Idag har vi bestämt oss för att nu måste det bli av att ta passfoto. Har skjutit på det vecka för vecka . Men nu då veckorna känns som om dom far iväg i rallyfart så är det dags. Vi ska fara iväg då Veronica kommer hem. Nu måste det bli av. Annars kanske vi står där veckan före avresan och inget pass fixat. Vet inte hur länge det det tar men det ska visst gå rätt fort.
Har inte haft pass sedan jag var 18 år. Och det är ju som sagt några år sedan =)
Igår var jag på bentäthets undersökning på Hermelinen. Den gick bra förutom att det tog väldigt ont då hon ville att jag skulle ha raka ben. Mitt högra ben går inte att ha rakt nån längre stund. Men hon var snäll och jag behövde inte sträcka ut det helt. Hon menade att det gick bra ändå. Undersökningen tog ca 15-20 minuter och det var som om man blev inscannad som en vara på en affär. Apparaten for några varv över min kropp från höften och upp till bröstet. Sen vände den och for ner igen.
Var en jättetrevlig sköterska som gjorde undersökningen och hon och jag samtalade hela tiden så det gick fort. Det var inte som när man gör MR, då får man ligga helt ensam i en smal tunnel i ca 60 minuter och inte röra sej.
Resultatet får jag inte förrän senare av min läkare på VC men hon sa att vad hon kunde se så behöver jag inte medicin mot benskörhet ...ännu. Hon sa att så länge jag inte kommit in i menopaus så klarar jag mej nog. Men att då mensen upphör bör jag kollas igen för det är då det kan gå fort med nedbrytningen av skelettet. Jag är i riskzonen , men inte så illa än. Promenader och vara ute i solen var ett tips ja också fick. Fick även träffa läkaren som ska kolla mina bilder och han sa att dom försöker fånga upp personer med risk för benskörhet i tidigt stadium med riskfaktorer. Och att jag hörde till den kategori som har en ökad risk för just benskörhet. Även han sa att det är bra om menopausen kommer så sent som möjligt eftersom östrogenet skyddar skelettet.
Så beskedet var alltså bra, jag slapp medicin tills vidare.
Promenaderna flyter på i lagom tempo och jag tycker själv att jag klara det riktigt bra nu. Har nu kunnat gå i snart tre veckor utan missöde. Benet tar visserligen jätteont efter halva sträckan men jag har lärt mej tänka bort den för en stund. Så länge inte benet viker sej så är jag nöjd. Då törs jag fortsätta på den inslagna banan och kämpa på mot smärtan. Har ju som sagt mitt mål som närmar sej med stormsteg. Bara drygt 6 veckor kvar nu, på lördag är det exakt 6 veckor kvar.
Paniken har börjat komma och jag känner mej stressad. Stressad att komma i form och det utan att rasa ihop till en liten hög . Kunna gå utan att benet ger med sej. Kunna gå utan att smärtan tar över. Kunna njuta av resan som andra människor. Inte behöva tänka på hur jag ska ta mej till närmsta säng och få ligga ner. Orka vara i farten och göra allt vi tänkt. Oron för att inte orka finns där i bakhuvudet. Vet hur snabbt det kan gå och så ligger jag där. Men nu ska man inte måla fan på väggen utan tro på att det går. Jag har längtat så efter den här resan att det BARA MÅSTE GÅ: Och viljan , den finns där. Den är det inget fel på. Men det är orken....finns den ??? det är den stora frågan. Och om inte ...hinner den komma ???
Vad som känns bra nu det är att jag kunnat gå med promenad skorna istället för kängorna.Det gör det lite lättare att gå då man slipper dessa tunga skor. För mej som släpar ena benet är det en stor skillnad att gå i kängor och att gå i promenadskor. Nu får jag bara hoppas att det inte kommer snö igen så jag måste byta till kängorna igen. Vill ha VÅR NU....på riktigt. Men vi har ju hela april också så säkert blir det bakslag på våren. Men just nu går det i alla fall bra att gå med promenadskor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar