Klart

Nu kom det så , brevet som bekräftar att jag FÅR vara sjuk. Har det nu på papper också. Så skönt att striden är över och jag kan gå vidare med min strävan att få livskvalitet trots allt.
Så här stod det i brevet //
"Din arbetsförmåga bedöms stadigvarande helt nedsatt i förhållande till alla förvärvsarbeten på hela arbetsmarknaden. Medicinska eller arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser bedöms inte kunna återge arbetsförmåga. Du beviljas därför hel sjukersättning."
Så nu hoppas jag kan få nya krafter att kämpa mot smärtan och hitta ett bra sätt att leva trots allt. Det har tagit otroligt på mitt psykiska välbefinnande att ha FK som ett hot över sig. Man har inte kunnat tänka på något annat sista månaderna. Har haft mardrömmar om det också. Men nu kan jag slappna av över den biten i alla fall. Nu är det bara resten kvar. Smärtan försvann ju inte i och med beslutet. Tyvärr. Hade varit skönt att få bukt med den också. Men det kommer aldrig att ske, det vet jag. Och därför är det så skönt att jag inte har pressen på mig från FK.

Natten var som vanligt usel. Ingen bra sömn i natt heller. Sen vaknade även Tessan och mådde illa mitt i natten. Så då var jag tvungen ut med henne klockan 3 i natt. Hon hade fått i sig nått olämpligt igen. Tror det var fisken vi åt som hon fick smaka en pytteliten bit av. Annars har hon ju mått så jättebra sen hon var dålig i sommar att vi inte trott det är samma hund längre. Hon har haft sån bra aptit som hon aldrig haft under dom 4 år vi haft henne. Men i natt var det ett litet bakslag igen. Får vara väldigt försiktig med vad hon får smaka.
Men hon hade bra aptit i morse igen så nu verkar hon må bra igen. Ingen fisk mer för henne alltså.

Vi skulle sen på morgonen ta en promenad då vädret var fint och solen lyste. Henrik skulle följa med för jag var osäker på om jag skulle kunna gå . Vi hann inte långt, kanske några hundra meter så vek sej benet. Vi stannade en stund för det tog så ont att det inte gick att gå. Provade sen igen men icke. Benet bara vek sej i smärta. Det tog fruktansvärt ont. Så det var bara att ge upp och försöka ta sig hem igen. Och det var inte det lättaste. Fick gå så sakta för att inte benet skulle fara. Fy vad less jag blir. Så alltså ingen promenad för mig idag heller.
Henrik tog Tessan själv då och gick så hon åtminstone fick sig en promenad.
Och jag gick hem till min säng igen. Det är väl där jag hör hemma och ingen annanstans verkar det som just nu.
Jag blir less.
Jag blir arg .
Jag blir ledsen.
Jag vill inte ha det så här.
Bara jag nu får tag i min läkare snart. Måste få hjälp med smärtan. Den gör mej tokig snart. Har nu den sista veckan gått på den starkaste tablett jag har. Den tar jag bara i yttersta nödfall. Då jag inte står ut längre. Den är så stark att jag blir lätt däckad av den men måste ta till den i såna här lägen. Väntar på att han ska höra av sig. Måste få hjälp nu. Orkar inte med det annars. Har kommit riktigt ur fas nu.

Tänk att man trodde att man skulle få vara lite glad ett tag nu när min största strid är över. men icke det. Livet suger.