Tankar

Onsdag och lika trist väder.Kallt regnigt och tråkigt. Värk som vanligt förstås, men vi tog en promenad med hunden och hann precis innan regnet kom. Var ju tvungen att testa min nya investering,en hopfällbar promenadkäpp. Köpte en igår på Hjälpia butiken eftersom jag ändå måste köpa den själv och sjukvården endast hade kryckkäppar som inte går att fälla ihop så gick jag dit och köpte den. Den var väl inte allt för dyr. Kostade 420 kr och det var väl inte värst.

Sen igår kväll ringde min läkare mej angående en rullator. Han sa att han pratat med sjukgymnasten på VC och att jag skulle kontakta henne och göra upp om en utprovning av en sån. Jag skulle kunna få den med en egenavgift och det var väl okej. Nu fick jag inte tag i henne idag för hon var sjuk så jag lämnade meddelande till henne att hon skulle ringa mej då hon var tillbaka.

Att ha rullator är väl lite tudelat. Vet att jag behöver den för att kunna komma igång med mina promenader igen men samtidigt känns det som ett nederlag. Har kunnat gå utan den tidigare och klara av det med hjälp av stavar och ibland kryckor. Känns som om det bara går bakåt och inte framåt alls numera. Har hamnat i en ond spiral som bara går nedåt. Måste få det att stoppa så jag inte blir ännu sämre. vet inte riktigt varför det varit sån svacka sista året. Sjukgymnasten säger att det kan bli så ibland att man får så ont att man inte orkar hålla igång och då tappar muskler som gör att man får ännu ondare och så är spiralen igång, ont...mindre muskler...ännu ondare...ännu mindre muskler...osv.

Tappar lite motivationen också då det bara går åt fel håll.

Fast då brukar jag tänka på en tjej jag kommit i kontakt med genom min sons flickvän. Hon är en kämpe , sån var jag också tidigare. Hon är ung , har småbarn och har ett rent h...e ibland men hon vägrar ge sej. Beundrar hennes starka vilja rent otroligt. Jag har varit så också men har liksom tappat greppet och nästan gett upp ibland. Brukar diskutera det med SG och hon förstår. Brukar säga att efter så många år som jag gått så här , nu drygt 8 år, är det inte konstigt att man tappar sugen ibland. Men hon tror sej veta att det kommer att bli lite bättre med tiden. Säger att min oro för FK -s beslut spelar en stor roll i det hela. Att jag med ett beslut som jag blir nöjd med kommer att ge mej lusten att kämpa igen , att jag måste tro på mej själv, att jag inte ska grubbla så mycket utan bara tänka positivt. Kanske då jag fått besked det blir så, men som det är nu så går man med en stor klump i magen hela tiden och varje gång jag får ett brev från FK hoppar hjärtat upp i halsgropen. Min läkare säger också att jag inte ska oroa mej och sa senast igår att konstrar FK så skickar han in ännu mer papper om det behövs, fast han tror inte det ska behövas. Sa att jag bara hör av mej om jag behöver mer från honom. Jag tror inget förrän jag har papper på att jag får vara SJUK, trots alla nya regler.

Känns som om dagarna är extra lång nu då jag är ensam hemma några timmar varje dag. har varit så bortskämd med att nån hela tiden är hemma då Henrik jobbade helg. Så nu ligger jag här med Tessan som enda sällskap och surfar på min dator. Den har kommit att betyda väldigt mycket för mej och min sociala verksamhet. Eftersom jag helst ligger ner så blir det inte att träffa folk som vanligt utan det blir kontakt över nätet av olika slag. Facebook har blivit en plattform där jag håller kontakt med människor. Sen läser jag olika bloggar och mailar till olika vänner och bekanta. Ett bra sätt att få kontakt när man inte orkar vara ifarten.

Sen har jag ju mina bassängpass på Helex där jag träffar flera olika som också är skadade och sjuka . Såna som man har mycket gemensamt med . Såna som förstår hur man kan ha det, såna som det är roligt att surra med och jämföra krämpor med . Få tips om vad dom gör för att lindra sina skador. Men hittills har jag inte träffat mer än en som har lika mycket värk och smärt- problem som jag har. De flest har led och muskelproblem och smärta vid rörelse och dylikt. Som en jag träffade igår i bastun som brutit en ryggkota för två månader sen men som redan var på gång att börja jobba igen och hade ingen värk heller utan lite ont ibland men då sa hon att då la hon sej bara och vilade och då gick det bort. En annan jag brukar träffa har MS sen 15 år tillbaka men hon har aldrig ont av sin sjukdom. Bara mer och mer muskelförsämring och balansförsämring men aldrig ont. De flesta har också bara gått på sjukgymnastik i några månader, jag har gått till och från i 8 år och kontinuerligt i drygt 4 år utan uppehåll. I min Qigonggrupp t.ex är det bara jag som inte jobbar alls. De flest jobbar åtminstone halvtid. Jag har ju varit hemma i snart 5 år. Usch vad jag blev gnällig nu, men ibland måste man få gnälla och tycka lite synd om sej själv. Ingen annan gör det ju åt en. Måste få ha deppiga dar då allt käns skit. För efter regn kommer solsken så också för mej. men just nu är det bara regn hos mej ( som i låten som som Orup sjunger).

det låter väldigt underligt
men jag har bara
regn hos mig
(och jag måste ha retat gudarna)
(måste gjort nåt fel)

mm det låter väldigt underligt
men jag har bara
regn hos mig
och mera det blir vilket lågtryck
man har hamnat i

så har jag bara
regn hos mig

En annan låt som också brukar stämma in på mej jämt är Lena PH-s låt Det gör ont

Ont, det gör ont men det går
Det gör ont en stund på natten
Men inget på dan
Du vet att det gör ont
Det gör ont men ändå
Jag har klarat mig rätt länge
Jag börjar blir van
Och alla omkring dom märker ingenting
Det gör ont, så ont