Resfeber och ett brev

Nu börjar resfebern stiga ordentligt. Känns så nära nu. Idag förbokade jag också en hel del biljetter till saker vi ska göra plus till expresståget från Heathrow flygplats samt Oystercard som vi ska ta oss runt med. Så nu är det på riktigt , ingen återvändo här.
Men det känns bra att ha bokat det så vi slipper köa och sånt. Blir nog ändå nog med köande. Vi sk ju bla gå på Madame Tussads, det har jag alltid velat se. Och sen London Zoo och London Sea Life. Sen får vi väl seom vi ska på nått mer. men jag siktar ju in mej på mycket shopping också. Det är en prioritet att springa runt på affärer och marknader. Så vi lär ju få fullt upp. Vi har ju även musikalen Mamma Mia vi ska på .
Hoppas bara man håller ihop och inte faller ner i en svacka precis då. Kommer säkert efteråt men det får inte komma där. Ska försöka lägga in vilostunder varje dag så jag klarar det. Veronica får väl sitta på internet då jag vilar.
Låter som om man är en riktigt gammal tant som måste vila mitt på dan. Men för att hålla smärtan på "lagom" nivå så är det ett måste.
Blir så roligt och spännande bara vi nu kommer iväg. Idag endast 11 dagar kvar till vi lyfter =)

Igår kom ett brev till mej som det stod Norrbottens Landsting på. Jag undrade så vad det kunde vara då jag inte väntade nått brev därifrån just nu.
Brevet det var ett från några studenter och forskare på LTU som genom sjukhuset fått mitt namn. Dom forskade på personer med "förvärvad hjärnskada".
Brevet väckte många känslor i mej. Jag vet att det jag hade kallas "förvärvad hjärnskada" men det är nått jag skjutit bakom mej numera. Har ju funktionsnedsättningar men har lärt mej leva med dom och ser inte det som så stora saker nu. Därför kändes det lite jobbigt att bli påmind om denna sak. Dom undrade i brevet om jag hade lust att ställa upp som forskningsobjekt, ja riktigt så stod det väl inte men så kallar jag det. Då skulle dom intervjua mej och sen se hur jag fungerar i vardagen och framförallt se hur man klara av tekniska saker som datorer och mobiltelefoner.
Jag kände mej inte redo för sån utredning eller forskning som det kallas. Om dom kommit då jag fortfarande hade svårt att acceptera situationen så kanske jag ställt upp. Men som det kändes nu så tyckte jag bara att det var en påminnelse om sånt jag velat glömma. Visst ska man väl ställa upp för forskningens skull men jag är inte redo för det. Har nog med att klara av det som jag ska kunna.
Och att höra att man har en "förvärvad hjärnskada" känns inte kul. Vet ju att det är så men att få det svart på vitt kändes inte bra. Därför tackade jag nej till att ställa upp. Endast via telefon intervju sa jag att jag kan deltaga. Inget mer. Inte den här gången.
Mina funktionshinder får jag ju ändå leva med. Känselbortfall, muskelsvaghet, koordinatinonssvårigheter, stavningsproblem, dåligt minne, missande av ord och felsägningar mm mm.
Trögtänkt och lite dum kan man väl säga kortfattat. Nu vet jag ju inte om allt beror på hjärnblödningen, en del kommer nog av smärtan från ryggen och ryggmärgskadan.
Men som sagt men lär sej leva med dom förutsättningar man har och accepterar det. Har ju inget annat val.