Måndag morgon med krasslig vovve och smärtsamt ben.
Börjar inte bra den här veckan. Vovven har haft en tuff natt med orolig mage...igen. Hon vill inte äta och vill ut hela tiden....även på natten. Så nån sömn kan man inte tala om direkt. Så mitt ben värker också mer idag. Det som kryper och sticker i det plus att det krampar i rumpmuskeln. Tror det är nått trist väder också på gång....känns som om det är vädersmärta också...förutom den vanliga smärtan. Så det känns som en riktigt "surmåndag". Inte vad jag hoppades på , men man får ta och bita i det sura äpplet och försöka kämpa på ändå.
Börjar med lite värme bakom ryggen och ser om jag kan få krampen att släppa lite. Sen blir det till att ge sej ut på promenaden.
Måste det för jag kan inte , och vill inte , hoppa över nu. Nu då jag faktiskt kommit igång så bra. Har lyckats mota undan smärtan för en stund och kunnat gå.
Att sen smärtan kommer tillbaka direkt efteråt får man ta. Jag har ju som sagt lärt mej leva med den som en del av mitt liv. Borde inte vara så men så är det.
Och nu då mitt mål ligger endast 8 veckor framför mej så har jag viljan och förhoppningsvis orken att nå dit. På ett eller annat sätt.
Får ju inte rasa ihop och inte komma iväg.
Får inte ge upp .
Får inte tappa lusten.
Får inte misslyckas.
Talade med sjukgymnasten i fredags just om mitt mål. Hon tror det är bra för mej att ha detta mål. Menar att jag alltid skulle ha små delmål att sikta in mej på. Och att jag då mentalt kan få mej framåt även om smärtan finns där . Att jag då kan mota "Olle i grind" och vinna över mej själv och komma dit jag vill.
Det är inte lätt att glömma bort att man har ont. Men vissa saker , som till exempel mitt älskade barnbarn Viggo, kan få mej att glömma allt det onda för en stund och bara vara för stunden.
Det är hjärnas makt över kroppen och smärtan som måste övervinnas. Få en att tänka positivt och inte känna efter. Det är svårast då jag är ensam här hemma och inte har nått att distrahera mej med. Det är då jag brukar lägga mej ner och försöker skriva av mej lite frustration. Känns som om det hjälper lite att få skriva av sej. Få gnälla lite med bokstäver istället för att gnälla öppet. För jag försöker att inte gnälla inför familjen. Dom har det nog jobbigt ändå i all den hjälp dom är tvungen att ge mej. Och då vill jag inte strö salt i såret och göra det värre genom att klaga.
Många jag träffar som inte ser på mej hur ont jag egentligen har brukar säga att jag tar det bra. Okej utåt sett gör jag nog det. Men inom mej , då jag ligger i min säng i min ensamhet med endast hunden som sällskap. Då tar jag det allt annat än bra.
Då vill jag bara ta en yxa eller nått och hugga av det värkande benet och sticka in en kniv i ländryggen för att störa bort smärtan som tar kol på mej.
Låter väl drastiskt men så kan det kännas ibland. Som tur är så är det inte så hela tiden utan bara då jag håller på bli galen på smärtan. Då ingen tablett eller annat kan få mej att slappna av . En klubba i skallen kanske vore nått .
Nej usch så deppigt det här blev.
Men just nu för stunden så är det så det känns. Hoppas nu en promenad i solen kan få mej att komma ur det trista och att vovven får lugnt i magen så vi båda kan komma igen.
Det är ju måndag och det brukar ju vara det jobbigaste för alla . Då börjar för dom flesta en ny arbetsvecka och det känns långt till helg.
För mej är det ju ingen skillnad på vardag och helg men jag kan ändå tycka att måndag det suger.
I morgon är en annan dag och då känns det säkert bättre . Hoppas jag. Tror jag .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar