Igår , den 10 december var det exakt 10 år sedan ryggen brakade ihop. Inget man vill fira precis men en dag jag aldrig glömmer. Jag minns det ännu som igår . Jag och en arbetskamrat hjälper en handikappad kvinna som ramlat. Inte en gång utan vi lyfter upp henne två ggr. Andra gången kände jag det. Nått hände med ryggen. En smärta som högg ända ner i benet. Då trodde jag inte det var så farligt. Tänkte att det går över bara jag får vila lite. Skulle vara ledig helgen så jag tänkte det blir nog bra. Men ack vad man bedrog sej. Nu så här 10 år efteråt så var det startskottet på 10 år av smärta och elände.
Inte trodde jag mitt liv skulle bli så här.
Att arbetslivet tvärt skulle ta slut.
Att jag skulle bli sjukpensionär före 50 års ålder, var ju bara 40 år då det hände.
Nu med facit i hand så ser jag hur fel jag trodde. Jag som provat allt för att bli av med smärtan. Nu vet jag att den aldrig nånsin kommer att försvinna. Den är en del av min vardag. Ibland mer , ibland mindre. Allt för ofta mer tyvärr.
Men man lär sej leva trots allt. Även om humöret tryter ibland. Då och då känner man bara hopplöshet och inget roligt alls. Då vill man bara dra täcket över huvudet och aldrig stiga upp mer. Men så tar man sej i kragen och kommer på banan igen.
Kämpar på, om än i motvind.
Men visst, jag känner att livet varit orättvist många gånger. Varför just jag. Varför skulle jag vara den procent av alla med diskbråck som sen får permanent nervskada. Läste nånstans att 98-99 % av alla diskbråck läker ut av sej själv med inga eller små men. Men givetvis hör jag till den återstående procenten.
Sen smärtoperationen som stjälpte mej totalt. Där lyckas också de flesta operationer.
Utom min förstås. Där hände allt som kan gå fel en sån gång. Skada på ryggmärgen med läckage och hjärnblödning ( subduralhematom) som följd. Och även mer skada på nerven pga av ärrvävnaden. Med känselbortfall och mer nervsmärta än innan. Kan man ha mer odds emot sej???? jag bara undrar.
Enligt läkaren som gjorde operationen hade han bara varit med om ett enda fall tidigare som gått fel före mitt. Och då har han ändå jobbat i 20 år med detta.
Även operationen i huvudet gick fel lite grann. Fick en blödning till efter operationen som tog talet en stund. Även det en komplikation som finns, men som inte alltid sker. Men givetvis fick jag det. Har än idag sviter av det. Funktionsstörningar och svaghet i höger sida. Svårt med visst tänk och visst prat. Men det vänjer man sej också med.
Det enda positiva med blödningen är att den hade samband med ryggen och inte att det var en stroke som kom av nån blodpropp. Om man nu kan kalla det positivt i den bemärkelsen. Så tyckte i alla fall strokeläkaren att jag skulle se det.
Ibland brukar jag fundera på om det finns nån där uppe som ogillar mej. Nån som styr mitt öde och som gör att allt som kan går fel. Jag måste gjort nått ont för att förtjäna det.
Nä så nått bra 10 års jubileum kan man inte kalla det här. Bara en dag att minnas och en dag som jag aldrig kommer att glömma. Smärtan kommer alltid att påminna mej var jag än är och var jag än går.
Nått bra i helgen blev det ändå. Jag fick äntligen rå om mina barnbarn i några timmar. Flera veckor sen sist så jag har saknat dom . Dom är den stora glädjen i mitt liv. Det som får mej att glömma smärtan för ett tag och som gör mej så glad och tillfreds. Dom små liven betyder allt för mej och jag är så glad att dom finns.
Viggo ♥ och Molly ♥ det är det bästa som finns. Bättre medicin finns inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar