Måndag morgon...första dagen på ett bra tag sedan jag varit själv hemma. Veronica har börjat skolan igen efter jullovet och Henrik jobbar förmiddag. Känns lite konstig då nån varit hemma med mej nu hela tiden i flera veckor. Har varit skönt då jag haft lätt att få hjälp och få promenadsällskap.
Men idag blev det alltså bara jag och Tessan som skulle ut på promenad. Hade målsättning att klara rundan, hela rundan idag. Och det GICK: Fan så nöjd jag blev. Det var stundtals tungt då det snöat lite igen . Men det var ändå plogat mer än igår . Så jag gick och jag gick. Tänkte positivt och på det roliga som väntar framöver. Försökte glömma smärtan och tänka bort den. Och idag gick det helt okej.
Jag gjorde till och med ett rekord idag. Rundan tog endast 64 minuter : Så snabbt har det inte gått sedan i somras tror jag. Länge sedan var det i alla fall.
Jag känner mej så nöjd , så stolt och så glad. Jag behövde få känna så. Speciellt känna att jag klarade trots att jag var ensam. Ensam kan vara stark ibland. Även om det är sällsynt---=)
Jag gjorde det Jippi Jag klarade det Jippi. Äntligen en positiv sak. En stor sak för mej . Nya året börjar med bravur. I alla fall idag.
Tänker tillbaka på 2010 som varit ett otroligt tungt år . Smärtan har fällt mej och rullat mej ner i en djup grop som nästintill varit omöjlig att krypa ur.
Varje gång jag kom en bit upp så blev det en knuff ner igen. Ett steg framåt och två tillbaka. Så har det varit i drygt ett och ett halvt åt. Motgång efter motgång.
För ett år sen ganska precis var jag tvungen sluta köra bil. Smärtan i rygg och höger ben blev för stark att det var omöjligt att ge sej ut och köra själv.
Kan inte det än idag men förhoppning finns att jag nån gång ska kunna köra igen. Saknar det otroligt mycket.
Sen blev det till slut så att jag till och med var tvungen sluta på sjukgymnastiken för att smärtan blev för stark. Den däckade mej totalt. Sängläge var det enda som funkade.
Men så kan man ju inte leva. Man kan inte bara ligga ner. Vad är det för liv. Inte ett liv alls. Att ligga och stirra i tacket varje dag , varje timme dag ut och dag in. Frustrerande , trist, ur tråkigt, deprimerande Ja allt man kan komma på.
Så kan man inte ha det.
Nu hoppas jag den onda cirkeln har fått sitt slut. Ser en liten öppning nu. En millimeter åt rätt håll. Myrsteg. Små små steg.
Men ett litet steg i rätt riktning.
Håller tummar och tår för att det ska fortsätta så. Nytt år och nya tag. Nytt år och glömma det förra trista tunga året.
Jag vill, jag kan, jag ska.
Tänker också ännu längre tillbaka idag. I morgon den 11 januari är det exakt 31 år sedan jag och Henrik blev ett par.
31 år...har det gått så länge. Och ändå minns jag exakt hur det var. Jag var endast 18 år och hade spanat in honom under ca en månads tid. Vi skulle träffas på nyårsafton 1979 men av olika anledningar så kom inte Henrik dit jag var. Så vi träffades istället efter helgerna och då klickade det ordentligt. Vi blev ett par och har varit det sedan dess. Vi flyttade ihop efter endast 6 månader och förlovade oss. Vi fick barn efter 2 år och gifte oss samma år. Sedan kom barn nr 2 efter ytterligare 2 år. Vi flyttade till huset 1988 och på vintern 1989 kom sista barnet.
Vi har varit med om mycket. Uppgångar och dalar. Framgångar och motgångar. Men vi har alltid haft varandra ändå. Har stöttat varandra i glädje och sorg .
Fast under alla dessa år har nog händelsen för snart 5 år sedan förändrat oss mest.
Det var då jag gjorde den andra operationen i ryggen. Den som slutade med hjärnblödning och skall-operation. Den tiden var nog den tuffaste vi varit med om under alla våra år tillsammans. Det var den händelsen som förändrade vårat liv mest. Minns det i detalj.
Den 25 mars 2005 skulle jag få en ryggmärgsstimulator inopererad. Misslyckades helt och efter 2 timmar på operationsbordet gav läkaren upp. Vad han inte sa var att han skadat ryggmärgen på mej så att jag fick ett läckage där av spinalvätska.
Jag fick direkt efteråt en fruktansvärd huvudvärk men ingen sa att det var från läckaget. Henrik kom och hämtade mej och vi for hem . Jag låg hela helgen med svår huvudvärk så när måndagen , den 28 mars, kom åkte vi till vårdcentralen. Där fick jag inflammationsdämpande medicin för hon , läkaren , trodde jag hade nackspärr. Trots att hon visste om min ryggoperation sa hon inget om att det kunde bero på den att jag hade sån svår huvudvärk. Jag åt tabletter mot inflammation i två veckor men inget blev bättre snarare tvärtom.
Sedan den 3 april så gick mamma bort efter att ha varit sjuk och helt förlamad i drygt 6 år. Det gjorde inte huvudvärken bättre precis. Även om det var väntat så kändes det ledsamt och sorgligt. Begravningen planerades till den 25 april.
Påsken kom och vi hade middag i Kallax med familjen och jag låg i stort sett hela tiden för huvudvärken tog knäcken på mej. Det enda som var positivt med huvudvärken var att jag inte kände av ryggen och benet då.
På påskdagen var Henrik och jag och beställde nya vitvaror till köket som vi planerat ett tag. Natten mot annandagen så blev huvudvärken ännu värre.
Jag ringde akuten men hon jag fick prata med tyckte jag kunde vänta tills jourcentralen öppnade. Jag låg då på soffan i vardagsrummet med ispåsar i pannan. Det lindrade lite. Men då det blev morgon och vi skulle åka iväg till jouren så började jag kräkas. Kunde inte sätta mej upp ens. Kräktes hela vägen in till jouren och var tvungen att ha Henrik som stöd för att överhuvudtaget kunna gå. Väl där sa läkaren direkt då han hörde om min ryggoperation att det bara var att åka till akuten. Vi åkte dit och jag låg i baksätet och kröktes i en plastpåse. Fick på akuten komma in till en säng omgående. Läkaren där skickade mej på DT-röntgen och sedan började det hända saker. Först sa han inget men sa att han skull kontakt Umeå. Vi blev förstås oroliga då vi inget fick veta. Att det var allvarligt det förstod vi. Fick då till slut efter många timmars väntan veta att jag hade en hjärnblödning på både höger och vänster sida. En större blödning på vänster sida som tryckte på hjärnan. Skulle få åka till Umeå för en eventuell operation.
På kvällen samma dag blev det då dags att åka. Henrik fick inte åka med så han blev kvar hemma. Jag kräktes hela tiden så fort dom försökte ändra mitt ryggläge. var lite problem att lasta in mej i planet utan att vicka båren men dom lyckades bra. All kredit till den duktiga personalen på ambulansen och ambulansflyget.
Väl i Umeå fick jag träffa både en neurolog och en narkosläkare. Neurologen förklarade att jag fått ett läckage av ryggmärgsvätska som i sin tur lett till ett ökat tryck i hjärnan och sedan orsakat en blödning där. Narkosläkaren talade om att han skulle ge mej en medicin i hopp om att läckaget stoppades. Om inte det lyckades så skulle det bli operation för att täta läckaget men att de helst ville undvika det då det också innebar en risk.
Om dom då fick stopp på läckaget så skulle jag få vila i helt sängläge en vecka för att se om blödningen avtog. En vecka senare gjordes en ny DT och efter den kom två stycken allvarliga läkare för att prata med mej. Det hade blivit så mycket tryck på hjärnan nu att den började bli "platt" . Alltså blev det en skall-operation. Minns inte mycket efteråt mer än att jag hörde i bakgrunden hur Henrik ringde . Orkade inte prata själv förrän efter drygt ett och ett halvt dygn.
Då orkade jag själv ringa upp och prata. Just den dagen skulle mamma begravas. Och där låg jag , nyopererad och oförmögen att vara med. Det var tufft. Missa sin egen mammas begravning och själv ligga och försöka komma igen efter operationen. Blev som dubbelt upp då.
Efter tre dagar till i Umeå fick jag flyga tillbaka till Sunderbyn och stannade på sjukhuset ytterligare tre dagar. Fick sedan åka hem och det var skönt även om jag mådde allt annat än bra. Två dygn senare tappade jag talet helt plötsligt. Fick inte fram ett ord. Fy sjutton så otäckt. Henrik slängde sej då i bilen och skjutsade mej till baka till sjukhuset. Där blev det ny DT och jag hade fått en blödning till. Inläggning och två veckor till på sjukhuset. Talet var endast borta några timmar , men det var det otäckaste jag varit med om. Visste vad jag ville säga men inte ett ord kom fram.
När jag sedan slutligen fick komma hem var det till en skakad familj. Allt hade tagit på dom också. Henrik var stressad och orolig . Kunde knappt vara på jobbet. Ringde hem för att kolla. Veronica gick hos kurator och fick stöd där. Jag fick själv också gå hos kurator och det hjälpte bra. Efter månader av rehabilitering kom jag till slut upp på benen som vanligt och kunde röra mej igen. Det var en tufft tid för oss alla och för att få nått annat att tänka på skaffade vi Tessan. Hon kom till oss som en liten lurvboll och fick oss att tänka positivt igen. Det var den bästa medicinen . För mej, för Henrik och för resten av familjen.
Så inte har de 31 åren gått omärkt förbi. Den har satt tydliga spår efter sej. Men vi har varann och vi kan leva ett gott liv ändå.
Nu ska jag se framåt och göra det med glädje. Har så mycket att glädjas åt. Speciellt i år då det blir både resor och fler barnbarn. Ett händelserikt år .
Ett år jag ska kämpa mej tillbaka där jag var innan jag ramlade ner i gropen. Frisk och alert lär jag aldrig bli. Inte smärtfri heller. Men Friskare och lindrigare smärta hoppas jag på. Viljan finns . Bara att gräva fram den och kämpa på.
Jag vill , jag kan, jag ska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar