Så var det lördag och helg igen. Ingen egentlig skillnad för mej som går hemma och skrotar alla dagar. Som en vanlig dag på jobbet, hemmajobbet, kan man säga. Fast jobb och jobb. Mitt jobb är inte särskilt mycket till jobb mer. Att försöka ta sej ut på promenad med hunden varje dag , det är det tyngsta jobb jag utför.
Övrig tid består i att ligg i sängen och försöka samla ork till lite fysiska övningar som matlagning tex.
Och sedan är det största av allt att försöka mota smärtan bort. Mota Olle i grind, eller vad man nu säger. Och det är inte det lättaste minsann. Smärtan styr i stort sett hela min vakna , och sovande , tillvaro.
En bra dag , då klara jag av den utan att bli allt för galen. Men andra dagar då vill jag helst av allt hugga av benet och en del av ryggen där smärtan sitter och sliter och drar som mest.
Har allt som oftast väldigt hög smärttröskel och tur är väl det. Då kan jag ändå fungera okej men ibland tryter orken och tålamodet. Då vill jag ingenting mer. Vill bara gräva ner mej i en djup grop och aldrig komma upp mer.
Andra dagar känns det mer okej och då hanterar jag det utan problem.
Den här veckan har varit en sån vecka med "olidlig" smärta. Men jag har tagit tjuren vid hornen och tvingat mej själv att gå mina promenader även om varje steg gör så ont att jag helst lägger mej ner där jag är .
Och tror faktiskt det funkat något. Taktiken har gett ett "litet" om än litet positivt resultat. Idag gick det att gå lite fortare och lite längre utan att smärtan la ner mej. Så kanske , men jag säger kanske, så är jag på banan igen. Om än inte helt med ett litet, litet steg i rätt riktning.
Skulle verkligen behöva ett positivt besked nu. Efter nästan ett och ett halvt års motgångar med bara försämring så är det vad jag helst av allt hoppas på.
Måste , måste bli bättre.
Har ändå förlikat mej med att rullatorn nog måste med på resan . Hade hoppats jag skulle vara så pass att jag kan gå utan problem med endast kryckor och käpp men det är nog bara att glömma. Har ju bara 10 veckor på mej och det är alldeles för kort tid. Har jag inte lyckats komma från rullatorn på 10 månader så lär det ju inte gå på 10 veckor heller.
Jag vet ju själv hur bra det känns att gå då jag har rullatorn som stöd. Även om jag avskyr den så är det faktiskt det bästa hjälpmedel jag fått under alla år som skadskjuten. Var emot det i det längsta men till slut sa min sjukgymnast ifrån och sa att jag fick acceptera den och jag ångrar det inte. Det har ändå fått mej lite på fötter igen om än sakta.Om jag nu ser till och tar det i små, små steg så kanske förbättringen kommer och den negativa spiralen tar ett slut.
Hoppas kan man ju alltid. Hoppet sägs ju vara det sista som överger en. :=)
Never give up
If You do
You`ll loose
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar