Fy så jobbigt det är att ha ont i nacken , skuldran och armen. Fick ont i söndags som sen blev än värre igår då vi åkte från stan, där vi varit och handlat lite. Skulle bara vika ihop rullatorn med snöret som jag brukar då det högg till. Jag skrek nästan rakt ut. Veronica blev alldeles förskräckt. Men det tog så ont och jag höll knappt på kunna ta mej in i bilen . Gick inte böja huvudet eller lyfta armen. Har fått en sorts låsning i muskeln i bröstryggen. Den som går upp mot axeln.
I bilen så skrek jag till varje sväng Veronica gjorde. Allt tog ont.
Sen blev det värmedyna och massage Både Henrik och Veronica försökte och jag skrek. Det tog så ini h***te ont. Släppte något efter massagen men inte helt. Fick hela kvällen vara försiktig hur jag vred på huvudet och lyfte armen. Armen kan jag inte lyfta mer än i brösthöjd innan det hugger. Så även idag så Veronica fick tvätta håret på mej då jag inte kommer så högt med armarna.
Vilket elände det blev. Och det bara för att vi var på Tom Jones i lördagskväll. Vi var utanför grindarna för att lyssna och det var super. Men det var tungt att stå då jag varit för lat och tog bara med 1 krycka. Att stå och luta sej så länge är tungt. Så då ställde Veronica upp och jag fick luta mej med armen mot hennes axel. Då blev jag lite rakare. Men tyvärr var det ingen bra ide. Det inser jag så här efteråt.
Jag borde ha tagit rullatorn eller åtminstone båda kryckorna. Den statiska belastningen som det nu blev resulterade i en låsning i bröstryggs-muskeln.
Hur dum får man vara??? Borde ha begripit att det inte var bra. Nu får jag bittert ångra det och lida pin för den skull.
Som om jag inte skulle ha nog med smärta ändå. Aldrig får man vara glad. Kommer alltid nått nytt. och jag som tyckte jag klarat resan utan större bravader och inte med alltför svår smärta. Så gör jag en sån här grej.
Enda fördelen, om man nu ska kalla det så, är att då det smärtar så mycket i bröstryggen känner jag mindre av nervsmärtan i benet och ländryggen. Kroppen är ju sån att den fokuserar på den för tillfället starkaste smärtan.
Känner redan idag av benet mer än igår så nu vet jag att den andra smärtan börjar minska något. Och den smärtan , den är jag så van vid att den skriker jag inte för.
Kroppen är slut, bara acceptera och leva så gott det går.
Lät ju som en deppig historia det här och det var det nog också. Vädret gör ju heller ingen glad precis. Där får man för att man gnällt på värmen. Den for sin kos med besked. I dagarna har det endast varit runt 10-15 grader och det kan man knappast kalla varmt. Jag ville visserligen ha lite svalare då tempen låg runt 25-30 grader men inte så här svalt. Varför kan det inte vara lagom nån gång? Runt 20 grader , solsken och svag vind. Önsketänkande förstås men drömma kan man ju.
Hunden mår i alla fall bättre då det är svalare. Inte riktigt okej ännu men bättre. Verkar fortfarande lite gasig i magen och lite sladdrig i skinnet. Men hon äter i alla fall och dricker. Så det är nog bättre nu än då det var så varmt.
Var en sväng ut till pappa idag och fick oss lite kaffe. Han hade ju pumpat båten efter regnet så det slapp vi.
Han ju även båtvakt nu på lördag så Veronica ska sitta åt honom. Hon är ju en nattmänniska och han en gammal man som behöver sin nattsömn. Tror han tyckte det var en bra ide.
Tog också hem ett gammalt vitt lakan som jag ska använda för att fixa till dopklänningen som Molly ska ha. Hon har lite för knubbiga armar att hon inte kan ha den annars. Så jag tänkte sprätta upp den i ärmarna och lägga till en kil så den blir större där. Syns ju inte så mycket då det bara är underklänningen som måste sys om.
Är ju fint om hon också kan ha den då det är en dopklänning som min mamma sytt då jag var liten och som sen mina barn också haft vid dopet. Och Viggo hade den på sitt dop för 3 år sedan. Alltid fint med gamla fina och minnesfyllda grejer.
Men första måste min arm och bröstryggs muskel ha blivit okej. Kan som sagt inte använda den som vanligt än. Men det hinns då dopet inte är förrän 17 sept.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar