och Reflektioner.

Idag en dag med eftertanke och reflektioner. Blev en tidig morgon då Tessan väckte mej redan halv 7. Tidigt då hon sovit till närmare 8 flera morgnar nu. Men hon var nödig så det var bara att kravla sej upp. Kokade sen en kanna kaffe så jag vaknade ordentligt. vad vore livet utan kaffe så säg =)
Eftersom jag var uppe så tidigt blev det inte mycket till sömn i natt. Gick inte så bra att somna igår efter både prommis och bad och dessutom veckans inhandling.
Benet var ordentligt surt och bråkade länge. Till slut somnade jag ändå men då var klockan dryg 2 på natten.
Nå när vi nu ändå var uppe bestämde jag mej för en promenad tidigt idag. Klockan var bara drygt 9 då vi var på väg. Jag var alldeles för lite klädd kände jag direkt. Tur jag hade vantar ändå. Men det blev ändå kallt om fingrarna.
Idag hade jag bestämt mej för hela rundan (5 km)bära eller brista. Gick i lugnt tempo och halva sträckan gick bra . Sen brukar jag ju stanna och vila en stund men idag tordes jag inte sätta mej på rullatorn. Benet värkte ordentligt då och jag var rädd att jag inte skulle komma vidare om jag stannade. Så jag gick vidare och gick på ren vilja sista kilometerna. Jag skulle bara hem. Det tog tid men hem kom jag till slut . Och kände mej rätt stolt över att klarat det utan att stanna. Det var en riktig vilje-ansträngning men den lyckades idag. Tyvärr så har jag väldigt ont nu .
För vad gjorde jag då jag kom hem?. Jo jag tog dammsugaren och dammsög i hallen framför dörren då vi inte har nån matta där för tillfället . Vi har , eller Henrik har tvättat dom och dom har inte torkat ännu. Därför dras det in både grus och gräs som far runt överallt då inte mattan är där. Och vad hände då, jo benet och ryggen högg till och jag höll på att fara i golvet. Jag vet ju att dammsugning det funkar aldrig. Går alltid så där . Hur försiktig jag än är. Jag visste ju att dom skulle göra det då dom kom hem men nu ville jag bara få bort "skiten" direkt. Jag som brukar skryta att jag lärt mej blunda för sånt. Så än en gång, är huvudet dumt får kroppen lida.
Man lär så länge man lever och ändå inte. Så sant så sant.

Idag då jag nu gjort bort mej igen och förvärrat det onda åter. Då började jag tänka på hur det var en gång. Innan jag skadade mej. Då jag kunde göra vad jag ville . Då jag kunde ha kul. Då jag kunde jobba. Då jag inte hade ont.
Känns som en evighet sedan. Nu i december, närmare bestämt den 10 december är det 9 år sedan den händelse som kom att ändra mitt liv totalt.
Det var den dagen som vi, jag och en arbetskollega skulle vara hjälpsamma och lyfta upp en handikappad kvinna som ramlat. Inte en gång utan två gånger lyfte vi. Det var vid andra lyftet jag kände att nått gick fel. Det var som om nån stack en kniv i ryggen och vred om. Det nästan hördes hur det knakade till. Sen kom en otrolig smärta. Äsch tänkte jag då , det går över.
Hade lite bråttom hem så jag kände inte efter så mycket. Vi skulle på skolan och se luciatåget där Veronica var med. Väl där så kände jag att jag fick svårt att stå. Var tvungen att luta mej mot väggen för att det tog så ont. Men det går över tänkte jag. Det brukar det ju göra.
Efter helgen som jag då var ledig fortsatte jag att jobba som vanligt. Fick ondare och ondare. Till slut blev det att bara jobba stående, äta stående gick bara inte att sitta till slut. Den julen låg jag ner hela julaftonen.
Men tjurig som jag var på den tiden så fortsatte jag att jobba. Stående . Till slut blev smärtan så olidlig, hade då kommit ända ner till foten, att jag gick till läkaren. Då hade det gått drygt sex veckor sen händelsen.
Läkaren då sjukskrev mej i tå veckor och skrev ut en burk tabletter. Trodde det skulle vara bra efter det. Men icke. Efter drygt en månad hade jag lika ont och fick äntligen en remiss till röntgen. Så dags då. Fick även komma till sjukgymnast. Kom då första gången till Helex som då hette Step In. Sjukgymnasten jag då fick sa direkt att jag hade diskbråck och ett som tryckte ordentligt på ischias nerven.
Sen bekräftade även röntgen det. Mer sjukskrivning och då det gått 7 månader bestämde dom sej för att operera diskbråcket. Ortopeden som opererade mej lovade då att jag skulle bli smärtfri. Visst , det blev jag i ca tre månader hade jag knappt ont alls. Jag började jobba efter två månader på halvfart och helt efter tre månader. Då började smärtan så sakta krypa till baka ner i benet. Längre och längre ner. Till slut var den tillbaka ner i foten igen och där är den kvar sen dess.
Varför kändes det så bra då först. Ja enligt vissa så var det en ren placebo-effekt. Jag ville så gärna att operationen skulle funka att den gjorde det ett tag. Sen kom verkligheten i fatt och så också smärtan.
Men jag kämpade på och jobbade i nästan två år. Sen gick det inte längre . Ryggen skar ihop totalt och nu var smärtan helt outhärdlig.
Ny sjukskrivning och sen kom jag aldrig tillbaka till arbete igen.
Sen fick jag ett erbjudande om en till operation. Denna gång en smärt-operation.
Den skulle lura bort smärtan så jag skulle få ett bättre liv. Och hur gick det. Åt skogen förstås. Vad annars då jag haft sån otur tidigare.
Hamnade istället på operationsbordet en tredje gång. men denna gång för huvudet och en hjärnblödning. orsakad av smärtoperation. vad är oddsen för detta. Ja säg det. men jag har ju inte precis haft oddsen på min sida alls de här nio åren.
Det sägs att 95 -98 % av alla diskbråck läker av sej själv utan större problem och utan operation. Jag hörde till dom sista 2-5 procenten.
Det sägs att nervskador av diskbråck är ovanlig men att det händer vid långvariga smärttillstånd pga att trycket då ligger kvar för länge . Ovanligt men det hände mej.
Det sägs att smärtoperationen jag gjorde är säker och VÄLDIGT ovanligt med såna konsekvenser som jag råkade ut för. Ovanligt ja men som sagt inte för mej. Jag var den som fick det OVANLIGA igen.
När ska jag ha nån tur???
Så efter nio års långt lidande för att vi skulle vara hjälpsamma så är jag lite ledsen för att vi gjorde som vi gjorde den gången. Hade vi låtit bli, hur hade livet då varit. Fast jag vet ju att jag inte skulle ha gjort annorlunda idag. Man vill ju hjälpa om man kan. Inte kunde jag veta att det skulle stjälpa omkull hela min framtid så där.
Visst jag ångra det idag och förbannar det ibland. Men vad hjälper det. Än en gång , jag tror jag hade gjort precis likadant idag som då. Konsekvensen hade jag ju inte kunnat förutse ändå.
Konstaterar bara att så är det nu och det går inte att göra ogjort.

Kanske en dag , nån gång i framtiden det kommer nått bra botemedel mot smärta som får mej på fötter igen. Så jag slipper den evinnerliga plågan. Så jag kan vara lite mer som andra. Slippa ligga här i min säng och inte kunna annat. Få tillbaka sitt liv lite grann. Bara lite . Är det för mycket begärt????