Ångest..!!

Ångest, ja det kan man nog säga att jag har just nu. Beslutet från FK låter vänta på sej och oron för detta stiger för varje dag. När jag då sen var in på min sida på FK igår så stod det där att beslutet var fattat och att besked skulle komma per brev så blev ångesten ännu större. Försökte då ringa min handläggare som jag fått ett direktnummer till, äntligen, men hon var som vanligt upptagen. Lämnade då ett meddelande till hennes telefonsvarare.
Natten blev urjobbig. Tankarna snurrade men jag lyckades till slut somna i alla fall. Så kl 8,15 ringde hon från FK. Men så mycket klokare blev jag då inte. Enligt henne var inte beslutet fattat ännu utan en instans återstod. Så nått besked kunde hon inte ge mej. Fan också. Jag som trodde jag äntligen skulle få besked. Hon sa att när beslutet fattats så kommer jag att få besked brevledes om det blir som min ansökan avser (sjukersättning på heltid). Om det däremot blir avslag på ansökan så kommer jag att både få brev och hon kommer att kontakta mej per telefon. Så nu är det bara att hoppas att hon i INTE ringer. För ringer hon upp mej är det tydligen avslag och ringer hon INTE är det bifall.
Fy vad det blir tunga dagar nu. Vet inte hur jag ska tackla det vid avslag. Gå tillbaka på jobbet är omöjligt. Till arbetsförmedlingen är det inte heller lönt. Vad skulle jag kunna göra??? Jag som inte klarar sköta hemmet ens. Utan Henrik och Veronica skulle inget funka här hemma. Dom sköter allt. Städar, lagar mat ( hjälper till så gott det går), hänger tvätt ( fylla tvättmaskinen går ), klipper gräs, skottar snö med mera, med mera. Så vad gör jag då. Knappt nånting alls. Inte helt själv i alla fall. Så man undrar ju vad jag ska hitta på om det blir ett negativt beslut. Ligga ner är vad jag kan och det lär man ju inte få jobb på.
Har så ont i magen av att inte veta. Att inte få besked är nog det värsta . Även om jag nog kommer att oroa mej för att FÅ beskedet också. Måste få ett beslut så är det ju. Men oron finns där för både ock.

Måste nu försöka fokusera på annat. Fick igår ett paket med ett överkast som jag ska sy kuddfodral av. Hur jag ska klara av att sy vet jag inte då jag fick sån kramp förra försöket jag gjorde för drygt två veckor sen. Om jag nålar och fixar till kanske jag kan få Verran att sy fast hon gillar inte iden. Hon och symaskin går inte bra ihop. Jag har alltid sytt tidigare så det är trist att inte klara det nu. Det måste gå på nått sätt. Får försöka sy en sömn i taget och inte allt på en gång. Och får försöka använda vänsterfoten att gasa med , hur det nu ska gå, och se om det går då. Sen är ju sittandet vid symaskinen också ett problem. Jag som aldrig sitter annat än vid maten . Blir också en prövning. Men nu känns det som om jag måste få nått att fokusera på så jag glömmer vad som komma skall. Och då får jag väl ta det onda också . Vet att det blir värre av sömnad men skit samma. Just nu känns ändå allt hopplöst. Inte hoppfullt.

Igår var det ändå en bra dag. Vi, jag och Veronica, var iväg till en faster till mej för att hämta några bilder vi ska kopiera och fixa till. Vi hade en trevlig stund där med mycket prat och gott fika. Vi fick med hem en hel del bilder som vi nu ska försöka göra nått med så hon kan använda dom i sina mormors- och farmors-böcker hon håller på med till sina barnbarn. Veronica scannade in bilderna direkt då vi kom hem så nu ska hon klippa till dom på photoshop och sen tar jag vid. Jag brukar redigera dom , ta bort skavanker och och fixa till skärpan om det går. Sen få dom i rätt utskriftsformat. Tycker om att fixa till foton men Veronica är bättre än jag så jag får ta hennes hjälp då jag kör fast. Det är också ett jobb jag klarar av då jag kan ligga ner och göra det på datorn. Det är inget som påfrestar så det är bra.

Brukar säga att min dator är min bästa kompis numera. Den och hunden. Vi ligger här i sängen hela dagarna jag och Tessan . Jag med min dator och hon ligger där troget vid min sida och håller mej sällskap. Utan datorn tror jag att jag vore utestängd helt från omvärlden. Med datorns hjälp och bl.a Facebook har jag koll på det sociala livet utanför hemmets lugna vrå. Har fått kontakt med många släktingar och gamla skolkompisar genom datorn. Spelar lite olika spel på datorn. Skriver i min blogg och chattar.
Jag har ju accepterat min situation och det skulle vara katastrof om Fk nu slår undan fötterna på mej ännu mer. Jag som redan ligger ner.
Vet inte hur jag ska kunna få dagarna att flyta förrän jag fått mitt beslut.
Vet inte hur jag ska kunna sova utan att grubbla. Jag som sover nog illa som det är.
Vet inte hur jag ska kunna slappna av.
Vet inte hur jag ska kunna ha roligt, har ju inte särskilt roligt liv som det är.
Vet ingenting. Vill ingenting. Kan ingenting. Orkar ingenting.
Så känns det just nu. Allt är bara skit.