Så var det måndag och ny vecka med nya utmaningar ...eller inte.
Ska försöka låta bli att vara för mycket nu då jag inte får bada mer . Bara ta lugna promenader och inga utsvävningar. Kanske jag håller mej i skinnet , kanske inte.
Jag är bra på att säga åt andra hur dom ska göra och vara . Men att själv gör det ...ja det blir ofta inte så.
Jag vill lite för mycket ibland. Speciellt då jag har ett sånt här bakslag som denna gång. Har svårt att låta det ta den tid det behöver.
Om jag låtit bli bassängträning förra veckan , som Henrik ville, så kanske det varit bättre nu. Kanske , kanske inte.
Om jag låtit bli att gå uppför trappan som jag gjorde flera ggr samma dag för att fixa TV:n till Veronica då boxen strulade. Nu kan jag inte ens gå upp för bron utan att det hugger.
Om jag lyssnat mer på mina närmaste och tagit det lugnare. Veronica kan ju fixa det mesta åt mej då hon kommer hem. Allt kan vänta, det far ingenstans.
Om inte om funnits ....
Värken i benet och ryggen är som värst då jag försöker gå. Varje steg hugger det till som om jag hade en kniv i ryggen som sen plötsligt vrids om. När den vrids om går det som en blixt genom benet och benet tappar all kraft.
Det kommer även då jag sätter mej ner och då jag lägger mej . Enda gången jag inte känner nått är då jag ligger ner och har hittat rätta läget. Men rör jag mej ur detta läge hugger det till.
Hugg smärtan , den går inte att medicinera bort. Mot den funkar inga piller, hur starka dom än är. Idag hugger det lite mindre än igår , så kanske jag är på rätt väg nu. Ingen sjukgymnastik eller bassäng den här veckan så då kanske det äntligen går åt framåt igen. Ett steg i taget och inte jäkta. Såg hur det blev förra veckan då jag trodde jag var på gång men sen "rasade" ihop med ett brak.
Måste vara "lydig" nu för på torsdag ska jag och Veronica vara barnvakt några timmar åt Viggo. Och det vill jag inte missa för allt i världen. Han är ljuset i mitt liv och den som alltid får mej att må bra. Hur ont jag än har så glömmer jag allt då jag är med honom. Denna underbara lilla gosse...=))Längtar redan....
Ett annat bakslag idag var att vi fick veta att Greese som vi tänkte se då vi åker till London inte kommer att spelas då. Vi åker i mitten av maj och den slutar sista april. Så nu får vi se vad vi då ska se istället. Synd men det finns andra att välja på så det kan inte hjälpas. Kanske blir det Phantom of the opera. Den har jag länge varit nyfiken på. Veronica har också pratat om den.
Tessan är fortfarande orakad på nosen. Det börjar vara riktigt långt nu.Hon brukar ju vara slätrakad där och nu är det snart 1 cm långt. Ser väldigt gulligt ut men hon gillar det inte. Hon gnuggar sej ofta på nosen med tassarna för det kliar nog. Hon är inte van ha att det så. Oftast så rakar vi henne varannan vecka men nu har det nog gått en hel månad , minst. Anledningen är ju förstås att jag inte klarat av att göra det. Veronica klipper och rakar henne överallt men inte nosen. Det vill hon att jag gör då jag är mer van vid det. Fast vem vet , vi kanske låter henne bli ännu långhårigare. Som sagt , söt är hon i alla fall.
Vi tog i alla fall en promenad på förmiddagen, jag ,Tessan och Henrik. Vi gick BARA 1 km , lovade ju att ta det lugnt. Det tog ca 40-45 minuter så fort går det inte.
Sen hemma vid bron blev det stopp. Hur ta sej upp utan att det hugger till? Henrik höll då mej under armen och nästan lyfte mej upp. Upp kom jag , ont tog det. Det verkar vara värst då jag måste lyfta högerbenet. Nedför går bra men uppför, icke.
Igår , då gick jag rakt framifrån ( som man gör )och det var hemskt.
Idag , gick jag med vänstersidan först och försökte gå den vägen, alltså sidledes. Gick bättre men tog fortfarande ont.
Så då blir det backa som nästa steg. Få se om det funkar bättre.
Vågar snart inte planera nått alls. Inget vi gör verkar gå rätt väg. Nästan alltid kommer det ett hinder i vägen. Undrar vad vi gjort för ont???
Kanske ska man leva efter mottot av den romerske poeten Horatius
"Carpe diem quam minimum credula postero" (fånga dagen, lita ej på morgondagen).
Det är nog så man ska leva och tänka. Man vet aldrig vad morgondagen bjuder på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar