Väntans tider

Ja väntans tider kan man nog säga att det är just nu. Jag väntar och väntar. På vad? Ja vad?. Det är brevet som FK ska skicka ut. Enligt min egna sida på FK så står det att det är på väg. Min handläggare kunde inte säga nått då jag pratade med henne i fredags utom att OM det blir SOM jag sökt så kommer ett brev. Om det INTE blir som jag sökt kommer det ett brev plus att hon ringer mej. Så just nu hoppas jag innerligt att hon inte ringer. För om hon ringer innebär det att det blir problem. Så jag vill INTE att hon ringer. Kollar brevlådan varje dag med spänning. Vill ha besked NU. Orkar inte vänta mer . Vill veta, vill slippa oroa mej mer. Har nu väntat på besked sen i april så nu måste jag få veta vad framtiden säger.
Om jag får vara sjuk.
Om jag får nån ersättning.
En sak som faktiskt är underligt är att INGEN från COOP på Örnäset hört av sej. Visst förstår dom säkert att jag inte kommer tillbaka till jobbet men jag har trots allt min anställning kvar ännu och får en lönespec. varje månad. Så på pappret finns jag kvar där ännu. Ingen där har hört av sej och frågat vad som händer efter den sista augusti. Känner inte alls den nya chefen. Vet inte hur han ser ut eller vad han heter. Har aldrig träffat honom och han har aldrig kontaktat mej . Gjorde inte den tidigare heller utan det var alltid en annan som är gruppledare som ringde om det var nått jag behövde veta. Konstigt känns det. Som om man inte fanns .
Fast jag känner mej inte precis som anställd mer egentligen. Har ju inte alls jobbat på det stället. Hann bli sjukskriven innan det öppnade efter att gamla Örnäshallen stängde. Och sen är det knappt nån jag känner kvar heller. Endast en handfull skulle jag tro. Resten är främlingar för mej och dom vet nog knappast vem jag är heller.

Jag fick ett väldigt trevligt mail förra veckan. Det var från en gammal arbetskamrats fru. Min arbetskamrat gick bort i lungcancer för ett halvår sedan och han och jag hade fin kontakt sista åren. Nu så fick jag ett mail från hans fru och hon undrade om det gjorde nått om hon skrev till mej ibland. Jag blev jätteglad. För jag känner henne också väl genom min arbetskamrat. Vi har nu mailkontakt och ska försöka hålla den biten och prata lite. Både minnen och framtid. Jag saknar min arbetskamrat och den fina kontakt vi hade sen jag blev sjukskriven. Så det känns jättebra att ha den kontakten med hans fru nu istället.

Har nu börjat på allvar igen med bassängträningen. Var igår och badade. Gick lite segt som det brukar då man haft uppehåll. Men det känns skönt att få den träningen regelbundet igen. På fredag börjar även Qigong-gruppen igen och det blir kul. Den har jag verkligen saknat. Ser fram emot fredag med spänning. Ska bli så roligt att träffa alla . Tror att vi blir i stort sett samma personer som i våras så då känner vi varann. Längtar.
I veckan har jag varit ensam hemma för första gången på flera månader. Veronica har ju börjat skolan igen och Henrik jobbar. Så i måndags var jag och Tessan ute på promenad för första gången alldeles själva. Har inte promenerat själv sen flera månader tillbaka. Kunde inte det tidigare då jag inte hade rullatorn. Så det blev ett eldprov. Kände mej så stolt då jag kom tillbaka efter promenaden och hade klarat den. Ett delmål vunnet. Jag KAN gå på promenad ensam nu. Utan att behöva vara rädd för att ramla eller inte orka hem. Det är bara att sitta ner på rullatorn om det känns tung och sen gå vidare efteråt. Äntligen ett steg framåt, om ändå litet men ändå =))

Idag blir det ingen promenad för träning igår har satt sina spår och jag har så ont att jag nog hoppar det idag.
Sen har jag lovat göra palt till middag idag. Andreas och Sara ska komma hit och äta också. Dom är just nu i flyttartagen så jag tänkte det skulle passa bra. Idag ska dom städa ut lägenheten som dom tömt. Så nu blir dom sambos på riktigt.
Så nu ska jag börja skala potatis. Tar det i omgångar så det inte blir så jobbigt. Gillar så att bjuda barnen på middag. Är alltid så roligt då dom vill komma och äta med oss. Sen vet jag ju att t.ex palt det gör dom aldrig själva.
Barnen förblir alltid barn för en hur stora dom än blir. Veronica brukar alltid säga att jag låter som mormor ( min mamma) eftersom jag alltid frågar om dom ätit då dom kommer hit. Och det är kanske sant. Jag minns faktiskt när Richard var liten och vi skulle till Kallax och hälsa på. Då sa han åt mej " tror mormor att vi inte har mat hemma". För det första hon alltid sa när vi kom dit var just frågan om vi hade ätit. Så tydligen går även det i arv som så mycket annat.
Många säger att jag även till utseendet blir mer och mer lik min mamma.