Frustration !!!!!

Usch och fy. Ve och förbannat . Jag är arg, jag är sur, jag mår skit.
Redan igår kväll fick jag känna av att jag nog inte borde ha badat. Var ute med hunden och Veronica. Benet högg till och jag kunde inte ta ett steg. Stod där och Veronica fick komma till undsättning. Höll inte på ta mej in och upp för bron , som endast har två trappsteg, gick det knappt. Veronica fick stötta mej och putta på lite. Det tog så fruktansvärt ont.
Så beviset på att sjukgymnasten hade rätt kom med en spark i baken direkt. Jag borde ha lyssnat på henne och låtit bli att hoppa i bassängen igår. Kunde ju suttit, eller stått då jag inte kan sitta, vid sidan om och sett på i stället. Ytterligare en gång får man veta att jag inte lyssnat på nån annan än mig själv och som vanligt gick det åt pipsvängen. Skit också.
Sov ändå rätt bra med mina extra starka tabletter som hjälp. Men så fort jag vaknade så kände jag att jag levde. Med besked. Benet högg och krampade och bara att ta sej ur sängen var tufft. Jag som var på bättringsvägen förstörde allt igår. Att man aldrig lär sej. När ska det gå in i lilla ärthjärnan att man ska lyssna på sin kropp. Säger den stopp så är det stopp och inte kör ändå.
Väckte sen Verran för vi skulle ta en sväng in på stan för mina glasögon ramlade söner. Nässtödet trillade bort och ena glaset var löst.
Veronica lämnade av mej så nära det gick och for sen och parkerade. Jag traskade i sakta mak, vääldigt sakta, mot Synsam. Veronica han nästan upp mej trots att hon hade mer är dubbelt så långt att gå. Fick nytt nässtöd och fastskruvat glaset plus lite justering. Blev bra och vi gick sen vidare till Smedjan för jag skulle bl.a på Apoteket och köpa "kärringpiller". Sen for vi även upp till Clas Ohlson och köpte en kupevärmare till blåbilen. Vi tog hissen för jag vågade inte stå i rulltrappan med kryckor och allt. Oj vad jag fick ont. Varje steg högg och slet så jag ville helst bara lägga mej ner där jag stod. Men tjurig som man är så försökte jag skjuta bort det och tänka att "det tar inte ont, det tar inte ont".
Jag gillar ju att gå omkring på stan och titta runt . Men det var tufft.
Till slut var det bara att ge upp. Orkade bara inte mer. Veronica gick iväg och hämtade bilen så jag slapp gå hela vägen dit. Väl i bilen så var jag så slut att jag nästan somnade. Helt orkeslös. Så brukar jag inte bli men nu kändes det så.
Är väl smärtan som tog ut sin rätt.
Hem och i säng.
Inte ens en promenad är att tänka på nu. Orkar bara inte. Det tar för ont.
Få se om det kan bli i morgon istället.

Det känns nu som om jag var på ruta ett och sen for tillbaka till start och rutan suddades bort. Fattar inte hur jag ska ta mej ur det här. Ser att det påverkar både Henrik och Veronica hemskt mycket. Känner mej besvärlig då jag inte kan nått alls.
Vill inte vara sån. Jag behöver alltid mycket hjälp men inte så här. Den här svackan verkar djupare än jag trodde.
Ser hur stressad och lättirriterad Henrik blir. Veronica är mer rädd att jag ska göra mej mer illa. Hon blir inte irriterad utan mer oroad. Alla reagerar förstås olika .
Henrik tom ringde hem i morse för att höra hur det går. Han brukar sällan och aldrig ringa från jobbet men idag gjorde han det. Inte bra för då vet jag att han stressar upp sej för mycket även på jobbet pga av allt . Han måste kunna koppla bort hemmet då han är på jobbet. Jag har ju Veronica som hjälp .Han måste stressa ner, hans sjukdom Psoriasis blir inte bättre av stress precis. Och han är nog stressad av det beskedet och så har han sen mej att ta hand om. Gissa om man känner sej som en belastning just nu. Vi har som sagt haft en usel vecka kan man lugnt säga.

Men det är tur att vi känner varandra så bra som vi gör . Vi har känt varandra i drygt 30 år så vi vet var vi har varandra. Men visst det är tufft då en blir sjuk och skadad. Den andra får ta mycket då. Sånt som vi tidigare delat på får han göra.
Bara tur att Veronica bor hemma ännu. Annars vore det ännu tuffare.
Undrar ibland om man har rätt till hjälp utifrån. Nån som kunde komma nån dag i veckan och städa tex. men förmodligen är man för "frisk" för det. Har inte frågat men kanske måste göra det.
Ska ju boka en träff med läkaren i slutet av månaden angående det jag och sjukgymnasten diskuterade. Kanske får man ta upp det då.
För nått jäkla RUT vill jag inte ha. Med min inkomst som sjukpensionär är det inte ett alternativ. Jag är för fattig för sån lyx.

Min snälla dotter har nu bytt gardiner i köket. Det blev så fint. Känns alltid roligt med nya gardiner även om dom inte är helt nya men ombyte i alla fall.
Hon har även fixat det vi ska äta till middag, lövbiff med potatisgratäng och vinsås till. Blir gott. Sen bakade ho även en sockerkaka med äpplena jag inte ville äta upp . Den blev jättegod. Så nu har vi inte helt tomt på fikabröd i frysen.
Vad gjorde jag utan min dotter och min make????