Idag har jag vaknat redan kl. 05.30. Sovit dåligt för vi bakade bullar och semlor igår. Jag hade Verran till hjälp men som vanligt kan jag inte låta bli att göra själv också. Vilket gör att jag som vanligt får lida efteråt. Men vad göra , jag kan ju inte lägga mej ner och dö bara för det=( måste få göra nått. Även om det kommer surt efteråt. Har haft så dåligt sen i december att jag börjar tro att svackan den här gången inte kommer att ge med sej=( Vet inte om jag försökt för mycket , vet inte om jag varit för "duktig" än vad som är lagom. Jag vill för mycket, jag kan för lite....ibland är allt så surt...så deppigt ...så tråkigt. Får väl tro att det är lite vinterdeppighet=(
Idag ska vi iallafall som vanligt till pappa och det är alltid skönt med den avkopplingen. Få fara hemifrån en stund, men utan att behöva vara duktig och sitta . Kan lägga mej ner en stund på hans soffa utan att det känns knasigt. Bara att slippa se hemmets väggar en dag i veckan betyder mycket för en som jämt ligger hemma. Behöver det .
På onsdag ska jag försöka besöka nått som heter Värkstaden. En grupp för smärtpatienter. Så få se om jag kan komma iväg dit. Skulle vara trevligt att få träffa andra som också lever med ständig smärta. Ha någon att anförtro sej åt. Nån som förstår , nån som vet vad man pratar om. När jag är på Qigong träffar jag ju olika patienter med olika problem, men inte bara smärtpatienter. Man måste ha upplevt smärta för att förstå. För hur ont man har syns ju inte utanpå. Den värsta kommentar jag brukar få är "men du ser ju fräsch och pigg ut". Hatar den kommentaren, klart man ser pigg ut på ytan , men inombords är det inte fräscht, fast det syns ju inte. Dom som säger så vet inte hur det är, dom skulle behöva få ha det en enda dag. få se om dom förstår då. Därför tror jag att det skulle vara bra att träffa andra, just smärtpatienter, för att få lite sympati. Man behöver det för att orka, man behöver det för att kunna se framåt, man behöver det för att må bättre, man behöver det för att vara, leva och finnas till=(
Nu ska jag försöka sova en stund till. Kanske känns det bättre då. Måste få mej ur svackan jag hamnat i. Måste komma igen. Jag måste få tillbaka orken, jag måste komma till normalläge, med normalsmärta, normalont.
Snart fyller dottern år och då blir det kalas, kanske det känns bättre då. Hoppas och tror det. Måste se framåt inte oroa mej för mycket, inte tänka för mycket , ta dagen som den kommer och sluta grubbla. Tror jag kan det om jag vill, tror det blir bättre bara det blir vår, ljusare och lusten att vara ute tar över och smärtan lägger sej något. Nästa dag blir säkert bättre.
Har faktiskt nått roligt framför mej, ska på "plastparty" hos en kusin på tisdag. Roligt med lite att se fram emot. Komma iväg och träffa folk, umgås lite. Även om det säkert blir jobbigt efteråt så är det värt det. Väljer ju själv vad jag tycker är värt att offra sej för. Måste ju få "leva "som vanligt någon gång ibland. Gonatt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar