Four weeks....and counting

Today it is exactly four weeks until we travel to London.
I think I have a little panik now. I are not used to travel so I have butterflies in my stomach.
I know it will go well, but my concern is still there.

Yesterday, I have been to my training-session in water and afterwards, my son and my grandchild picked me up. It`s so fun when Viggo is visiting and we had a nice time while he was here.
His father was washing his car and Viggo would try to help him . But he was most intrested in the water. All children loves water, that's for sure.

It`s hard to write in english when I`m not so good at it. But is fun to try.
Now is enough for this time.

Jag hade ju en ide om att jag skulle skriva lite engelska för att träna mej tänka engelska meningar. Men det är svårt. Förr , för en 30 år sedan, då gick det hur lätt som helst . men nu då hjärnan inte vill vara med ens då jag pratar och skriver på svenska så är det svårt. Så svårt att jag oftast ger upp.
Tur jag ska ha Veronica med mej till London så jag har nån som kan göra sej förstådd. Hon är väldigt duktig på engelska så det blir nog inga problem. Men det hade varit kul att kunna prata själv också. Men jag vet att det förmodligen inte kommer att funka. Är för trögtänkt numera.

Har ju fått lära mej att det påverkar hjärnan att gå med ständig smärta. Och att det är viktigt att hålla smärtan på låg nivå för att fungera. Minnet tar också stryk. Att jag sen haft en hjärnblödning också gör ju inte saken bättre.
Men man lär sej leva med det och man finner nya vägar att fungera.
Men att få engelskan att krypa fram ur gömmorna i hjärnan, det är nog bara att glömma. Huvudsaken är väl att jag faktiskt förstår mer engelska än jag kan prata.
Allt löser sej nog till det bästa tack och lov.

Jag som inte är så resvan, och inte Veronica heller, är lite nervös inför resan. Och ju närmare det kommer desto mer fjärilar.
Hur ska vi hitta? Hur ska vi ta oss fram?
Hur hittar vi väskorna då vi landat? Hur hittar vi transporten till hotellet.
Ja bekymren känns stora för en som inte varit utomlands på 32 år. Var 18 år förra gången och då var jag med en kusin till Kanarieöarna. Men då var hon resvan så då gick det bra. Nu är vi två som inte varit iväg mer än till Stockholm som ska hitta fram.
Fast det löser sej nog , Veronica är inte ett dugg orolig. Tycker bara jag är svamlig.

Idag fyller min älskade lilla pudeltjej 5 år.
Hon är född dan innan jag for iväg med ambulansflyg till Umeå för hjärnblödningen.
Tack vare henne kom jag på fötter igen efter pärsen med allt som kom till efter skalloperationen. Hon var den som fick mej att glömma bort det jobbiga och jag fick nått annat att tänka på. Det var rena medicinen att skaffa hund just då. Hon kom till oss den 16 juni och då hade jag kommit hem från sjukhuset för en månad sedan.
Minns hur liten och rädd hon var. Darrade i min famn då jag höll henne för första gången. Väl hemma darrade hon när vi satte ner henne men snart så fann hon sej och blev min bästa vän som ligger troget vid min sida , dag som natt. Min bästa kompis någonsin. Finns inget som är en trognare vän en hund. Min fina Tessan.