Nu har det snart gått en vecka sedan vi kom hem från London. Jag har blivit smärtsamt medveten om att vardagen hinner ifatt. Benet har värkt värre än nånsin och det är förstås inte förvånande. Jag visste ju att jag skulle få ondare och det kom. Inte första dagarna men dag 3 hemma så hade jag slappnat av tillräckligt för att smärtan skull öka .
Kom som ett brev på posten, ett kravbrev !!!!
Men samtidigt som det är jobbigt att ha det så här så känns det överkomligt då jag har mina fina minnen från resan att luta mej mot. Att bara ha ont utan anledning är jobbigare. Jag som alltid har mer och mindre ont. Just nu är det MER men det finns som sagt anledning till detta . Har man sprungit omkring hela dagarna i en vecka och roat sej så får man äta upp det efteråt.
Men jag ångrar inte en sekund av att jag for iväg. Jag behövde detta miljöombyte. Få se nått annat än väggarna här hemma och inte ha nått kul alls. Bara TV-n och datorn som kontakt med världen utanför. Så resan den betydde allt för mej. Jag får kraft att gå igenom den smärtsamma period som förmodligen nu ligger framför mej. Jag får ork att ta mej ur svackan på ett sätt jag kanske inte gjort om det bara varit så här utan att jag gjort nått för att förtjäna det. Vilket det ju ofta varit.
Så nu får man bita i det sura äpplet och ta sej genom det här och sen leva på minnena från upplevelsen vi hade. Det går om man vill.
Idag blev det mammografi för mej och tydligen hela gatans alla tanter var kallade samtidigt. Så vi hade en trevlig pratstund i väntrummet allihop innan vi på löpande band fick gå in och göra undersökningen. Så nu är det gjort för två år framåt. Tur det inte är så ofta för skönt är det knappast. Bli hoppressad så där är inget man ser fram emot .
Veronica som har vernissage på folkhögskolan den här veckan var i tidningen (NSD) idag. Inte lite stolt man blir över sin duktiga konstnärsdotter =)
Nu är hennes tid över på konstskolan men hon har haft tre fina år där och fått utveckla sin kreativitet ordentligt. Nu väntar nästa utmaning med att hitta nått jobb som hon tycker om. Inte lätt då hon inte vet riktigt vad hon vill göra. Men det löser sej säkert.
Nu längtar jag till sommaren för sommar är det knappast här. Kallt , ruggigt och regnigt. Typisk norrlands vår men man hoppas alltid på värme här också.
Vi som hade sommar i London med tempen runt 22 grader hela veckan höll på frysa ihjäl då vi kom hem. Trodde inte man skulle ha sån tur i London men det hade vi. Sedan hade vi tur en gång till då vulkanen vaknade till liv på Island. Tur vi hade hunnit hem då.
Men förkylda har vi blivit , både jag och Veronica efter resan. Förmodligen miljöombytet och vår ovana att vara nån annanstans . Men det går väl över som allt annat. Så just nu är det både förkylt och smärtsamt . Men det ger sej med tiden och vi kommer igen.
I morgon har jag min sista Qigong före sommaruppehållet så jag hoppas på lindring i smärtan för en stund. Behöver den avslappningen nu och sen blir det ett snack med sjukgymnasten om vad jag ska träna i sommar. Blir ju inget bad så det blir till att hålla igång här hemma istället. Promenader och kanske lite små, små övningar för att få mina stackars muskler att komma tillbaka. Och avslappning med Mindfullnessbandet jag har. Mental träning och lite fysisk. Det blir nog bra med det också. Sen får jag hoppas jag får komma tillbaka i höst och ha min Qigong igen.
Sedan får vi väl se vad sommaren bjuder på för roligheter. Har mina planer och dom börjar ta form. Hemligt än så länge men tror det blir bra. =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar