Fortfarande ovisst

Ännu är det ett ovisst läge för min nära väns anhörig. Ingen vet hur det ska gå ännu. Jag har pratat med den som står mej närmast och hon har det jättejobbigt. Så nu kan vi bara finnas till där och stötta så gått det går. Det är inte lätt , men nu behöver hon all omtanke som finns.
Få se när hon kommer från Umeå i morgon vad hon själv vill. Hon vet att vi finns här för henne och att vi inte är längre bort än ett telefonsamtal.

Har själv gått igenom ett likartat scenario när min egen mamma blev opererad för pulsåderbråck år 2000. Det slutade illa och det var en enormt jobbig tid i början. Så jag känner verkligen med dom som står den skadade närmast och vet precis vad dom just nu går igenom. Livet är verkligen inte rättvist, som det känns nu så känns det som att allt ont drabbar oss och våra nära.
Men det är samtidigt då man svetsas samman och tar hand om varandra. Man ser att livet är skört och att man ska var rädd om sina nära och kära.

Har inte särskilt bra själv heller . Värken är precis som vanligt väldigt ilsken. Har inte kommit tillbaka på sista halvåret alls. Ska träffa sjukgymnasten nästa vecka för att diskutera framtiden och träningen. Har nu gått hos henne i snart 6 år och det sår och stampar på ett ställe. Men utan den kanske det varit värre. För så inbillar jag mej i alla fall att det är . Jag måste få göra något som innebär rörelser även om det tar ont , så länge det inte blir sämre.
Har försökt komma igång med dagliga promenader och det gick i 3 dagar men sen blev det -22 igen och då tycker jag faktiskt att det är lite för kallt att promenera mina 5 km. Speciellt som jag får mer ont om jag blir kall om ryggen och benet.

Nu ska jag försöka gå och sova . Har blivit dåligt den här veckan pga allt som har hänt. Får inte tankarna att ta sovpaus och det börjar nu kännas i kroppen och knoppen. Sover normalt illa men inte så här då det inte alls gått att sova den här veckan. Hoppas tabletten hjälper inatt för jag vill vara pigg till imorgon så jag kan vara till nån hjälp.