Läste på Facebook att ytterligare av en gammal klasskompis trillat över strecket...50-års strecket. Vi ska ju alla bli det i år och man börjar tänka efter lite. Är vi verkligen sååå GAMLA????
Tänk vad tiden gått. Nyss var man 20 och livet lekte och nu är man en gammal tant som knappt kan gå. Undra hur alla andra jag gått skola med har det? Inte som jag hoppas jag. För att ha det så här är inget man önskar andra ska ha det. Det är "skittufft".
Jag är ju "bara" 49 snart 50 och känner mej som en 80-åring rent fysiskt.
Inte var det så här jag tänkt det skulle vara då man fyllde 50 år.
Inte var det så här det skulle kännas.
Inte var det väl meningen att man skulle sluta som sjukpensionär redan innan 50 års ålder.
Man borde ha kunnat jobba många år till.
Nu ville ödet annorlunda för mej.
Det blev platt fall och ner i avgrunden och ingen chans att ta sej ur det.
Smärta och elände varje dag. En kamp för att ta sej fram och ändå hitta ett bra liv.
En uppförsbacke som aldrig tar slut.
Men egentligen så är jag inte bitter. Jag har trots alla motgångar kommit upp på benen varje gång jag rasat ihop. Det tar lite tid varje gång men till slut är jag uppe igen.
Jag har ett bra liv och har haft ett rikt liv innan skadan .
Har ett rikt liv fortfarande. Om än annorlunda.
Har min underbara familj med man , barn och barnbarn.
Dom har vant sej vid mina begränsningar och hjälper mej då jag behöver.
men visst, jag saknar den tillvaro som var innan skadan eller skadorna kanske jag ska säga.
Jag saknar mitt arbete och mina arbetskamrater.
Jag saknar att få komma hemifrån varje dag.
Jag saknar att kunna göra allt jag en gång klarat av.
Jag saknar att vara oberoende, att kunna köra bil tex.
Jag skulle vilja ha tillbaka mitt liv som det var då jag fyllde 40 år.
Men man finner sej i situationen hur det än är. Man lär sej leva ett annat liv än det var tänkt. Man lär sej hantera smärtan och leva utifrån dom förutsättningar man har.
Men saknaden av vad som kunde varit finns alltid där.
Igår så tog jag avsked av en granne som jag känt sedan vi flyttade hit för 23 år sedan. Kändes tråkigt då vi , hon och jag, båda lever ett liv som vingklippta fåglar. Hon har också en ryggskada som jag och har också blivit sjukpensionär. Så vi har under de sista 9 åren kommit att prata rätt mycket då vi liksom sitter i samma sits. Vi har ofta träffats då vi varit ute på promenad med hundarna och då kommit att samtala mycket. Men nu flyttar dom på var sitt håll, dom ska skilja sej efter 35 år tillsammans. Tråkigt men så går det ibland. Jag kommer att sakna henne och våra pratstunder. Vi hade så mycket gemensamt och hon förstod mej så bra. Blir tomt.
Var till tandhygienisten igår för den årliga kollen. Än en gång hade det lossnat bitar från tänderna. Jag gnisslar tänderna så mina tänder spricker och går sönder. Inte så roligt men tyvärr inte mycket att göra åt. Jo en bettskena förstås. men jag vet inte om jag vill ha en sån. Den är dyr...kostar 3500kr , och tänk om jag inte kan använda den . Då har man kastat bort pengar i onödan. Visst , dom flesta kan sova med den . men tänk OM det inte går. Ska fundera på saken till i maj då jag ska till tandläkaren för att få plastfyllning i sprickorna och där bitarna lossnat.
Men förutom det så fick jag beröm för mina tänder. Vita och inte mycket tandsten och ingen karies.
I morgon blir det qigong igen. Ska bli roligt. Min bästa dag på hela veckan.
Jag får äntligen komma hemifrån en stund !!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar