Blev ingen promenad på morgonen för Henrik skulle måla baksidan innan solen kom fram dit. Och ensam törs jag inte gå ännu när benet är så osäkert. Så det får bli en eftermiddags promenad i stället. Det är rätt varmt idag också men inte lika gassande sol som i helgen. Skönt för jag gillar inte för varmt. Mitt huvud blir" knasigt" av för mycket sol. Blev så efter hjärnblödningen. Måste nu alltid ha nått på huvudet ute i solen . Min mamma hade likadant sen hon också drabbades av stroke, flera ggr dessutom.
Benet värker idag , åskan som var inatt skulle jag tro spelar roll. Har fått inse att jag blivit otroligt väderkänslig numera. För då det bara var sol på dan igår kändes det som "normalt" men på kvällen började benet och ryggen att värka otroligt mycket . Inga tabletter tog bort smärtan, det bara kröp i kroppen av smärta.
I Morgon blir det bassängen igen , hoppas värken blir bättre då. Brukar kännas något bättre , i alla fall då jag är i vattnet. Sen när man stiger upp så känns det mindre bra igen. Men jag behöver stunden i vattnet för rörligheten och avslappning.
Måste boka in en tid för ett snack med sjukgymnasten innan sommaren så vi kan planera in hösten. Kommer inte ihåg när hon skulle ha semester men jag träffar henne på fredag så då får jag väl fråga. Behöver också få lite peppning inför sommaren så jag inte "förfaller" helt under den tid jag inte kan vara i vattnet. Se hoppas jag att jag får fortsätta i Qigonggruppen till hösten. Ibland brukar det vara kö för att få vara med där , men jag brukar nästan alltid få plats. Hon brukar säga att så länge det inte finns för många som vill vara med så går jag bland dom som får första prioritet. Eftersom det är det enda som jag kan göra. Jag skulle vilja vara i gymmet också men det har vi provat ett flertal ggr under årens gång. Med samma negativa resultat. Och därför har vi nu slutgiltigt gett upp den planen och bara bestämt att jag ska hålla mej till bassäng-träning. Bara att inse sina begränsningar fast det känns trist.
Om jag bara hade kommit igen med promenaderna så hade det varit roligare. Jag älskar att promenera, har alltid gjort det . Så nu , sista året när jag fått minska på dom har det känts tufft. Jag vill promenera, jag vill gå mina rundor, jag vill kunna gå ensam ibland.
Kanske det lossnar till slut och jag kommer tillbaka till mitt "normalläge" igen. Och kan gå min runda på 5 km två ggr per dag som jag gjorde tidigare.
Tänk innan jag skadade ryggen gick vi mellan 8-10 km och då i rask takt. Kunde ta stora steg och blev riktigt varm av promenaderna. Numera går jag min runda på 2 km med små små steg. Tar jag för stort steg viker sej benet och jag faller. Så svettig det blir man knappast av det. Så jag skulle tro att konditionen är ett minne blott. Har nu den senaste tiden använt en stav som käpp eftersom det är för jobbigt med krycka . Har då lite stöd ifall benet inte vill vara med längre. Inte optimalt stöd men lite ändå. Få se om jag får tag i läkaren och får höra vad han säger om rullator. Provade faktiskt min svärmors rullator och man blir mycket rakare med en sån. Jag har inte bestämt ännu hur jag ska göra om jag nu får tillgång till en sån. Bestämmer det då jag har den här hur jag ska förhålla mej till det. Det tar emot lite för jag vill kunna gå utan stöd.
Att det blivit så här säger sjukgymnasten beror på att jag hamnat i en ond cirkel där jag tappat muskler och fått ondare och sen pga det onda tappat ännu mer muskler och så vidare. Måste få stopp på denna onda trend . Det började förra hösten i samband med mycket kalas. Först fyllde Henrik 50 år och vi hade TRE kalas för honom. Och det blev alldeles för mycket för mej. Och sen var det en månad senare pappas 80 årskalas. Till det ordnade vi maten själva, jag och brorsans fru. Det var nog droppen. Skulle nog inte tagit på mej så mycket för efter kalaset så har jag inte kunnat hämta mej. Har haft sååå ont sen dess och det verkar inte vara nån ände på det hela. Jag visste ju innan att det skulle bli bakslag. men jag VILLE ju vara med och ordna för kalasen. Pappa är annars ingen som gillar kalas. Så när han nu ville det så självklart ordnade vi det. Vi hade 45 gäster då. Och på Henriks kalas blev det nog totalt 25-30 personer. Tur att det inte är nå stora kalas framöver. Men att det skulle sitta i så här länge det hade jag nog inte trott. Jag vet ju att när jag varit i farten för mycket och inte legat i min säng som jag annars alltid gör så brukar det bli värre några dar eller veckor men inte i flera månader.
Nu hoppas jag bara på att det ska vända snart så jag kan vara ute och promenera igen. Saknar det så eftersom det är det enda fysiska jag gör förutom bassängträningen.
Promenader är så härligt, så rogivande , så skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar