Framsteg...myrsteg ;-)

Äntligen kom jag iväg på en efterlängtad promenad. Har inte varit ute på 10 dagar så det kändes otroligt skönt att komma ut. Gnistrande vinterdag med solsken....något bitande vind men skönt att vara ute i solen.
Vi, jag och Tessan , gick inte så långt idag. Tänkte försöka vara förståndig idag också ;)
Så vi gick bara en tredjedel av vanliga rundan. Och tur var nog det. Det var lite tungt men det gick. Benet är inte riktigt med mej ännu. Foten känns som en stor klump som sitter där längst ut på benet. Har ingen koll på var den är egentligen . Känns som om jag släpar och slänger benet i cirklar då jag går. Fast det gör jag inte om jag tittar efter. Men min hjärna har fått för sej att den gör det. Konstigt men så har det varit av och till ganska länge nu. Har väl med hjärnblödningen att göra. I alla fall trodde läkaren det då jag tog upp det. Han sa att många patienter som haft en stroke kan slänga med benet och sen tro att man gör det trots att man slutat. Hjärnan är en konstig sak som tydligen gör som den vill :-))

Efter promenaden, som tog rätt lång tid då jag gick i "myrsteg" för att inte provocera mitt stackars ben, blev det en varm dusch och sen sängen med en tjock filt och värmedyna för ryggen.

Ibland har jag funderat på om jag skulle ha ett gummiband som sitter runt fotlederna för att hindra att jag tar för stora steg. Skulle se rätt kul ut men kanske det skulle fungera. För om jag tar ett , än så litet, för långt steg då hugger det till direkt. Och speciellt nu då jag nyss rasat ihop.
Just nu har jag väldig värk i ryggen och höften samt benet. En stadig smärta och inte en huggande som tur är. Den vanliga smärtan kan man säga om än något starkare än "normalontläget".
Men jag måste ändå försöka komma igång . Kan ju inte ligga här och ruttna bort helt. Bara bita ihop och försöka så gott det går. Myrsteg och försiktighet så ska det nog gå framåt.

Tessan verkar till slut ha slutat löpa. Pust så skönt. Var en jobbig period den här gången. Speciellt som jag blev oförmögen just då också. Nu är hon lugn och harmonisk igen och ligger som vanligt vid mina fötter och sover. Vi myser här i sängen under en varm filt och hon bara suckar och myser. Skönt att fått tillbaka den stillsamma hund hon normalt är. Inte den stressade och uppjagade löptik hon varit sista veckorna. Nu är hon bara den älskade vovve jag är van att ha. Min fina Tessan.