Besök !!

Efter en usel natt med knappt nån sömn alls så var humöret i botten. Värken i benet ar olidlig i natt. Sov inget utan låg och kliade hunden mest hela natten. Hon miss tyckte inte förstås. Men på morgonen så var jag så trött men det gick bara inte att sova. Inga tabletter hjälpte heller.
Vi skulle då ta en promenad men det slutade med att vi fick vända. Värken i benet gjorde så ont att benet vek sej till sist. Så rundan blev kort idag. :(
Hem och in i duschen och sen sängen igen. Humöret blev inte bättre av det.

Men så ringde telefonen. Det var min arbetskamrat Vivan som ringde. Hon sa att hon och Birgit var på väg att hälsa på. Genast så mådde jag bättre. Blev så glad . Har så sällan besök och är så dålig att själv hålla kontakten. Så jag piggnade till ordentligt. Dom kom och vi satt och surrade bort några timmar . =) Det behövde jag verkligen en dag som denna. Få nått annat att fokusera på än smärtan. Inte låta den ta över . Vi hade så trevligt och hade mycket att prata om. Vad jag kände att jag saknade det umgänget. Jag träffar dom alldeles för sällan nu då jag inte jobbar mer.

Jag träffar ju nästan inga andra än familjen mer. Blir inte av då jag helst ligger ner. Är så fruktansvärt osocial numera. Orkar i inte ta sej i kragen och faktiskt gå bort en dag. Går ju om jag riktigt vill. Vet att det blir jobbigt efteråt och det är väl därför man drar sej i det längsta. men då det väl blir av så är de så roligt.
Och jag ska ju göra det som är "roligt" har jag fått höra. Synd bara att det som är roligt är så jobbigt att genomföra nu för tiden.
Måste försöka mera.
Måste vilja lite mera.
Måste bli socialare.
Måste bli roligare.
Måste, måste , måste.
Inte låta smärtan ta över helt. Svårt när det är så här som just nu. Men en "bra" dag borde det gå. Om inte annat så får man tvinga sej till det. En spark i ändan är vad jag behöver. Men har haft så många bakslag sista året att det inte blir lätt. Att ta sej ur ned dåliga spiral jag hamnat i kommer att ta sin tid. Men jag måste. Kan inte gräva ner mej helt. Fast det ibland känns så.
Mitt motto måste bli: jag vill, jag kan !!!