Ny morgon , ny dag. Benet lika surt ännu men ändå inte värre än tidigare trots träningen, om man nu kan kalla det för träning, igår eftermiddag.
Har faktiskt sovit hyfsat. Men kryckorna följer troget med ännu. Testade att sitta vid bordet till frukosten men det gick inget vidare. Tog alldeles för ont. Så jag satte mej vid spisen på min barstol idag också.
Få se om det blir promenad idag eller inte . Hade velat testa men ska försöka ta det lugnt, om det går. Behöver fara till affären också för veckohandlingen men vet inte om jag klarar det. Så jag kanske måste skicka Veronica den här veckan också.
Få se vad dagen bjuder på.
På fredag ska jag ha ett enskilt samtal med min sjukgymnast. Träffade henne som hastigast igår vid bassängkanten men hon tyckte då att vi skulle träffas igen på fredag innan badet då. Hon ville undersöka mej lite för att se om nått nytt kommit fram eller om det bara är den vanliga svackan igen. Sen ville hon att jag ska ta kontakt med läkaren igen för ny konsultation. Få se vad hon kommer fram till på fredag så avgör jag då om det är nån ide. vet att jag inte blir bättre av att gå till läkaren på vårdcentralen då han inget kan göra mer är skriva ut mer piller. Så har det varit hittills då jag gått dit när det varit sämre än vanligt. Men hon sa att hon kan kontakta honom efteråt och ge sin åsikt. Hon tycker jag bara blivit sämre och att det inte verkar vara nån ände på eländet. Hon har rätt men jag har liksom gett upp hoppet på att få nån hjälp mer. Jag traskar på i samma takt och hoppas på bättre dagar emellanåt.
Håller med om att den negativa spiralen inte avtagit alls utan den verkar fortsätta, om än inte i samma takt hela tiden . Med åren har man vant sej och liksom tappat lusten. Jag brukar vara en kämpe men får oftast ge mej till slut. Så orken att komma igen blir sämre varje gång jag rasar. Det känns väldigt motigt just nu.
Det har ju idag gått precis en vecka sen den "högg" till och jag blev sängliggande. Och än verkar målet, att komma ut ur svackan, väldigt långt borta. Det går så trögt. Smärtan har inte avtagit nämnvärt. Det enda som jag kan säga verkar något bättre är att benet inte viker sej hela tiden nu.
Så nu står mitt hopp till att min sjukgymnast kan säga vad jag ska göra och jag blir "fit for fajt" igen. Tappar mer och mer sugen.
Men jag måste kämpa mej i form . Ska i slutet av oktober gå på en konsert med Björn Skifs. Den har jag sett fram emot länge så det måste bara gå.
Sen början av november har vi Ferruforms årliga guldklubbsfest. Den brukar vi också gå på. Så jag har två , ganska nära mål att sträva mot just nu.
Vill gå på det.
Vill ha lite kul .
Vill se nått annat än sovrummets fyra väggar.
Vill också leva ett liv.
Henrik for tidigt iväg till läkaren idag. Jag har tjatat länge på att han ska fara och visa upp några besvärliga hud-förändringar han har. Han ska få träffa en hudläkare och det är bra. Han är precis som alla andra karlar motvillig då det gäller att gå till doktorn. Diagnosen han fick blev Psoriasis. Jobbigt men nu vet vi i alla fall vad det är. Han har det på fingrarna , i hårbotten, på höfterna , på benet mm mm. Skit också. Nu har han också fått en sjukdom. Vår vanliga tur i vår familj. Han var inte speciellt glad då han kom hem men vad göra. Bara att acceptera och ta det som det är. Sjukdomen kan komma när som helst och är ärftlig. Triggas igång bl.a av psykisk stress . Och stressad har han minst sagt varit. Allt det här med mej har ju inneburit stressande för honom. Tänk att vi alltid ska råka ut för allt.
Skit, skit, skit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar