Fick besök av mina små änglar idag, Viggo och hans lillasyster Molly kom förbi med sin pappa. Precis vad jag behövde idag. Har så j....la ont att dom är rena medicinen för mej. Viggo skulle laga min rygg med hammare och spik som han massor av hemma sa han, sötungen. Tänk om det vore så lätt.
Fick en mysstund med lilla Molly också. Få snosa och krama en liten bebis är lisa för kropp och själ. Sen ha energiknippet Viggo här gör att man inte har tid att tänka på hur ont man har. Molly är så otroligt söt och snäll. Bara sover och tittar och ler. Snällare unge får man nog leta efter. I alla fall var hon glad och nöjd i sin farmors famn. Viggo hann med både det ena och det andra. Spruta vatten på fönstren , titta på dinosaurier med Veronica, äta glass och smörgås, busa med Tessan , leka med ficklampa mm mm. Han har sån energi den ungen. Farmors älskade gosse.
Nu har dom åkt hem och det blev tyst och trist. Och smärtan kom tillbaka dubbelt upp.
Att jag har extra ont just nu är ju pga av min egen dumhet förstås. Veronica har hållit på med att gräva upp några buskar åt mej som jag vill ha bort. Och trots att det är hon som gräver får jag ont. Tanken på hur tungt det är kanske.
Och idag skulle hon först klippa ner dom innan hon gräver upp dom och givetvis var jag tvungen lägga mej i. Jag satte mej ner och tänkte att jag kunde hjälpa till med klippningen , trots att Veronica protesterade vilt. Hon vet hur ont jag får, men lyssnade jag? Nej givetvis inte. jag fortsatte en stund tills jag kände att det högg till och insåg först då att jag borde lägga ner. Veronica fick nästan lyfta mej upp. Det tog så ont att jag inte kunde räta mej först. Till slut kunde jag med möda stappla in och Veronica skällde på mej , med rätta. Hur dum får man vara?????
Knoppen vill alltid mer än kroppen. Och aldrig lär man sej.
Man får skylla sej själv men jag hatar att inte kunna hjälpa till. Jag hatar att vara så hjälplös. Hatar smärtan som styr mitt liv. Hatar , hatar, hatar.
Så nu blir det värmedyna , starka tabletter och ett glas vin så jag kan slappna av. Kanske det ger med sej om jag lär mej tänka efter före.
Och jag som lyckades så bra i London. Då gick det trots smärtan men då var jag mer förståndig än jag varit sedan jag kom hem. Då var jag så rädd för att rasa ihop och bli liggande att jag skötte mej. Nån gång lär man sej kanske.
Tur jag fick en dag med mina barnbarn så det känns lättare stå ut. Dom är det bästa jag har och betyder så mycket för mej. Att vara farmor är jag så stolt över och jag älskar dom så mycket, mina små änglar. Finns inte bättre medicin i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar