Skoinlägg

Sov i hela 6,5 timme inatt...rekord den här veckan. Trots uselt väder så lyckades jag med hjälp av en näve piller somna och sova. Var så slut efter gårdagen då jag inte sov nått natten innan. Värken i benet är inte bättre men jag är i alla fall mer utvilad idag. Alltid nått. Viggo med familj var förbi igår en snabb sväng . Han är så mysig den ungen, farmors lilla gullunge. Gör sin farmor alltid glad oavsett. Lite tråkigt var det ändå eftersom dom hade ett trist besked. Men naturen har gjort sitt och det är inget att göra åt det. Bara att ta nya tag och se framåt. Nästa gång går det bättre.
Åskan kom redan inatt och fortsatte även en stund i morse. Sen vräkte regnet ner hela förmiddagen. Inte undra på att mitt ben värker. Det gillar inte alls sånt här väder. Vi var iväg till Boden idag. ggr blev det . För att skaffa skoinlägg. Först för att få avgjutet och sen för att få själva sulan och få den inpassad till skorna. Jag hade redan en avgjutning sen tidigare så jag slapp den biten. Så nu har vi båda två, jag och Henrik , var sitt par sulor. Eller rättare sagt två par var. Henrik ska ha ett par till jobbet och ett hemma .Och jag har redan ett par men ville ha ett par till för att slippa flytta den mellan olika skor. Så skönt för fötterna med sulorna. Jag hade så ont där tidigare och har ju tillräckligt ont som det är annars att det är skönt att nått gick att åtgärda. Så nu blev jag 900 kr fattigare, Henrik fick sina betald av jobbet.
Vi skulle ha klippt Tessan igår men eftersom jag hade så ont blev det bara tassarna för dom kan Veronica fixa själv. Nosen återstår och kanske det blir av i morgon. Kanske kanske inte...få se hur det bli.
Veronica bakade en banankaka igår och idag bakade hon både fylld sockerkaka och bärmuffins. Tur att hon blivit så duktig på att baka . Nu när jag inte orkar så ofta är det skönt att hon tar över. Hon är så duktig på att hjälpa mej och jag känner mej väldigt privilegierad som har henne till hjälp. Då slipper Henrik göra allt. Han gör nog ändå. Ibland så känner man sej rätt värdelös som inte kan nått. Men med åren har man vant sej och lärt sej be om hjälp. Inte alltid lätt men det har blivit ett måste. Om inte jag ska få ännu ondare så måste jag be om hjälp. Och numera vet alla här vad jag kan och inte kan så då slipper jag be.
Läste vad en annan tjej, som har en allvarlig ryggskada, skrev att hon inte vill be om hjälp utan vill själv. Hon vill inte vara gnällig, hon vill vara som förr. Så har jag också varit. Men jag har fått inse att ingen vinner på det. Jag får ondare jag blir surare och gnälligare och ingen i omgivningen mår bra då.
Inte jag , inte maken , inte dottern , ingen gör det.
Därför måste man inse sina begränsningar och låta sej bli hjälpt. Inte var dum och stånga sej blodig och sen få ännu värre. Ingen vinner på det.
Men det tar tid att komma dit Jag har levt med min ryggskada och smärta i drygt 8 år så jag har haft tid att vänja mej. Jag gillar det inte men har fått acceptera och lärt mej att blunda för vissa saker. Sånt jag inte klarar själv får jag vänta tills nå annan vill och har tid att göra det. Inte gnälla , inte tjata , utan vänta. Tids nog blir det gjort. Dammtussarna går ingenstans . De smutsiga fönstren blir ändå smutsiga då det regnar mm, mm.
Numera så tar dom fram dammsugaren självmant, plockar ur diskmaskinen, hänger tvätten. Dottern lagar också mycket mat , bakar och vattnar blommor. Förra Veckan gjorde hon storstädning i badrummet, knäskurade hela rummet och rensade avloppet i tvättstället och duschen. Och då behövde jag bara be om det så fixade hon det. Ingen här hemma har nått att säga om att hjälpa mej. Det sker automatiskt numera. Det är hellre så att dom frågar om jag behöver hjälp istället för att jag ber om det.
Jag har en underbar familj som betyder allt för mej.