Kuddar ....

Nu så har jag sytt mina kuddar. Blev så snyggt. Precis som jag tänkt. =)
Var riktigt roligt att sy, men det tyckte förstås inte ryggen. Den är otroligt sur nu. Och med Värken jag har pga av vädret så är det allt annat än roligt just nu.Visste förstås att det skulle bli så . Var inte oväntat direkt.
Men det är alltid trist då det blir så ändå. Just nu tar det så ont att jag inte vet hur jag ska ligga. Går inte att slappna av. Kroppen är spänd som en fiolsträng. Och att försöka slappna av i svanken är inte att tänka på för då sprättar benet rakt ut.
Värst var att sitta och sy. Lyckades använda vänsterfoten att gasa med så jag hoppas jag slipper krampen den här gången. Men sen är det sittandet. Går ju inte att stå upp och sy på maskin. Det enda som gick att göra stående var att nåla och fålla sista sömmen för hand. Men nålandet var inte heller bra. Blev en allsdeles för framåtlutande hållning. Nåja nu är det gjort och jag har mina nya kuddar till min sitt ( eller liggplats) i soffan.
Nu får det dröja länge tills jag gör om det .
Jag tycker om att sy. Tycker det är riktigt kul. Och enligt alla rön så ska man ju göra det som är "roligt" även om man har ont. Men det är inte så lätt. Man vet ju hur "jävligt" det blir efteråt så oftast drar jag mej för att göra sånt då jag vet hur ont jag får sen. Om jag riktigt vill nått så gör jag det. Men allt som oftast så backar jag och låter bli. Trist för så ska det inte va. Vad är det för liv. Inte kunna ha roligt. Inte kunna göra vad man vill utan att må "skit" efteråt. Alltid vara tvungen att tänka efter före.
Visst , ibland struntar jag i att vara klok och gör saker jag inte borde. Med samma resultat. Värk, mer värk och ännu mer värk.

Har en vän som jag lärt känna via nätet som skadade sej allvarligt för snart ett år sen. Hon är 20 år yngre än jag. Men vilken kämpe. Hon har på mindre tid än ett år kommit tillbaka hur bra som helst. Och då hade hon faktiskt kunnat bli förlamad av olyckan. Hon har dessutom småbarn . Men har en okuvlig vilja och struntar ofta i hur ont hon har. Det har tagit henne dit hon är idag. Och jag är grymt imponerad av henne.
Sån skulle jag behöva vara också. Men jag är inte sån mer. Har kanske varit lite så också en gång.
Då , för snart 9 år sedan då jag själv skadade ryggen var jag också tjurig. Jag jobbade bl.a i drygt sex veckor med ryggskadan. Var inte ens till doktorn. Tänkte hela tiden att det går över. Sen då jag inte kunde annat än stå upp så tyckte min chef att det var dags att jag gick till vårdcentralen. Då blev jag först sjukskriven i två veckor och fick en burk smärtstillande. Självklart räckte det inte. Jag blev den gången hemma i åtta månader. Kom sen tillbaka på jobbet på halvtid i en månad innan jag sen började jobba för fullt. Ryggen började redan bråka efter ca tre månader men då var jag tjurig och kämpade vidare. Tills det en dag efter ca 2 år brast igen och sen kom jag aldrig tillbaka till jobbet mer. Det är nu 6 år sedan.
Vad jag önskar att jag hade lite kvar av den tjurighet jag en gång hade. Visst, ibland kommer det en glimt av det. Men ju äldre jag blir desto svårare att motivera sej att utsätta sej för mer smärta . Jag skulle behöva lite av "jävlar anamma".
Nått som gör att jag ställer mer krav på sjukvården . Som gör att jag ställer mer krav på FK. Som får mej att kräva mer smärtlindring. Mer undersökningar för att hitta nått som kunde hjälpa.
Men jag har nog resignerat ganska mycket och accepterat situationen som den är. Kanske det har med åldern att göra. Man tycker det ändå är för sent. Sen är jag väldigt rädd för fler operationer. Efter min sista operation som slutade med hjärnblödning så är det som om jag inte riktigt litar på läkare då det gäller ryggen. Vill inte gå igenom det en gång till . Det var så fruktansvärt jobbigt att jag inte skulle klara det igen. Bara tanken på det får mej att rysa.
Brukar titta rätt mycket på TV4 Fakta och sen olika Trauma program. Där har jag sett hur det kan gå för dom som har ett Subdural Hematom som jag hade ( jag hade det på både höger och vänster sida i huvudet). Dom svävar ofta mellan liv och död och många överlever inte. Vilken tur man inte visste hur farligt det faktiskt var den gången.

Till veckan börjar äntligen sjukgymnastiken på riktigt. Bassäng 2 ggr i veckan igen. Och framför allt . Min Qigong börjar igen efter tre månaders uppehåll. Blir jättekul att träffa alla dom andra igen. Har sakna den samvaron väldigt mycket. Har inte så mycket umgänge annars så den betyder väldigt mycket för mej. Min sociala kontaklt utanför familjen. Behöver ha den. Spelar ingen roll hur ont jag har . Jag ska dit ändå. Måste bara det. Vill för allt i världen inte missa det. Längtar så.