Morgonen började bra. Tessan sov länge och väckte mej inte förrän "8". Vet inte då jag sovit så länge. Men skönt var det och jag kände mej i bra form. Vi slappade ett tag innan jag tog mej i kragen och klädde mej . Sen tog vi en promenad. Kyligt var det. Klockan var bara halv 10 då vi gick och termometern visade +6 grader. Tur jag hade långkalsonger under vindbyxan. Min rygg gillar inte att bli kall. Vi gick i lugn takt och det kändes riktigt bra. Sen träffade vi en tjej med två pudlar, Maja som är en toypudel och som Tessan känner sen tidigare och en dvärgpudelvalp på 10 månader som heter Bosse. Den valpen gillade inte Tessan . Hon gillar inte hundar som är för framfusiga. Vi surrade ett tag innan vi gick vidare. Tur vantarna var på för det blir rätt kallt om händerna med rullator. Vi frestade inte ödet med hela rundan utan vek av efter drygt halva och genade lite. Det blev nog ca 3 km istället för 5 km. Men jag gick i lugn takt och benet höll. Det var så skönt att nerven gett med sej och inte benet vek sej hela tiden. När vi nästan var hemma träffade vi två andra hundäger . En som har en powder puff-kille som heter Affe, Och en med en Bichon Havanaise-valp som heter Nova. Affe tycker inte om andra hundar så han och Tess respekterar varann bra. Men Nova ,som ju är valp är hoppig och glad och vill leka. Det gillar inte Tessan alls. Hon gömde sej mellan mina ben och rullatorn. Då fick hon vara ifred. Vi stannade och pratade ett tag , om hundar förstås.
Så allt som allt så kändes det som en riktigt bra promenad. Utan att benet vek sej, utan att det smärtade till för mycket, och med trevliga pratstunder med andra . Jag kände mej riktig glad och nöjd då jag kom hem.
Länge sen det känts så bra. Det var skönt.
Sen på eftermiddagen var det dags för bassängen. Henrik kom hem och skjutsade mej till Helex. Skit att inte kunna köra själv. Tur jag har mina två privatchaufförer som ställer upp.
Det var rätt mycket folk i bassängen idag. Var ett tag sen jag träffat en del . Vi är ju många som gått flera år där så vi har lärt känna varann och varandras krämpor. Känns så skönt att prata med såna som faktiskt vet hur det är. Som förstår hur det känns. Som undrar hur det är idag. Som bryr sej. Det är min livlina varje vecka att få träffa likasinnade. Behöver få prata av sej med andra än Henrik och Veronica som annars får ta allt. Få gnälla lite om eländet och få sympati. Missförstå inte nu. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mej. Men jag vill att folk ska förstå lite hur jag har det. Mitt liv är inte så roligt. Mitt liv består att befinna sej inom fyra väggar och ligga i sängen. Dag ut och dag in. Det händer sällan nått spännande. Det är därför det är så viktigt för mej att träffa mina badvänner och prata varje vecka. Idag var det så många där som jag inte träffat sen före sommaren att vi hade mycket att prata om. Blev inte mycket till träning men vi rörde oss lite lätt i vattnet under tiden vi pratade. Sjukgymnasten sa bara att han tyckte vi såg ut att må bra , att vi såg ut att behöva surra idag. Och som han sa det kan räcka ibland för att man ska känna sej bättre. Så han tyckte vi gjorde rätt. Vi var ett gäng på fem glad "tanter" kan man säga som pratade mest. Jag är nog yngst av dom men har störst problem. De andra är drygt 60 år men vi har så mycket gemensamt att det inte gör något.
För när jag jobbade, för många år sen, känns som en evighet. Så hade jag mest äldre kolleger. Och det var dom som blev mina bästa vänner på jobbet. Även om dom var både 10 och 15 år äldre än mej så kände jag mej alltid lika med dom. Jag saknar dom så ibland. Vi hade så trevligt på gamla Örnäshallen. Vi var ett glatt gäng som trivdes med varann. Några träffar jag ibland men det blir alldeles för sällan. Mycket av det beror ju på att jag inte orkar vara i farten så mycket. Det är inte lätt att umgås då jag helst ligger ner. Inte kan jag ta mej själv nånstans heller.
Nått som jag tycker är väldigt roligt det är min mailkontakt med en arbetskollegas fru. Han gick själv bort i cancer tidigare i år och vi har börjat skriva till varann. Det gläder mej väldigt mycket. För jag och hennes make hade en bra kontakt med varann de sista åren sen jag blev sjuk och sen även han. Jag saknar honom och vår fina kontakt . Därför betyder det väldigt mycket för mej att nu ha hans fru som min vän. Blir så glad varje gång jag öppnar mailen och det kommit ett nytt mail.
Det är ju också en kontakt med yttervärlden. Ett sätt att umgås då man inte orkar annat. Facebook är en annan ventil jag har. Också ett sätt att "umgås" kan man säga.
Har där kontakt med många vänner och släktingar.
En som jag har kontakt med känner jag inte rent personligen utan har lärt känna henne rätt bra via hennes blogg och Facebook. Vi brukar skriva lite till varann då vi har liknande problem . Hon är 20år yngre men har genom en svår olycka skadat ryggen och lider liksom jag av svår nervsmärta. Vi har liknade erfarenheter även om jag levt flera år med mitt och hon bara ett år ännu. Är också en tjej som har ordentligt med skinn på näsan och en som inte ger upp i första taget. Sån var jag också för 9 år sen då jag skadade mej. Tyvärr så har en stor del av det försvunnit. Orkar inte kämpa lika som då. Därför beundrar jag henne mycket och hoppas hon ska bli bättre och inte behöva ha det som jag om 10 år.
För det jag har det skulle jag inte önska någon, inte ens en riktig ovän. Ingen ska behöva ha det så för det är olidligt ibland. Att leva med ständig smärta . Natt som dag det tär. Mer än nån kan ana. Tur man har så många glädje-ämnen här i livet trots allt.
#Min make förstås , vi har känt varann i drygt 30 år nu. Han betyder så mycket för mej och får stå ut med en hel del. Älskar honom så.
#Mina barn alla tre är mej så kär. Dom är en glädje att få ha och det bästa jag åstadkommit här i livet.
#Mitt älskade lilla barnbarn Viggo. Solstrålen i mitt liv. Den som alltid får mej att må bra. Hur ont jag än har. Han är mej så kär .
#Mina pojkars flickvänner. Dom är så fina och snälla. Så glad att dom båda hittat så fina , trevliga tjejer.
"Min älskade Tessan, min bästa vän, min kamrat, min lilla hund. Den som håller mej sällskap om dagarna. Den som får mej ut på promenad. Den som ligger i min säng tätt intill och bara finns där. Hon skulle jag inte vilja vara utan för allt i världen. Min fina lilla pudel.
#Mina mailvänner, mina facebookvänner . Alla betyder så mycket för min kontakt med andra människor.
#Mina "gamla " arbetskamrater . Som trots att jag är usel på att ringa och komma och hälsa på ändå kommer till mej och ringer ibland . saknar att inte orka umgås så mycket jag egentligen skulle vilja.
#Och sist men inte minst mina badkamrater. Mina gelikar. Mina vänner som förstår och bryr sej. Min livlina varje vecka två ggr. Behöver det så mycket. Blir så glad då jag kommer dit hur ont jag än har denna dag. Vi får ha ont och vi får gnälla . Vi behöver få ventilera för att stå ut.
Så egentligen så har jag mycket att glädjas åt ändå. Fast det är tufft ibland. Men då får man ta och skriva av sej lite sorg och elände. Det är också min ventil då det blir för jobbigt. Livet är tufft och känns ibland orättvist. Varför just jag. Varför hände detta mej. Varför har jag alltid otur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar