Keep on walking

I have a long road ahead of me
It’s cloudy and dark ahead of me
Will I ever get through to the end?
Been down this sling so many times before
And I told myself I would do it no more
Now I’m back on the same road again

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking

Rader från Salem Al Fakirs låt som stämmer på mej så väl!!

Keep on walking ja det är precis det jag gör- Jag går och går. Men kommer inte längre.
Kommer inte framåt i utveckling. Den ha r stannat och vill inte mer. Jag har kommit till att jag "KAN" gå igen. Men inte mycket mer. Jag kommer runt min runda på hyfsad tid. Jag kommer runt utan missöden, benet håller. Men det är precis. Varken mer eller mindre. Smärtan håller sej på en stadig nivå, ilsken ner i benet ut i tårna. Ibland olidlig, ibland så jag pallar. Men jag har börjat ha MP3 under promenaderna och då kopplar jag bort det onda för en stund. Tänka bort den, meditera nästan. Ungefär som i Qigongen. Försöker på så sätt komma lite lite längre och bli lite lite starkare i ben och rygg. Målet hägrar. Nu mindre än 5 veckor kvar till London. Så det är bara bita ihop och traska på "Keep on walking".

Igår gick det trögare än i dag. Igår var det dimmigt och trist . Idag solsken. Och då solen skiner är det lättare att koppla bort det trista. Då går benen av sej själv nästan. men då dimman och regnet hänger tungt då vill benen inte gå alls. Då tvingar jag mej. För jag vill så mycket. Mer än bra .
Men jag ger inte upp. Jag kämpar på med varje dag som en ny utmaning.
Varje dag ett steg mot en bättre vardag. Mot ett mindre smärtsamt liv.
Hoppet, det lever än . Men det går trögt. Smärtan den finns där som en ond vän. Den finns där när jag sover, när jag är vaken. Den finns där i vått och i torrt.
Har till viss del accepterat smärtan. Till viss del inte.
Jag vill också vara som andra.
Jag vill också kunna roa mej.
Jag vill också vara i farten.
Jag vill också leva utan smärta .
Jag vill så det gör "ont" riktigt ont.

Ibland kan jag tycka att livet är så orättvist. Varför skulle jag ha sån otur i allt.
Varför gick inte mitt diskbråck tillbaks och läkte som andras? Varför hörde jag till den lilla % som inte blir bra? Varför hörde jag till den % som får en permanent nervskada? Varför lyckades inte jag få smärtstimulatorn? Varför hörde jag till den % som fick ryggmärgsskada? Varför drabbades jag av en hjärnblödning?
Varför ? Varför ? Varför?
Ja det lär man väl aldrig få svar på. Oddsen är tydligen aldrig på min sida. Jag hamnar alltid på den lilla % som det inte går vägen för.

Men man lär sej leva med det. Man lär sej hantera smärtan. Man lär sej hitta lösningar som gör livet drägligt trots allt.
Livet är för kort för att gräva ner sej. Bara ta nya tag varje dag. Även om det betyder att det är en kamp mot smärtan .
Så " I keep on Walking"