Så var det ny vecka . Och jag är ensam hemma med hunden på dagarna igen. Hade ju tur förra veckan att Henrik jobbade eftermiddag då jag inte kom ut ur huset överhuvudtaget. Denna vecka jobbar han förmiddag och Veronica är ju på skolan till halv 4 så jag är ensam hela dan. har gått bra då Tessan har lugnat ner sej efter löpet. Idag borde det vara sista dan då det är tre veckor . Hon brukar sluta ganska exakt på dagen tre veckor efter hon börjat löpa så det verkar stämma. Skönt att det är över för den här gången.
Har fortfarande väldigt svårt att ta mej ut. Tar sååå ont att gå nedför bron , och det är ändå bara två brosteg. Så jag har börjat med att backa ner. Funkar bättre så. Då behöver man inte böja sej alls. Vad som är lite svårt det är att jag måste ha kryckorna med ut och samtidigt hålla i kopplet. Går men det är lite krångligt. Men det verkar som om Tessan förstår det och drar mindre med mej.
Hundar är kloka , helt klart.
Hade idag tänkt ta mej ut i det fina vädret men ryggen sa stopp. Har lite ondare idag igen. var något bättre igår men då var jag tvungen att fixa middagen själv eftersom Veronica mådde illa och inte kunde hjälpa till som hon brukar. Oj vad det märktes. Är ju så bortskämd med att hon fixar och donar med middagen och disken utan att jag behöver göra så mycket mer än salladen. Vad är det man säger " man saknar inte kon förrän båset är tomt":.
Så hennes hjälp är guld värt det är då dagens sanning.
Kändes lite trist att inte kunna ge mej ut men jag vill vara okej till på fredag då jag har Qigong-gruppen. Den vill jag helst inte missa mer. Var ju tvungen ställa in den i fredags så nu vill jag verkligen gå igen. Det är ju min sociala kontakt med andra än dom närmaste så den är ur-viktig för mej. Jag behöver den . Det är bra både för mej och för min omgivning. Dom kan nog tycka jag är jobbig ibland även om dom sällan knorrar.
Nu då jag under en veckas tid varit helt "hjälplös" så märkte jag en tydlig irritation från makens sida. Han blir stressad och orolig då jag inte klara mej själv. Sen har han ju även sitt jobb som också stressar honom just nu. Så vi hade väl lite "diskussioner" i lite högre tonart. Men det gick över. Tur vi känner varann så väl att det går att lösa. Men visst, det blir tjafs ibland , utan att det är meningen. För jag blir så frustrerad då jag måste be om hjälp med allt. Jag vill klara mej själv , så gott det går. Det är jobbigt att be om hjälp. Man vill inte vara till besvär. Men då jag får såna här "bakslag" är jag tvungen.
Normalt så klarar jag mej hyfsat själv och behöver bara hjälp med en del saker. Men då det kommer till att jag inte ens får på mej kläderna själv , då blir det tufft.
Tur att den perioden verkar ha gett med sej. Nu är det bara att hoppas jag kommer tillbaka till det jag var för en dryg vecka sedan , innan raset.
Är på rätt väg och försöker att inte skynda på. Försöker vara klok och tänka efter före. Inte lätt men ibland så går det och ibland inte.
Vad jag pysslat med mycket nu då jag inte kunnat vara ute alls är min planering inför resan till London i maj. Jag är en sån som vill ha dagarna planerade redan innan. Så man inte stressar runt som ett skållat troll för att hinna med allt man vill. Har alltid gjort så då vi t.ex. åkt till Stockholm så har jag innan planerat alla sevärdheter och vilka bussar vi ska åka med och dylikt.
Så jag ska försöka få ihop det till en bra plan i London också så vi får ut det mesta vi vill under veckan vi ska vara där. Och då jag har svårt att gå långt måste jag planera in HUR vi tar oss fram på bästa sätt.
Är i valet och kvalet om hur jag ska göra med rullatorn. Ska den med eller inte??? Skulle helst slippa den , men som det är idag så måste den med. En stor fråga jag har är att "hur ser det ut i London med handikapp-vänlig framkomlighet??".
Har försökt läsa mej till om det men är fortfarande osäker hur det funkar med till exempel bussarna. Kan jag åka buss med Rullatorn? Kommer jag fram i butiker med rullatorn? Hur ser det ut på hotellet? Finns det hiss? Många frågor som jag måste ta reda på innan vi åker. Vill helst slippa den , men måste jag ta med den så måste jag.
Hoppas, hoppas jag slipper det. Hoppas jag klarar mej med kryckorna, käppen och ryggkorsetten. Det skulle vara skönt. Så jag håller tummar och tår för att det blir så.
Hoppas kan man ju alltid ;) Vad brukar man säga? "hoppet är det sista som överger en"!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar