Igår fick Tessan komma hem igen. Hon var så glad och lycklig då vi kom för att hämta henne. Då dom ringde och sa att vi fick hämta henne berättade djurskötaren att hon var väldigt rädd och olycklig hos dom. Dom hade försökt ta henne i famnen och gosa lite med henne men då blev hon bara ännu räddare. Så hon sa att det nog var bäst att hon fick komma hem igen. Hon hade legat med dropp ett dygn så hon mådde betydligt bättre än när vi kom dit i torsdags. Sen fick hon en medicin mot magkatarr som vi ska ge ett tag framöver. Det plus kortisontabletten ska få henne i form igen. Hoppas jag i alla fall. Det var tur att det inte var levern som bråkade den här gången. För om det varit det så hade prognosen varit betydligt sämre för henne . Men hon hade bra levervärden och verkade ha bra funktion på den också. Så hennes dagliga intag av kortioson verkar hålla inflammationen borta. Men det som nu var problemet var att hon hade vätskebrist pga av att hon både ätit och druckit för dåligt sista tiden. Sen har hon magkatarr som gör att hon för uppstötningar och kräkningar. Hon har haft det tidigare och då blev hon bättre av den medicin hon nu fått. Så nu får vi hålla koll på att hon får i sej vätska, inte helt lätt då hon är dålig på att dricka, och ge henne medicin för magen och hoppas hon börjar äta igen. Hon åt lite ris och kyckling blandat med fil i morse och det gick hyfsat. Sen fick hon lite kyckling i vattnet så vi fick i henne vätska också. Vi får ta till olika knep för att få i henne men det är vi van med för så har det alltid varit. Våran lilla svammelhund.
Idag gick vi den långa rundan . Gick riktigt hyfsat trots att jag har väldigt ont idag. Tror det är ovädervärk igen. Behövde bara stanna två korta stunder . Tog fortfarande lång tid men tror att det går någon minut snabbare nu än för en månad sen.
Att träna tillbaka det man tappat i flera månader tar tid. Går bara sakta framåt. Men det går åtminstone inte bakåt som tidigare. Vet att det kommer att ta tid och hur långt tillbaka jag kommer vet jag inte . Men jag är rätt nöjd ändå då jag nu kan promenera igen. Det är så skönt att kunna gå igen den vanliga rundan utan att få så ont att jag inte orkar ta mej hem. Känner stor skillnad då jag har rullatorn som stöd istället för käppen. Får mycket mer ont då jag bara går med käppen. Men jag vill inte ha rullatorn jämnt utan vill klara mej med käppen vid kortare sträckor. Är rädd jag inte kan gå utan rullator annars. Min sjukgymnast säger att det inte blir så men jag oroar mej ändå för att det ska bli så. Hon tror att jag med tiden ska kunna gå stadigare igen om jag bara ger det tid och tar det i små steg. Skynda långsamt är det som gäller. Men det är svårt när man vill så mycket och kan så lite.
Idag har vi tänkt göra friterad kyckling till middag. det är lite tidskrävande men så gott. Ska instruera Veronica så hon kan göra det mesta. Klarar inte riktigt av det helt själv eftersom det blir för mycket att stå. Men det är enklare att äta det hemma än att gå ut och äta på restaurang . För då är man ju tvungen att sitta så länge och det funkar så dåligt för mej. Hemma kan jag sitta hur jag vill med benet hängades i sidan och om det behövs lägga mej en stund mellan tuggorna. Låter inte klokt men just nu funkar det inte alls att sitta. Så jag ligger eller halvligger mest. Har även barstolen som jag kan sitta mot och då får jag också ner benet i en bra vinkel. Jag har mina trix för att det ska gå så bra som möjligt. Vissa dar kan jag sitta en stund och vissa inte alls. Beror på dagsformen.
Än har jag inte fått nått besked från FK. Min handläggare har börjat efter semestern men har inte gått att få tag i. Köerna till FK på telefon är långa och för det mesta kommer man bara till en telefonsvarare som meddelar att "personen ni söker är inte anträffbar just nu". Har nu ca sex veckor kvar tills min sjukersättning går ut. Sen vet jag ingenting vad som händer. Min chef vet att jag aldrig kan komma tillbaka dit men jag är fortfarande anställd där. Dom gör inget förrän dom vet vad FK säger. Om Fk säger att jag inte får vara sjuk längre säger dom förmodligen upp min tjänst och jag blir tvungen att gå till AF istället. Så än är oron för hur det ska gå otroligt stor. Att inte veta är värst. Om man får ett besked vet man åtminstone vad nästa steg måste bli. Arbetsträna är knappast aktuellt nu och inte senare heller. Tror inte dom kan hitta ett jobb där jag får ligga ner mest hela tiden. För sitta kan jag inte mer än en kort stund, samma med att stå, också det bara kortare stunder. Allt detta står på min ansökan om sjukersättning så nu är det bara att hoppas på ett bra besked. Ett som jag kan vara nöjd med .
Ett som gör att jag slipper oroa mej mer.
Ett som gör att jag får vara sjuk.
Får försöka hitta en bra livskvalitet.
Får en inkomst så jag klarar mej.
Mitt förra liv tog slut för drygt åtta år sen och för fyra år sen blev det bara värre. Nu har jag ett annat liv att leva . Ett liv fylld av smärta men ändå ett liv som går att klara av mellan varven. Har mina bra och mina dåliga dagar. Har en familj som stöttar och hjälper mej . Har barn och barnbarn som fyller livet med glädje trots allt. Har min älskade vovve som tröstar då jag har det jobbigt. Så trots att mitt liv tog en annan vändning så lever jag ett bra liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar