ÄNTLIGEN..!!! plogat =)

Så blev det ÄNTLIGEN plogat på "min" gångrunda. Jag kan äntligen gå utan att svära och muttra. Slippa dra rullatorn i flera cm djup snösörja . Härligt. Det gick så otroligt lätt att gå idag. Var visserligen inte så varmt men det var skönt ändå. Jag har längtat tills asfalten skulle komma fram igen. Nu har man ju i flera månaders tid kämpat sej fram i både snö och snösörja. Oplogade gångvägar och knöliga bilvägar.

Men nu idag var alltså asfalten framme och rullatorn rulla på nästan av sej själv kändes det som. Jag som inte kan böja mej framåt alls har haft det tufft då man behövt ta i för att ta sej fram. Att skjuta nått framför sej i snö och snömodd är inget kanske många tycker. Men jag, som balanserar på en knivsudd som min läkare säger, orkar knappt ta mej fram i det. Då man ska ta i blir det alltid så att man lutar lite framåt och då hugger det direkt i ryggen. Så att då försöka hålla sej rak och samtidigt skjuta på är inte lätt. Då det blir lite uppförsbackar brukar Henrik eller Veronica om dom är med få putta på mej. Ser säkert knasigt ut men då kommer jag framåt utan att behöva böja ryggen. Knivsudden ni vet.
Synd att hunden är så liten annars hade hon kunnat vara draghjälp. Men en liten 5 kg hund är inte mycket till draghjälp även om hon kan dra ibland. Men dra fram en hel rullator går nog inte.
Men nu syns en ljusning i mörkret då vägarna tinat fram och asfalten är framme. Hoppas det nu inte kommer mer snö som förstör det roliga. Kan väl få ha lite tur nån gång i alla fall.

Nu vill jag bara få testa mina nya promenadskor också. Ska bli så skönt att få undan kängorna som är både tunga och klumpiga. Brukar vara en ren lättnad då man blir av med dom.
Men vi är ju inte inne i april ännu så det blir nog ett tag till med kängorna kan jag tänka mej. Brukar ju komma snö även då. Det heter ju inte aprilväder för inte.

Veckorna rullar nu på i rallyfart känns det som. Snart är det bara 7 veckor till resan och fjärilarna i magen växer. Jag blir mer och mer stressad och orolig. I alla fall om man ska tro dom här hemma. Dom tycker jag verkar stressad. Det är jag nog också. Min största oro är nog att ryggen ska braka ihop just då. Har ju bakslag med jämna och ojämna mellanrum så jag vet att det kan hända. Och vad gör jag då. Ska jag ligga på hotellrummet hela resan. Nej nu ska man inte måla fan på väggen och tro det värsta. Men oron finns där. Sista bakslaget var ju så sent som i början av februari så det är inte så länge sedan. Dom har kommit alldeles för tätt sista året eller sista två åren kanske är mer rätt. Så det är min största fasa.

Sen är jag ju inte så förtjust i att flyga heller. Men jag gör det om jag måste om än inte med glädje.

Är också orolig hur vi ska hitta och såna saker. Vet att det löser sej men då man inte reser så ofta så blir man lite nervös.
Som tur var så oroar sej inte Veronica alls. Hon är helt lugn och menar att det löser sej. Så jag får väl förlita mej på henne även om jag är den som själv vill ha kontroll.