Så var det den 14 februari....en dag som numera heter "alla hjärtans dag". Ett jippo, ja kanske. I alla fall köpmännens jippo. Allt ska handla om kärlek och hjärtan. Till vilket pris. Det ska köpas prylar av hjärtformat och godis hjärtan och blommor. Varför det, ska man inte älska varann alla dagar på året. Inte bara en dag då nån bestämt det.
Visst , det är gulligt att få en liten blomma eller en choklad i hjärtformat men egentligen så bryr jag mej inte särskilt mycket. Tycker det är nått för alla unga och nykära . Som just startat sitt liv tillsammans. För dom kanske det betyder mycket.
För mej betyder det mycket mer att få en blomma på bröllopsdagen. Den dag då vi lovade ta hand om varann , i glädje och sorg, i sjukdom och i friskhet (eller hur man nu sa) och vara varann trogna tills döden skiljer oss åt. Det är nått att fira det. I alla fall i min lilla värld. Och nu då vi gått igenom så mycket på den resans gång så känns det än viktigare.
Vi har känt varann i 31 år nu. Vi började vårt liv tillsammans den 11 januari 1980. Då blev vi ett par på riktigt efter att ha sneglat på varann i drygt en månads tid men inte tagit steget fullt ut. Efter ett halvår flyttade vi ihop till vår första lägenhet och på den vägen är det. Efter några år kom första barnet och efter ytterligare år både barn nr 2 och nr 3.
Vilken resa vi gjort under dessa år. Det har varit uppåt och det har varit neråt.
Vi har haft både mycket glädje och svår sorg. Men allt vi gått igenom har nog gjort oss starka trots allt. Vi har klarat flera kriser och kommit helskinnade , ja nästan i alla fall om man ser på situationen idag, ur dom.
Den största påfrestning vi gått igenom är nog den för 5 år sedan då jag drabbades av en hjärnblödning och sedan en mindre stroke som tog talet för en stund. Det var nog den värsta tid vi haft under alla år tillsammans.
För mej på två olika sätt.
Ett , jag blev opererad i huvudet och det var inte kul. Har nog aldrig nånsin mått så dåligt som efter den operationen.
Två, jag missade min egen mammas begravning pga att jag låg nyopererad då.
För Henrik var det också tufft. Han var kvar hemma och jag i Umeå. Han försökte jobba som vanligt men klarade knappt det. Mådde psykiskt väldigt dåligt och var oerhört stressad. När jag sedan fick komma hem efter operationen och sedan miste talet då fick han nog panik på riktigt. Minns att han sprang runt och stressad iväg mej till sjukhuset igen.
Så är det nu nån som ska ha en alla hjärtans dag present så är han nog den som vore mest värd den av oss två.
Utan honom hade jag inte klarat mej idag. Han är mitt stöd och stora hjälp här i livet. Och han är mitt livs kärlek som jag älskar så mycket. Jag hoppas han vet det också, hur mycket han betyder för mej.
Vi pratade faktiskt lite i fredags på badet just om "våra" älskade män. Som alltid finns där som ett stöd i allt och inget. Som ovillkorligen ställer upp och stöttar fast dom har ett heltidsjobb att sköta.
Som en av dom sa " min make är min handikappanpassning" . Och hur sant är inte det. Utan makarna skulle vi alla som är på fredags badet kosta samhället en hel del pengar. Dom gör ju sånt vi annars hade behövt assistenter till hjälp.
Jag har ju också tur som har dottern hemma ännu. Hon är också min "obetalda personliga assistent" . Utan henne skulle Henrik få det ännu jobbigare. Så vi får vara glad över att hon finns och att hon inte har så brått hemifrån.
Hon skulle också behöva en alla hjärtans present, varje dag.
Så att fira alla hjärtans dag tycker jag är ett JIPPO. Jag skulle hellre se att man uppskattar varann varje dag med en uppmuntran och kram istället.
För man älskar väl varann mer är en dag om året???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar