baka.
Vi gjorde en deg på en liter och av den blev det både lussekatter och smörbullar. Vi testade även att baka en bulla i långpanna med smörkräm emellan . Den blev riktigt god. Så nu är adventsbullarna klara. Eftersom vi fick smörkräm över så blev det även en drömtårta.
Nu är det bara pepparkaksbaket kvar och det tänkte vi göra om två veckor och då ta Viggo till hjälp. Göra ett pepparkakshus tänkte vi också testa den här gången. Blir
intressant. Har inte gjort sånt på många år. Har inte blivit sen barnen blev stora. Men nu har vi Viggo så då ska vi prova igen.
Igår blev det som vanligt en tur ut till Kallax för en söndagsfika. En tripp vi nästan alltid gör varje söndag . Det är som trevligt för mej att ha det att se fram emot varje vecka då jag mest tillbringar min tid här hemma. Lite miljöombyte för en stund.
Väl hemma kom Andreas och Sara förbi. Andreas skulle fixa i ordning min gamla dator till Henrik. Så dom blev kvar en stund så jag bjöd dom på mat.
Lite hemkokt lingonsylt och nybakta bullar fick dom med sej hem efteråt.
Som mamma vill man ju alltid ge dom sånt man vet dom inte gör själva.
Så det blev en trevlig söndag i det stora hela.
Igår morse så testade vi att gå den långa rundan , den på 5,5 km. Den har jag inte gått på flera veckor så det var ett eldprov. Ett eldprov i flera avseenden. Jag kom runt men det var med stark vilja. Benet och ryggen protesterade vilt redan efter halva sträckan men tjurig som jag är så brydde jag mej inte om det. Så väl hemma, ja jag tog mej hem =), så var det smärtsamt värre. Bara lägga sej och försöka slappna av. Vilket inte är lätt då smärtan är så stark. En het dusch hjälpte till lite.
Så nu i morse så känner jag att det var en lite för lång runda. Men jag var ju tvungen att prova. Vet ju inte om det går om jag inte provar.
Vet ju att det blivit mycket dom här dagarna men det har varit roliga dagar och då är det lättare att acceptera smärtan även om den är jobbig.
Det var ju fika stunden i fredags, Viggo och bak i lördags , och sedan långpromenaden och Kallax i söndags. Så i min kropps perspektiv är det mycket.
Jag brukar säga att jag måste ju få leva också, inte bara finnas till. ha ett liv även om smärtan begränsar mej mycket. men ibland trotsar jag den och har roligt för en stund. Sen får jag lida för det några dagar innan jag är tillbaka till "normalont" igen. Brukar kalla det för normalont då jag ALDRIG någonsin är smärtfri.
Den dagen tror jag aldrig att jag får uppleva mer. Har levt med ständig nervsmärta i snart 9 år nu. Den 10 december är det exakt på dagen 9 år sedan jag skadade ryggen. Och för att jag skulle vara hjälpsam så har jag fått lida sedan dess. Men jag tror inte jag skulle ha agerat annorlunda idag om jag varit arbetsför. Jag tror nog jag gjort samma sak igen. För vid det tillfället så tänkte jag inte på konsekvenserna utan mer på att man ville hjälpa.
Vi , jag och Birgit, borde ha struntat i det och ringt efter hjälp istället . Vår tredje arbetskamrat hon for hem och ville inte hjälpa och så här i efterhand var det nog klokt. Men vi ville bara vara snälla och det har fått sitt pris. Men just då så ville vi bara vara snälla och inget annat. Tyvärr så slutade det illa för mej och det lider jag av ännu.
Sen har det ju tillkommit olika komplikationer som gjort mej ännu sämre men starten på det hela det var den där kvällen för 9 år sedan just vid stängningsdags.
En dag jag aldrig kommer att kunna glömma .
En dag som förändrade min framtid för alltid.
En dag som jag skulle vilja spola tillbaka.
En dag som allt blev till "skit"
Men livet rullar vidare ändå. Med motgångar och framgångar. Man får försöka se framåt och kämpa. Glöden , den finns där ibland och ibland inte. Men jag brukar inte ge upp utan jag brukar kunna ta mej i kragen mellan varven. Kan man inte det går man under.
Jag har så mycket som jag kan glädja mej åt . Min make som betyder allt för mej. Mina fina barn som finns där för mej. Mitt älskade barnbarn som verkligen är solsrtålen i mitt liv. Min fina pudeltjej som är min bästa vän. Mina andra kära och nära som bryr sej om mej.
Livet är orättvist ibland och det kan man inte styra . Men man kan göra det bästa av situationen ändå. Inte låta smärtan ta över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar